¤
Emellerlunda, och det redan före snön fått säga sitt, kommo sipporna till att tro på hur solen, den återutsprungna solen (och här springer skådespelaren in på scenen, lugn - han är lika fullt lugn, ty han har ett namn: Gustafsson, som om han just fått en rosenrolig bok minst sagt mystisk - men med april lurande på läpparna, beredd att låta inga ljussköterskor i hela världen, ingen enda påkläderska följa efter honom in här i hans föreställning) lyser som flingor av gammal gnistramde tapetpapp över publiken, på nytt en kyslagen slinga mellan bänkraderna som får våren till att stå med oförrättad peruk i tamburen (man skrattar ingalunda, andas inte ens, fast Gustafsson känner gott till hur spelet går när solen fått säga sitt och
¤¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar