ytterligare ett "Vykort till/från Fiktiv Person"
Hoho jaja, kapten... i mitt rymd-
skepp har närmare fyrtio år bli-
vit tillbringade. Den definitivt
svarta fonden ser jag nästan
aldrig. Ty Miman har så gott om
livfulla minnesbilder att visa oss
varje dygn. Ännu mer konkreta
känns föreställningarna där Daisi
Doody dansar sin underbara yurg,
mer syndigt förvriden än den minst
tänkbara DNA-spiral. Igår mötte vi
Gonzo som hade rymt från mupp-
cirkusen för att söka sin like. Månde
borde jag valt ett långt mer tyst och
kontemplativt liv ombord på någon
undervattensbåt, såsom Ni Nemo?!
Likafullt tycks vi dela besläktade utsikter,
insikter och stundtals samma bibli-
otek. Er ohyggliga bläckfisk måste dessut-
om ha skrivit hela fonden härutanför
gluggarna. Galaxarmarna har fått
hans sugproppar till himlakroppar,
upplysandes hela havets svarta hål.
Avslöjar härmed att det är jag som
har skickat alla dessa fiktiva vykort,
från påhittad person till påhittad
person. Från början var det mest
ett nödvändigt spänningsmoment,
ungefär som flaskpost. Sedermera
trodde jag på djupt allvar att meddel-
andena skulle föra figurerna närmare
varandra. Sådan är min sanna roll i
sagan. Eller som författaren Arthur
bakom 2001 lär ha uttryckt : "Vi har inget
emot att fly från verkligheten, om det sker
vid rätt tillfällen... Men sci-fi är ofta något
helt annat än verklighetsflykt. Man skulle
faktiskt kunna påstå att sci-fi handlar om
en flykt in i
verkligheten. Sci-fi sysselsätter sig med
de verkliga problemen : människans ur-
sprung och hennes framtid." Jag tar just
en sjöstjärna av choklad och för sjutus-
ende gången försöker jag suga i så många
sekunder som möjligt, men lyckas inga-
lunda. Godnatt kapten och hoppas att
ni inte har drunknat i Nautilus bland alla
dina djupa kunskaper och deras eviga yta...
/Mimans omskötare mimaroben
wWw
19 november 2013
21 oktober 2013
Minutmakaren Tillbaka i Tornet
mellan de tolv väggarna
Tredje kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria
Från den älskogsfyllda stunden i stadens utkant, hade nu Minutmakaren återgått till sitt klocktorn. Hela den lilla sommaren hade han blivit kvar hemma hos Fladdermusan, låtit henne ta mått på hela hans väsen, fastän hon bara skulle sy hans hatt. Så nu var det hög tid att koncentrera sig på allt det egentliga arbetet. Det skulle bli en hård höst. Minutmakaren vred nervöst på sina mustascher tills den ena pekade rätt ned i bänkskivans skruvsamling och den andra rakt upp mot takkupolens guldstjärnor.
Kronokontoret hade begärt reglering av det närmaste tidevarvet. Hösten skulle hålla på i tolv år minimum, i fyrtioåtta år maximum. Vilken exakt volym var rimligast i relation till den allmänt önskade vintersnön? Denna mörka morgon började Minutmakaren med att hälla upp några glas julmust i laboratoriets olika provrör. Resultaten blev entydiga : istället för redan oktober var det bara oktober. Professorn ifråga knäppte på sin innersta lampa. Visserligen lös den väldigt svagt, men man kunde konstatera hur dess lugna sken fick varenda fackla att upphöra med sitt fladdrande.
Ur var och en av de tolv väggarna framträdde ett djur. Som på levande tavlor visade kalkstenen var någonstans som djuren just höll hus. På så vis kunde man följa längs hela staden, utan att ens hålla torngluggarna öppna, hurpass väl varje djur uppfyllde sin roll. Eller längs åtminstone halva staden... Just nu iakttog professorn den varelse som han visste minst om. Grävlingen tycktes uppenbarligen vara en detektiv, i värsta fall spion. Aldrig tidigare hade Minutmakaren lagt märke till denna grävling så tydligt, vare sig på väggtavlan eller ute i skogsgläntorna där riket övergick i något annat. Nu framträdde Grävlingen som under ett förstoringsglas, påminnande om en hemskt stor igelkott med kattlik smidighet. Vad kunde den bära för identitet? Gusten? Gerhard? Gärdestad? Eller var han en kvinna?
För ett par ögonblick fick Minutmakaren för sig att hans egna hjärnsynapser hade skapat varelsen. I det tredje ögonblicket såg han hur Grävlingen slank in under en trappa, en av marmortrapporna som ledde upp till Kronokontoret. Dessa tunga steg var alltför påtagligt verkliga för att professorn skulle ha uppfunnit sceneriet. Trapporna hade legat där sedan långt före Minutmakarens födelse, även fast själva huvudbyggnaden var av nyare art. Det borde inte kunna betvivlas huru Gerhard just hade smitit in och gömt sig under den kantiga marmorns släta uppenbarhet.
Orolig i håg fiskade professorn upp sin senaste snäcka ur västfickan och ringde till Rådjuret. Detta syntes på väggen stå och spana några kvartér bortanför Kronokontoret. Rådjuret fungerade som väktare för Minutmakarens räkning, ett val som han åtskilliga gånger haft anledning att omvärdera. Emellertid stod förtroendet för Ragnar Rådjur fortfarande högre än för diverse hundar som ägdes av andra herrar. Det var inte direkt hundarna han hyste farhågor för - däremot att herrarna skulle passa på att koppla hans sysslor till någon högre kontrollinstans. Så nu var det Ragnar som fick uppdraget att skugga den snaggade spionen, eller vad den än var.
Knappt hann Minutmakaren slicka bort samtalet och koppla upp sig mot stjärnkupolen, förrän en annan av väggtavlorna började blinka. Den växlade helt frenetiskt mellan limegrönt och vinrött. Blinkandet försiggick icke på riktigt därute i gränderna, men indikerade likafullt att någon svävade mellan liv och död. Den här gången var det en sköldpadda som hade halkat ned i ett hål. Där låg den på rygg mitt i kloaksystemet och sprattlade med fötterna så att hela skeppet gungade, kom varken upp mot himlen igen eller stadigt ner i helvetet.
Sköldpaddorna var andliga vägledare, de flesta med flera hundra år på nacken, och bland dessa hade professorn en favorit som han brukade följa : Siris. Precis som övriga sköldpaddor såg Siris ut som en kullersten vilkensomhelst - ända tills man zoomade in dess minsta rörelse. Så gjorde nu Minutmakaren och fick till sin förskräckelse se att det var just Siris, den skönaste och klokaste av dem alla som fallit i kloaken. Visserligen var det där nerifrån som sköldpaddorna härstammade - men hur kunde detta snedsteg få ske just nu?! Minutmakaren kände hur det gick hål i tiden.
Sedan fylldes Siris skal av nya små speglar. Deras bilder hade aldrig ljugit, alltid visat hur Siris stod i intim relation till någon saga eller fabel som redan fanns. Ingen ände tycktes föreligga på hur de kunde skifta, från sanning till sanning. Säkerligen ljög ej speglarna nu heller. Emellertid påminde de just om ingenting som professorn hade skådat förut, ingen fladdermus, inga grävlingar, ingen bläckfisk, icke ens kugghjul. Det hela liknade möjligen ett komplett mysterium?
Nå, i så fall måste Minutmakaren ändå kunna skapa en lösning! Även om den inte fanns... Han fick bara inte förblindas av problemet, av det mörklagda slammet som sköljde allt tätare. Siris borde inte behöva ligga därnere många minuter till. Skulle professorn göra ett djupt personligt ingrepp i historien? Eller skulle han be alla djuren om samlad hjälp? Varför inte både och?!
Fjärde kapitlet (tillkommet i november)
Gerhard Grävling hade i en handvändning arbetat sig ner till samma olycksaliga nivå på vilken sköldpaddan låg och försökte kravla upp mot solen. Därnere fanns förundransvärt många färger, fast varje kulör var så mörk att den lätt kunde förväxlas med svart. Minutmakaren observerade varje tänkbar och otänkbar rörelse inifrån sitt klocktorn. Den käre professorn hade ingen aning ifall Siris skulle bli räddad eller uppäten nu. Gerhard Grävling var en främling på kartan, även fast han alltid ingått bland de tolv djuren. Denne figur gled omkring i de underjordiska korridorerna som om allihop tillhörde hans personliga gryt. Längs stupande stegar, upp och ner genom luckor, behärskade Gerhard varje liten kanal. Somliga var så enormt trånga att man kunde tro sig vara ombord på en U-båt. Dessutom var grävlingen fet som ett fanskap, inne i sin mest välgödda höstsäsong. Ännu gåtfullare än dess smidighet syntes själva grundmotivet till Gerhards hastiga infinnande. Ville han bli beryktad som en hjälte i nöden eller var han trots allt bara hungrig hela tiden?
Vidare kunde professorn inte riktigt begripa hur denne grävling kände till sköldpaddans belägenhet. Gerhard hade ju befunnit sig i motsatta änden av staden, dold under en trappa, när alarmet dök upp om Siris fall. Chansen fanns förstås att grävlingen var en fruktansvärt skicklig detektiv, vars luktsinne tolkade spåren som fortplantades från vindil till vindil. Alternativt att här förekom fler grävlingar än Gerhard, vilka understödde honom med information i form av utplanterade maskar, bruna vinbär eller via självpinkade revirstämplar. Men Minutmakaren lutade snarare åt misstanken att Gerhard måste ha monterat in övervakningskameror längs varje gränd, såväl ovan som under kullerstenarna. I värsta fall ett minst lika magiskt system som Minutmakarens eget - måhända redo att avläsas varsomhelst, mot varenda sorts vägg i förbifarten...? Teorin föll möjligtvis på att grävlingar är extremt närsynta. Det insåg professorn medan han skruvade åt en mutter som lossnat från inzoomningsreglaget.
I sina svarta, avlånga ögonlappar, såg grävlingen ut som om den kommit direkt från någon fånig maskerad. Ansiktet påminde Minutmakaren om en fantom från en galen operaföreställning. Ett stycke överromatiserat människoliv, vars styrka visserligen hade känts mer fantastisk än han ville minnas nu... Det rörde sig om en påhittad pjäs, en sådan som professorn lika gärna hade kunnat uppfinna på egen hand, om ej så redan hade ombesörjts av någon fransman eller någon britt eller av bägge. Kloaksystemet tycktes synkronisera flera kulturskikt. Alltmedan Minutmakaren iakttog hur Gerhard med nosen knuffade till Siris, så att den älskade började åka i sin sköldpadd likt en båt, flöt hans egna associationsbanor närmare vissa nederländska influenser. Doctor Snuggles hade alltid haft en grävling som kompanjon, även om den höll sig oförskämt snäll, hjälpte vareviga maskin och aldrig gjorde minsta gnagare förnär. Van Der Graaf Generator var från början ett annat fenomen än det engelska bläckfiskband som kunde skrika i orgelpiporna tills också monstren flydde ut genom kyrkporten och blott det vackraste lugnet återstod. Ytterligare en reflektion kring den mänskliga psykedelikans rike tickade fram mellan Minutmakarens skallben. I grevens tid återtog han närvaron och kom ihåg sin allra påtagligaste uppgift som Ringare.
Från katedraltornet klingade i rättan sekund de urgamla ackord, som inte desto mindre syntes skrämma slag på Gerhard Grävling därnere i sina katakombiska gångar. Det märkliga var icke att klockljuden nådde ända ner bland dödens jordlager. Det märkliga var nu vad grävlingen grymtade och smackade om, som medföljde bildflödet upp till Minutmakarens laboratorium. Först lät det som en primitiv mix mellan tyska och franska. Efter några nedprintade sidor förstod professorn plötsligt hur det rörde sig om ett kodspråk, ett urgammalt sådant, tillräckligt för att Minutmakaren skulle ha förträngt det, men inte glömt bort helt och hållet. Gerhard höll som bäst på att be sköldpaddan utplåna alla provrör i professorns kemiska kammare, alltså den som låg inhyst i tornrummets åttonde vrå, precis bakom den trasiga orgeln. Innehållet i varenda kolv och karaff skulle omintetgöras, liksom samtligt material som dröjt sig kvar i pipor och retortrar. I gengäld skulle Siris få ett supersnyggt och hypermodernt skal, plus massa guldplätterade hörlursomkopplare som bonus - hur de nu skulle hinna komma till användning allihop... Vad var nu detta för påhitt?! Minutmakaren kände sig ömsom road, ömsom bekymrad. Han vred och snurrade på sina mustascher, tills de visade en ohyggligt ovanlig tidpunkt.
wWw
Tredje kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria
Från den älskogsfyllda stunden i stadens utkant, hade nu Minutmakaren återgått till sitt klocktorn. Hela den lilla sommaren hade han blivit kvar hemma hos Fladdermusan, låtit henne ta mått på hela hans väsen, fastän hon bara skulle sy hans hatt. Så nu var det hög tid att koncentrera sig på allt det egentliga arbetet. Det skulle bli en hård höst. Minutmakaren vred nervöst på sina mustascher tills den ena pekade rätt ned i bänkskivans skruvsamling och den andra rakt upp mot takkupolens guldstjärnor.
Kronokontoret hade begärt reglering av det närmaste tidevarvet. Hösten skulle hålla på i tolv år minimum, i fyrtioåtta år maximum. Vilken exakt volym var rimligast i relation till den allmänt önskade vintersnön? Denna mörka morgon började Minutmakaren med att hälla upp några glas julmust i laboratoriets olika provrör. Resultaten blev entydiga : istället för redan oktober var det bara oktober. Professorn ifråga knäppte på sin innersta lampa. Visserligen lös den väldigt svagt, men man kunde konstatera hur dess lugna sken fick varenda fackla att upphöra med sitt fladdrande.
Ur var och en av de tolv väggarna framträdde ett djur. Som på levande tavlor visade kalkstenen var någonstans som djuren just höll hus. På så vis kunde man följa längs hela staden, utan att ens hålla torngluggarna öppna, hurpass väl varje djur uppfyllde sin roll. Eller längs åtminstone halva staden... Just nu iakttog professorn den varelse som han visste minst om. Grävlingen tycktes uppenbarligen vara en detektiv, i värsta fall spion. Aldrig tidigare hade Minutmakaren lagt märke till denna grävling så tydligt, vare sig på väggtavlan eller ute i skogsgläntorna där riket övergick i något annat. Nu framträdde Grävlingen som under ett förstoringsglas, påminnande om en hemskt stor igelkott med kattlik smidighet. Vad kunde den bära för identitet? Gusten? Gerhard? Gärdestad? Eller var han en kvinna?
För ett par ögonblick fick Minutmakaren för sig att hans egna hjärnsynapser hade skapat varelsen. I det tredje ögonblicket såg han hur Grävlingen slank in under en trappa, en av marmortrapporna som ledde upp till Kronokontoret. Dessa tunga steg var alltför påtagligt verkliga för att professorn skulle ha uppfunnit sceneriet. Trapporna hade legat där sedan långt före Minutmakarens födelse, även fast själva huvudbyggnaden var av nyare art. Det borde inte kunna betvivlas huru Gerhard just hade smitit in och gömt sig under den kantiga marmorns släta uppenbarhet.
Orolig i håg fiskade professorn upp sin senaste snäcka ur västfickan och ringde till Rådjuret. Detta syntes på väggen stå och spana några kvartér bortanför Kronokontoret. Rådjuret fungerade som väktare för Minutmakarens räkning, ett val som han åtskilliga gånger haft anledning att omvärdera. Emellertid stod förtroendet för Ragnar Rådjur fortfarande högre än för diverse hundar som ägdes av andra herrar. Det var inte direkt hundarna han hyste farhågor för - däremot att herrarna skulle passa på att koppla hans sysslor till någon högre kontrollinstans. Så nu var det Ragnar som fick uppdraget att skugga den snaggade spionen, eller vad den än var.
Knappt hann Minutmakaren slicka bort samtalet och koppla upp sig mot stjärnkupolen, förrän en annan av väggtavlorna började blinka. Den växlade helt frenetiskt mellan limegrönt och vinrött. Blinkandet försiggick icke på riktigt därute i gränderna, men indikerade likafullt att någon svävade mellan liv och död. Den här gången var det en sköldpadda som hade halkat ned i ett hål. Där låg den på rygg mitt i kloaksystemet och sprattlade med fötterna så att hela skeppet gungade, kom varken upp mot himlen igen eller stadigt ner i helvetet.
Sköldpaddorna var andliga vägledare, de flesta med flera hundra år på nacken, och bland dessa hade professorn en favorit som han brukade följa : Siris. Precis som övriga sköldpaddor såg Siris ut som en kullersten vilkensomhelst - ända tills man zoomade in dess minsta rörelse. Så gjorde nu Minutmakaren och fick till sin förskräckelse se att det var just Siris, den skönaste och klokaste av dem alla som fallit i kloaken. Visserligen var det där nerifrån som sköldpaddorna härstammade - men hur kunde detta snedsteg få ske just nu?! Minutmakaren kände hur det gick hål i tiden.
Sedan fylldes Siris skal av nya små speglar. Deras bilder hade aldrig ljugit, alltid visat hur Siris stod i intim relation till någon saga eller fabel som redan fanns. Ingen ände tycktes föreligga på hur de kunde skifta, från sanning till sanning. Säkerligen ljög ej speglarna nu heller. Emellertid påminde de just om ingenting som professorn hade skådat förut, ingen fladdermus, inga grävlingar, ingen bläckfisk, icke ens kugghjul. Det hela liknade möjligen ett komplett mysterium?
Nå, i så fall måste Minutmakaren ändå kunna skapa en lösning! Även om den inte fanns... Han fick bara inte förblindas av problemet, av det mörklagda slammet som sköljde allt tätare. Siris borde inte behöva ligga därnere många minuter till. Skulle professorn göra ett djupt personligt ingrepp i historien? Eller skulle han be alla djuren om samlad hjälp? Varför inte både och?!
Fjärde kapitlet (tillkommet i november)
Gerhard Grävling hade i en handvändning arbetat sig ner till samma olycksaliga nivå på vilken sköldpaddan låg och försökte kravla upp mot solen. Därnere fanns förundransvärt många färger, fast varje kulör var så mörk att den lätt kunde förväxlas med svart. Minutmakaren observerade varje tänkbar och otänkbar rörelse inifrån sitt klocktorn. Den käre professorn hade ingen aning ifall Siris skulle bli räddad eller uppäten nu. Gerhard Grävling var en främling på kartan, även fast han alltid ingått bland de tolv djuren. Denne figur gled omkring i de underjordiska korridorerna som om allihop tillhörde hans personliga gryt. Längs stupande stegar, upp och ner genom luckor, behärskade Gerhard varje liten kanal. Somliga var så enormt trånga att man kunde tro sig vara ombord på en U-båt. Dessutom var grävlingen fet som ett fanskap, inne i sin mest välgödda höstsäsong. Ännu gåtfullare än dess smidighet syntes själva grundmotivet till Gerhards hastiga infinnande. Ville han bli beryktad som en hjälte i nöden eller var han trots allt bara hungrig hela tiden?
Vidare kunde professorn inte riktigt begripa hur denne grävling kände till sköldpaddans belägenhet. Gerhard hade ju befunnit sig i motsatta änden av staden, dold under en trappa, när alarmet dök upp om Siris fall. Chansen fanns förstås att grävlingen var en fruktansvärt skicklig detektiv, vars luktsinne tolkade spåren som fortplantades från vindil till vindil. Alternativt att här förekom fler grävlingar än Gerhard, vilka understödde honom med information i form av utplanterade maskar, bruna vinbär eller via självpinkade revirstämplar. Men Minutmakaren lutade snarare åt misstanken att Gerhard måste ha monterat in övervakningskameror längs varje gränd, såväl ovan som under kullerstenarna. I värsta fall ett minst lika magiskt system som Minutmakarens eget - måhända redo att avläsas varsomhelst, mot varenda sorts vägg i förbifarten...? Teorin föll möjligtvis på att grävlingar är extremt närsynta. Det insåg professorn medan han skruvade åt en mutter som lossnat från inzoomningsreglaget.
I sina svarta, avlånga ögonlappar, såg grävlingen ut som om den kommit direkt från någon fånig maskerad. Ansiktet påminde Minutmakaren om en fantom från en galen operaföreställning. Ett stycke överromatiserat människoliv, vars styrka visserligen hade känts mer fantastisk än han ville minnas nu... Det rörde sig om en påhittad pjäs, en sådan som professorn lika gärna hade kunnat uppfinna på egen hand, om ej så redan hade ombesörjts av någon fransman eller någon britt eller av bägge. Kloaksystemet tycktes synkronisera flera kulturskikt. Alltmedan Minutmakaren iakttog hur Gerhard med nosen knuffade till Siris, så att den älskade började åka i sin sköldpadd likt en båt, flöt hans egna associationsbanor närmare vissa nederländska influenser. Doctor Snuggles hade alltid haft en grävling som kompanjon, även om den höll sig oförskämt snäll, hjälpte vareviga maskin och aldrig gjorde minsta gnagare förnär. Van Der Graaf Generator var från början ett annat fenomen än det engelska bläckfiskband som kunde skrika i orgelpiporna tills också monstren flydde ut genom kyrkporten och blott det vackraste lugnet återstod. Ytterligare en reflektion kring den mänskliga psykedelikans rike tickade fram mellan Minutmakarens skallben. I grevens tid återtog han närvaron och kom ihåg sin allra påtagligaste uppgift som Ringare.
Från katedraltornet klingade i rättan sekund de urgamla ackord, som inte desto mindre syntes skrämma slag på Gerhard Grävling därnere i sina katakombiska gångar. Det märkliga var icke att klockljuden nådde ända ner bland dödens jordlager. Det märkliga var nu vad grävlingen grymtade och smackade om, som medföljde bildflödet upp till Minutmakarens laboratorium. Först lät det som en primitiv mix mellan tyska och franska. Efter några nedprintade sidor förstod professorn plötsligt hur det rörde sig om ett kodspråk, ett urgammalt sådant, tillräckligt för att Minutmakaren skulle ha förträngt det, men inte glömt bort helt och hållet. Gerhard höll som bäst på att be sköldpaddan utplåna alla provrör i professorns kemiska kammare, alltså den som låg inhyst i tornrummets åttonde vrå, precis bakom den trasiga orgeln. Innehållet i varenda kolv och karaff skulle omintetgöras, liksom samtligt material som dröjt sig kvar i pipor och retortrar. I gengäld skulle Siris få ett supersnyggt och hypermodernt skal, plus massa guldplätterade hörlursomkopplare som bonus - hur de nu skulle hinna komma till användning allihop... Vad var nu detta för påhitt?! Minutmakaren kände sig ömsom road, ömsom bekymrad. Han vred och snurrade på sina mustascher, tills de visade en ohyggligt ovanlig tidpunkt.
wWw
15 oktober 2013
Franska Sånger som jag Älskat (med)
Försöker här välja fram mina favorit-franska musikstycken, eller åtminstone dem jag kommit i kontakt med och hört flest tillfällen. Merparten är från 60- o 70-talet.
Kompositörerna bifogas också - visst arbete att ta reda på vem. Sångarna och musikerna lämnar jag emellertid därhän i detta fall, eftersom ofta flera har framfört samma melodi - även i icke-franska versioner.
Som regel är sångerna skapade av fransoser i Frankrike, men plockar också med franska teman tillkomna annorstädes (varav några fortfarande är franskspråkiga. Medan t.ex. Les Misérables är fransk musikal gjord helt till engelska.)
Relaterar här musikbitarna till varsitt chakra, som jag i sin tur zoomat in i sju chakra-delar: 7 x 7 = 49 stycken chansons, schlagers osv.
Dem jag glömt kommer snart komplettera (ersätta) några av dessa oersättliga pärlor.
KRON- /HJÄSS-CHAKRAT
Hjässans Hjäss-aspekt : LA CANTIQUE DE NOËL [O HELGA NATT]
av Adolphe Adam
Hjässans Öga-aspekt : I DREAMED A DREAM
ur Les Misérables
av Claude-Michel Schönberg & Alain Boubil
Hjässans Strup-aspekt : CENT MILLE CHANSONS
av Marnay & Magne
Hjässans Hjärt-aspekt : LOVE STORY (WHERE DO I BEGIN...)
av Francis Lai
Hjässans Mag-aspekt : LA MALADIE D'AMOUR
av Michel Sardou, Jacques Revaux
Hjässans Köns-aspekt : IL ÉTAIT UNE FOIS... L'ESPACE = DET VAR EN GÅNG : RYMDEN (serie-signatur)
av Michel Legrand
Hjässans Bas-aspekt : LE FIACRE ["HÄSTDROSKAN"]
av Léon Xanrof
blev sedermera signaturen för solens upp & nedgång i Aktuellt
TREDJE ÖGAT /PANN-CHAKRAT
Ögats Hjäss-aspekt : LA FILLE AUX CHEVAUX DE LIN = FLICKAN MED LINHÅRET
av Claude Debussy
Ögats Öga-aspekt : THE WINDMILLS OF YOUR MIND
musik av Michel Legrand
till engelska av Bergman & Bergman
Ögats Strup-aspekt : MAGNETIC FIELDS part IV
av Jean-Michel Jarre
Ögats Hjärt-aspekt : (DREAMS ARE MY) REALITY
från LA BOUM
av Vladimir Cosma
Ögats Mag-aspekt : SYMPHONIE FANTASTIQUE, andra satsen UN BAL
av Hector Berlioz
Ögats Köns-aspekt : [DRÖM] RÊVE
av Tuca & Francoise Hardy
Ögats Bas-aspekt : GUESS WHO I SAW IN PARIS
av Buffy Sainte-Marie
STRUP-CHAKRAT
Strupens Hjäss-aspekt : TURANGALÎLA SYMPHONIE (särskilt sjätte satsen samt finalen)
av Olivier Messiaen
Strupens Öga-aspekt : THE LOUVRE
av Ron Mael [Sparks]
Strupens Strup-aspekt : JANINE I + JANINE II + JANINE III
av Camille
Strupens Hjärt-aspekt : DOMINIQUE
av Jeanine Deckers "The Singing Nun"
Strupens Mag-aspekt : COMPLAINTE POUR SAINTE CATHERINE
av Tatartcheff, Kate & Anna McGarrigle
Strupens Köns-aspekt : CRIMES OF PARIS
av Elvis Costello
Strupens Bas-aspekt : NO REGRETS [NON, JE NE REGRETTE RIEN]
av Vaucaire
HJÄRT-CHAKRAT
Hjärtats Hjäss-aspekt : LES PARAPLUIES DE CHERBOURG : "I WILL WAIT FOR YOU"
av Michel Legrand
Hjärtats Öga-aspekt : L'AMOUR EST BLEU = LOVE IS BLUE
av André Popp & Pierre Cour
Hjärtats Strup-aspekt : SHE [TOUS LES VISAGE DE L'AMOUR]
av Charles Aznavour
Hjärtats Hjärt-aspekt : MICHELLE (Ma Belle)
av Paul McCartney
Hjärtats Mag-aspekt : (I love him, but only) ON MY OWN
ur Les Misérables
av Claude-Michel Schönberg & Alain Boubil
Hjärtats Köns-aspekt : UN BANC, UN ARBRE, UNE RUE
av Bourtayre & Dessca
Hjärtats Bas-aspekt : PAVANE FÖR EN DÖD PRINSESSA = PAVANE POUR UN INFANTE DÉFUNTE
för alla möjliga ensembler
av Maurice Ravel
SOLAR PLEXUS /MAG-CHAKRAT
Magens Hjäss-aspekt : JE CHANGERAIS D'AVIS
av Ennio Morricone, De Chiara Costanzo, Francoise Hardy
Magens Öga-aspekt : Ledmotivet till LE MÉPRIS [FÖRAKTET]
även kallat "THEME DE CAMILLE"
av Georges Delerue
Magens Strup-aspekt : FÖRSPEL TILL EN FAUNS EFTERMIDDAG = PRÉLUDE À L'APRÈS-MIDI D'UN FAUNE
av Claude Debussy
Magens Hjärt-aspekt : VOILÀ (je t'aime, je t'aime, je t'aime!!!)
av Francoise Hardy
Magens Mag-aspekt : Signaturen till serien CHATEAUVALLON (Makt & Rikedom)
av Vladimir Cosma
Magens Köns-aspekt : JE SUIS VENU TE DIRE QUE JE M'EN VAIS
av Serge Gainsbourg
Magens Bas-aspekt : YOU'VE GOT TO LEARN
av Charles Aznavour
KÖNS-CHAKRAT
Könets Hjäss-aspekt : bitar ur baletten DAPHNIS & CHLOÉ
av Maurice Ravel
Könets Öga-aspekt : EMMANUELLE (flera filmteman, men hittar inte just det som måste varit ur någon där?)
av Pierre Bachelet eller Francis Lai
Könets Strup-aspekt : CA POURRAIT CHANGER
med B.B.
av Riviére & Bourgeois
Könets Hjärt-aspekt : CHANSON D'AMOUR (Ra-ta-ra-ta-ra)
av Shanklin
Könets Mag-aspekt : FLASH [ONE LOVE TO GIVE]
för Prinsessan Stephanie av Monaco
av Romano Musumarra & Roberto Zaneli
Könets Köns-aspekt : JE T'AIME MOI NON PLUS
av Serge Gainsbourg
Könets Bas-aspekt : LA FILLE AVEC TOI
av Francoise Hardy
BAS /ROT-CHAKRAT
Basens Hjäss-aspekt : RUE DES CASCADES
av Yann Tiersen
Basens Öga-aspekt : L'ETE INDIEN [INDIAN-SOMMAR]
av Claude Lemesle & Toto Cutugno
Basens Strup-aspekt : MASTER OF THE HOUSE
ur Les Misérables
av Claude-Michel Schönberg & Alain Boubil
Basens Hjärt-aspekt : UNDER THE BRIDGES OF PARIS
av Vincent Scotto
Basens Mag-aspekt : NE ME QUITTE PAS
av Jacques Brel
Basens Köns-aspekt : BABY POP
av Serge Gainsbourg
Basens Bas-aspekt : C'EST SI BON
av Hornez, Seelen, Betti
wWw
13 september 2013
Mina Figurer med Relativt Påhittade Namn
I mina historier förekommer relativt sällan mänsklighetens befintliga namn. Ofta har jag utgått ifrån ganska vanliga namn eller befintliga begrepp, och förvrängt en smula till egna varianter. Emellertid i viss mån tagit ordinära rakt av.
Här samlas nu minst fyra dussin av alla mina figurers halvutvecklade identiteter. De flesta har blott blivit tre episoder på sin höjd. Några har dykt upp i dikter, i dialoger, som maskotar och etiketter snarare än i berättelser. Somliga återkommer genom åren, från sent 80-tal fram till nu. En stor dos tillrann 2005-07 i samband med resor till Italien och Prag plus bloggens begynnelse.
Inte alla återfinns här på "poeter", men många ändå emedan jag gör om de redan påhittade spåren hela tiden... (inom parentes presenteras min nuvarande tolkning av figuren bakom namnet, vilken inte behöver motsvaras av hur jag såg karaktären medan jag skrev den) ...hälften är tämligen okonkreta, fastän alla är grundläggande för min begreppsvärld.
Relaterar varelserna till varsitt chakra, som i sin tur inzoomats i sju chakra-delar. 7x7 = 49 potentiella namn. Med andra ord ett litet urval... bland litterära gestalter. Sådana som framkommit vid inspelning av låtsade program eller olika lekar skall vi inte prata om.
KRON- /HJÄSS-CHAKRAT
Hjässans Hjäss-aspekt : VI (som skriver mig /som skriver dig)
Hjässans Öga-aspekt : SiRiS oRiGo (världssjäl)
Hjässans Strup-aspekt : CISOLIA alternativt SOLICIA (sagan om sagan)
Hjässans Hjärt-aspekt : LJUSILIA (ängel i julkalender)
Hjässans Mag-aspekt : MAPYHZIA (rymdresenär som aldrig blir färdig)
Hjässans Köns-aspekt : MAREJONI (marionettspelerska)
Hjässans Bas-aspekt : RAGNAR (ung farbror från 1987, som liknar mig idag)
TREDJE ÖGAT /PANN-CHAKRAT
Ögats Hjäss-aspekt : MINUTMAKAREN (hittills utan namn, förvriden professor i klocktorn)
Ögats Öga-aspekt : MR. MIRRORMIND aka MAXWELL WALRUS (photographer inspired by Beatles)
Ögats Strup-aspekt : NOWHERE MAN (Lennon-listener)
Ögats Hjärt-aspekt : JEANETTE CHARDIER (akvarellmålerska)
Ögats Mag-aspekt : YAMI ("jag" i japansk, tilltalad bemärkelse)
Ögats Köns-aspekt : VERONICA (grå gryning i glädjeflickans ögonvrå)
Ögats Bas-aspekt : ANDRI alt. ANDRIJS alt. ANDRIGO (alter-ego)
STRUP-CHAKRAT
Strupens Hjäss-aspekt : JAMON alt. SMALONS (pojkman med mystiskt arbete)
Strupens Öga-aspekt : PETER GRENSTRÖM (privatdetektiv i terrängbil)
Strupens Strup-aspekt : IRENE REINDEER (lärodjur)
Strupens Hjärt-aspekt : ANNE-LIV VILLERMARK (spöke, misstänkt norrländsk arkivarie)
Strupens Mag-aspekt : SYLVESTER (snobbig kille västerifrån)
Strupens Köns-aspekt : ILLOUISE VILLERMARC (kriminal-laboratorieprof. i fransk-amerikansk region)
Strupens Bas-aspekt : GUSTEN (privatdetektiv i husvagn)
HJÄRT-CHAKRAT
Hjärtats Hjäss-aspekt : GUDMAR (gud eller sjöman som skriver brev till Susanni o Cisolia)
Hjärtats Öga-aspekt : SIRIUS (sköldpadda alternativt en katt)
Hjärtats Strup-aspekt : ÄLVA ÄLGSKOG (fröken för lärodjuren)
Hjärtats Hjärt-aspekt : AGNES INGALUNDA (snäll gumma)
Hjärtats Mag-aspekt : FAMILJEN HJORTRONMYR (bärplockare, inkl barnen PÄR & SMULTRA)
Hjärtats Köns-aspekt : FABIAN (clown eller mimare)
Hjärtats Bas-aspekt : JON eller JENS (yngling, en bortkommen dubbelgångare)
SOLAR PLEXUS /MAG-CHAKRAT
Magens Hjäss-aspekt : YUL (indian som kan förväxlas med såväl Jesus som Tomten)
Magens Öga-aspekt : IAMO ("jag" i italiensk, tilltalad bemärkelse)
Magens Strup-aspekt : PETER CRUEL, JOHNNY BEE, NICK FREEMOUNT & MICHAEL MORROW (Rockartister 1988)
Magens Hjärt-aspekt : SIRJLA MIRDANI (flicka förtrollad till kattkropp)
Magens Mag-aspekt : JILJAM DÄNKFLASKA (potentiell skurk)
Magens Köns-aspekt : ADRIANO (trollkarl eller smått djävulsk kille)
Magens Bas-aspekt : OSMOND (frukost-missbrukande gubbe från gammalt band)
KÖNS-CHAKRAT
Könets Hjäss-aspekt : FLADDERMUSAN (hattmakerska, hittills ganska namnlös, med en fjortonårig motorcykel till dotter som kan kallas Marion Mon-Rue)
Könets Öga-aspekt : OCTOPUS och/eller OCTOPUSSY (bläckfiskar)
Könets Strup-aspekt : MIRJA-SLIKKA HALLONEN (granne)
Könets Hjärt-aspekt : SUSANNI INUTI (docka eller hemlig flicka)
Könets Mag-aspekt : PESCATORE SCORPIONI (lärodjur)
Könets Köns-aspekt : JAIMIE (stripteasedansös)
Könets Bas-aspekt : BEMBO (docka eller liten grabb)
BAS /ROT-CHAKRAT
Basens Hjäss-aspekt : ELOV (spöke, gubbe som reinkarnerar som unge)
Basens Öga-aspekt : BJÖRNBACKE (privatdetektiv o polare)
Basens Strup-aspekt : FÅREVER BÄVER (lärodjur)
Basens Hjärt-aspekt : RAMNGAR (troll eller utomjording som förälskar sig i älva)
Basens Mag-aspekt : BJÖRNBÄRSBÄCK (ännu en bärplockande familj, inkl Birger, Elisabeth, Sebastian, Björkla, samt morfar Brynolf som egentligen är en Hjortronmyr)
Basens Köns-aspekt : SOMMAR-TOMTEN (tomtenisse som är kär i Ljusilia)
Basens Bas-aspekt : KLAUS TROFOBI (U-båtskaptén)
eLe
3 september 2013
Mirror of Madness
How/when can a "weak" mind be more healthy than a "strong" mind??
Quote from movie A Matter of Life And Death (Powell & Pressburger -46). The doctor speaks with the doctor:
"-Insanity?
-Yes.
-Why?
-...He spends all his time in my library. He only sleeps when I drug him. The boy has a fine mind, but it's taxed. That's the trouble, it's too good a mind. A weak mind isn't strong enough to hurt itself. Stupidity has saved many a man from going mad.
-Yes, you're right there.
-And he's had several talks with his heavenly messenger. ...Here's the intreresting point : He never steps outside the limits of his own imagination. Nothing he invents is entirely fantastic. It's invention, but logical invention."
Besides that the whole movie is the actual masterpiece, I find these words very worth a refletion. But what then in our world and our minds is "entirely fantastic"?
wWw
2 september 2013
Frustrationer som må Omfokuseras
Övning från en ännu en kurs av W. Woodsmall och Eben P. (i att leda sig själv åtminstone):
Frustration 1
Lyckas sällan synka med någon.
Hur hittar vi gemensam nämnare för olika intressefält samtidigt?
Frustration 2
Börjat
bli besviken på saker/möten även när de äntligen blir genomförda (för
att de sällan synkar med mina minnen eller förväntningar).
Hur finner jag världen därute nu lika meningsfull som mina minnen samt förväntningar?
Frustration 3
Varför får/kan man ej fortsätta vara nöjd med sin belägenhet och samtidigt självutvecklas?
[skriver medvetet "man" och "sin" här, emedan min frustration rör (för ovanlighetens skull) en viss del av deras filosofi de tar upp inledningsvis]
Hur alstrar jag kreativ frustration utan att döda min positiva livskänsla och min motiverande levnadsrutin?
...i
sista fallet gjorde jag liknande misstag som en av deltagarna där - att
jag även i vändningen hade med de negativa begreppen "frustration" och
"utan att..." [det undermedvetna förstår inte "inte"].
Bland de tre skulle väljas ut en som ger mest aha! De vete fan om någon gjort ännu...
Fast själva övningen skänker förstås gott mod och tilltro till att bli mer kreativ på riktigt!
Fast själva övningen skänker förstås gott mod och tilltro till att bli mer kreativ på riktigt!
wWw
13 maj 2013
Minutmakarens Sista Sekund (Första kapitlet)
i min fantasy-mässiga historia
Minutmakaren har just skapat den sista sekunden. Den sitter inglasad i en flaska i en monter mitt i laboratoriet. Fortfarande skeptisk stryker Minutmakaren sina mustascher, likt två visare på en klocka, men iakttar ändå nöjd sitt lilla storverk. Vad skulle hända om den sista sekunden får utspela sig i världen? Kommer staden härutanför att gå sönder då - eller blott övergå i nästa stad? Nå, utfallet beror ju alldeles på när... och hur och vem, tänker han. Och varför skulle man uppleva sekunden som den sista, till skillnad från vilken sekund somhelst?
Laboratoriet ligger inrymt i ett urgammalt kyrktorn. Tornet hade redan en modern klocka, vilket underlättade för uppkopplingen av hela institutionen. Bland hundratals kugghjul och ofantliga manicker fick Minutmakaren flytta in sin verksamhet. Det var i samma veva som Biskopen blivit för gammal för att bo kvar. Den gloriaklädde farbrorn tog tunnelbanan ut till hospitalet, det nybyggda sjukhus där flera andra städers präster hade installerat sig. Biskopen plockade aldrig med sig de tolv lärjungarna, så dem föll det på Minutmakarens roll att förvalta. Man kan gott säga att han förtrollade dem, en i sänder, först nu alla tolv.
Med närmast japansk noggrannhet ser Minutmakaren till att glasmontern vrids ett kvarts varv av ett kvarts varv av ett kvarts varv, allt för att följa månstrålarnas spel. Det är av yttersta vikt att den genomskinliga flaskan behåller sin bild av solen utan att slå knut på dess bana. Och Minutmakaren avskyr för sin del att tappa kontrollen, slungas in mot kaos som han så ofta tillät sig göra på yngre dar. Då var det visserligen icke lika farligt, eftersom han knappt hade ansvar för en enda av alla de människor som står under tidens inflytande. Numera är 98 % av folket beroende av hur Minutmakaren gör varje rörelse korrekt, eller åtminstone att han omedelbart korrigerar missgrepp. Ingenting får gå helt snett, men inte heller alltför rakt - små avvikelser är livsviktiga. Hela balansen mellan mikrosekvenserna håller sekunden gående.
Den sjunde lärjungen knackar strax Minutmakaren på axeln, så att det rycker till ända ner i knäskålarna. Där höll världen på att falla överbord, medan den ouppfostrade får sig en rejäl läxa. Lärjungen ifråga ville bara låna nyckelknippan till orgelläktaren, för att smörja musiken en smula. -Varför i helvete har änglarna ej givit dig en egen nyckel? undrar Minutmakaren. Sålunda kommer han att tänka på ytterligare en säkerhetsaspekt för den inglasade sista-sekunden. Hur enkelt skulle det inte vara för någon invigd att låsa upp montern medan Minutmakaren tar sin sedvanliga minuts sömn, och skamlöst byta ut sekunden mot en förfalskad?! Fasansfullt förvirrad inser han att det kanhända redan har hänt - hur enda sättet att få klarhet vore att testa ifall sekunden verkligen är den sista...
wWw
12 maj 2013
Minutmakarens Sista Sekund (ett Annat kapitel)
i min fantasymässiga sagohistoria
Hos Fladdermusan
En vacker vårkväll gick Minutmakaren ut för att besöka Fladdermusan i hennes vindsvåning. Längs de kullerstensbelagda gränderna passerade han ett par gamla sköldpaddor som också var ute och rörde på sig. De måste ha permission ifrån sjukhuset - passade säkert på att återse sin kära kyrka medan ingen annan var där - tänkte Minutmakaren. Under rimligare tidevarv borde det ha varit Fladdermusan som hälsat på Minutmakaren i hans klocktorn. Men hon hade nog äntligen förmått ta farväl av sin forna bostad? Och dessutom var det nu som det var med denna stad; knappt ett enda torn låg längre högst på listan. Visarna pekade kompromisslöst österut. Man fick låta bli att snurra på sina mustascher i onödan. Föga hjälpte det att Minutmakaren hade lyckats skapa hela sextiosju sekunder på en minut! Det mesta slukades likafullt upp av de små motorcyklarna, dessa väsen eller oväsen som konstant behövde nytt bränsle för att växa.
Väl inne i vindsvåningen kändes de betungande parfymdofterna som Minutmakaren föreställt sig, snarare likt lätta blomsterskyar. Fladdermusan satt halvt uppflugen i sin fönsterglugg. På glänt hängde klänningstyget av sällsamt fladdrande sort. Denna madame tycktes fullt sysselsatt med att tillskära en hatt. Till sin lättnad iakttog Minutmakaren att det liknade en herrhatt i hans egen storlek? Kreationen föreföll så gott som färdigskuren, men Fladdermusan röjde ej med ett ljud var i processen hon befann sig. Ur grammofonen däremot letade sig tonerna av My Yellow Tambourine med The Tortoises. Stycket hade hunnit bli välbekant även för Minutmakarens öron, rentav njutbart. Fast några sextiosju varv i minuten var det inte tal om. Och mot slutet dök där upp en mörk flöjtslinga som man aldrig fått skymten av innan...? Förvirrad stirrade Minutmakaren på sin framtida hatt i Fladdermusans händer. Nu upptäckte han att hon hade hemskt långa, gredelina handskar på sig. Fingrarna for in och ut, exakt trädda likt symaskinsnålar. Emellanåt skrattade madamen till. Ifall hon hade lust borde hon kunna släppa arbetet och flyga fram över gränderna.
Före den definitiva utflykten ville Fladdermusan förmodligen få ihop tillräckligt med sekunder för att överleva de alltmer tidskrävande åren. Här kunde ju Minutmakaren bli henne behjälplig! Han visste redan att en av stadens motorcyklar var hennes dotter. Fladdermusan hade skaffat sin lilla motorcykel för femton år sen, och nu for dottern omkring ganska ofta för egen maskin över kullerstenarna. Hon nonchalerade titt som tätt sin mors order om att undvika varje form av trappa. En tidig morgon hade Motorcykeln rentav försökt åka upp i klocktornet, men Minutmakaren hade lugnt sett henne backa redan efter tredje steget. Spiraltrappor var i regel för avancerade för väsen med maskinellt blod i ådrorna. Även övriga medborgare kunde ha påtagliga problem med att ta sig runt och uppåt på ett synkront sätt. Tämligen lätträknade var de sköldpaddor som genom tidevarven uppnått den urverksmässiga salen allra högst i den forna katedralen, där som Minutmakaren numera hade inrett sitt laboratorium. Sköldpaddorna var betydligt bättre beskaffade att öppna dolda portar för andra, likt hemliga lärjungar hjälpa omgivningen att uppnå sina mål. Skulle Minutmakaren någonsin lyckas bli som dessa nedstigna biskopar, var och en som fått sin gloria att stelna över hela kroppen, varur ens nyfödda huvud kunde kika fram...?
Fladdermusan kände av Minutmakarens nakna förväntan. Så hon hoppade över de sista stygnen i hatten och placerade den plötsligt sensuellt på hans hjässa. Inte särskilt ödmjukt bankade hans hjärta inför hennes gest; snarast blev det alldeles uppskruvat av jordisk kåthet. Minutmakaren ville minsann överglänsa Fladdermusan genom att ge henne vad hon tålde eller nästan inte. Retsamt men resolut drog han ena vingen åt sidan och smekte sakta hennes spända skulderblad. Fladdermusan hade redan fattat vad som höll på att ske, så hennes nästa drag bestod i att vrida runt Minutmakarens mustascher med sin tungspets. Såhär mystiskt upphetsad och magiskt yr hade han sällan känt sig, åtminstone inte sedan den tiden när det gick tretton sekunder per minut.
Sin andra vinge förde Fladdermusan självmant undan så att bägge skulderbladen kunde bli omhändertagna samtidigt. Kramandes på det mest märkligt intensiva vis, stod de bägge varelserna så, hårt lutade mot fönstergluggen. De ville halvt om halvt falla ut och sväva ner över gatunätet, i det annalkande lyktskenet. Emellertid höll Fladdermusan i en av sina starkaste björntrådar som höll kvar dem i den vibrerande vindsvåningen. Hattarna hade börjat att hoppa på hyllorna och Minutmakaren klurade på hur han skulle klara hela kvällen här borta, utan att några sekunder skulle koka sönder hemma i laboratoriets glaskolvar. Nåja, provrören fick bli ett senare problem, nu när det verkliga livet tycktes stå i fullt skarpladdad blomning.
wWw
28 november 2012
Världens Sista...
...Pianoton
Världens allra sista pianoton utspelade sig några nätter före Jesus 2012:e födelsedag. Pianotonen for ut i rymden, precis som alla tidigare toner, men är den första som åtföljs av evinnerlig tystnad. När ni lyssnar upptäcker ni att ingen ton i världen kan komma efter denna. På det hela ofantliga taget låter den som en korsning mellan Schumann och Hammill (med inslag av Fats Domino). Pianotonen ligger numera lagrad i en limiterad samlingsbox, tillsammans med 202 remixer av samma ton. I boken som också medföljer berättas hur tonen förmodas härstamma från Saturnus eller dess omnejd. För den som befinner sig här i Novaversum går samlingsboxen att beställa till överkomligt pris, under några sekunder ytterligare. För er som tror att ni fortfarande bor närmare Saturnus, i någon obefintlig världsvrå, blir fraktkostnaden så hög att ni lika gärna kan fara hit. Det gjorde ju pianisten, och nu behöver hon inte spela en enda ton i hela världen. Novaversum garanterar er att allting redan har spelats, både på låtsas och på riktigt. Det nya med vår värld är att ingenting längre kan bli på nytt. Detta kommer sig, som ni förstått för längesen, av att det sista redan är här. Däremot är det inte där. Så vill ni stanna kvar i den skapande skapelsen så vill vi på intet vis hindra er. Emellertid missar ni då ett enormt bra erbjudande nu!
...Trolleriartist
Världens sista trollkarl hade vid åtskilliga tillfällen trollat bort sig själv, avmagnetiserat sina poler. Nu har samma trollkarl trollat ut sig ur universum, mot en tredje pol. Till sist befinner sig artisten i en ännu rundare lek, vars djup hans händer inte ens kunde föreställa sig.
wWw
Världens allra sista pianoton utspelade sig några nätter före Jesus 2012:e födelsedag. Pianotonen for ut i rymden, precis som alla tidigare toner, men är den första som åtföljs av evinnerlig tystnad. När ni lyssnar upptäcker ni att ingen ton i världen kan komma efter denna. På det hela ofantliga taget låter den som en korsning mellan Schumann och Hammill (med inslag av Fats Domino). Pianotonen ligger numera lagrad i en limiterad samlingsbox, tillsammans med 202 remixer av samma ton. I boken som också medföljer berättas hur tonen förmodas härstamma från Saturnus eller dess omnejd. För den som befinner sig här i Novaversum går samlingsboxen att beställa till överkomligt pris, under några sekunder ytterligare. För er som tror att ni fortfarande bor närmare Saturnus, i någon obefintlig världsvrå, blir fraktkostnaden så hög att ni lika gärna kan fara hit. Det gjorde ju pianisten, och nu behöver hon inte spela en enda ton i hela världen. Novaversum garanterar er att allting redan har spelats, både på låtsas och på riktigt. Det nya med vår värld är att ingenting längre kan bli på nytt. Detta kommer sig, som ni förstått för längesen, av att det sista redan är här. Däremot är det inte där. Så vill ni stanna kvar i den skapande skapelsen så vill vi på intet vis hindra er. Emellertid missar ni då ett enormt bra erbjudande nu!
...Trolleriartist
Världens sista trollkarl hade vid åtskilliga tillfällen trollat bort sig själv, avmagnetiserat sina poler. Nu har samma trollkarl trollat ut sig ur universum, mot en tredje pol. Till sist befinner sig artisten i en ännu rundare lek, vars djup hans händer inte ens kunde föreställa sig.
wWw
28 oktober 2012
Ubåten Undergår Uppstigande
Transformation 13 : 8
Ska nu husen försvinna ner i marken?
Kommer jordklotet bara blåsa bort?
Må var vägkorsning visa sig bära till Rio?
Tror du t.o.m. tv-serierna tar slut?
Kommer minsta knapp och radiovåg vara ur funktion?
Dyker HAJEN upp och slukar våra kroppar?
Köper bläckfiskar upp alla framtidens företag?
Lär varenda bok komma att självantända?
I själva verket händer bara vad vi vill
eller inte vill men hela tiden föreställer oss.
Undergången är vår Ubåt byggd av farhågor
där hjärnor förmår sjunka hur djupt somhelst
men också stiga upp mot en oanad, underbar värld.
på tema "Världens Undergång"
wWw
Ska nu husen försvinna ner i marken?
Kommer jordklotet bara blåsa bort?
Må var vägkorsning visa sig bära till Rio?
Tror du t.o.m. tv-serierna tar slut?
Kommer minsta knapp och radiovåg vara ur funktion?
Dyker HAJEN upp och slukar våra kroppar?
Köper bläckfiskar upp alla framtidens företag?
Lär varenda bok komma att självantända?
I själva verket händer bara vad vi vill
eller inte vill men hela tiden föreställer oss.
Undergången är vår Ubåt byggd av farhågor
där hjärnor förmår sjunka hur djupt somhelst
men också stiga upp mot en oanad, underbar värld.
på tema "Världens Undergång"
wWw
23 oktober 2012
Tidens Oupphörliga Återgång
på tema "Världens Undergång"
Transformation 13 : 12
Uret har snurrat allt snabbare
och slungat oss ända fram till nu.
Sekundvisarn varvade precis sig själv
fast du ännu ser ut som du.
De sekler det tog att nedteckna världen
förs över idag på kopian av ett ögonblick.
Den visdom som bodde i eviga tempel
har redan rymts i ett par lampknappklick.
Skeppet är nu redo för motorn att slås av,
lugnare glida genom tid som aldrig kom.
Klockan gjorde oss sällan klokare -
ty det var vi som fick kalendern starta om.
Så uppstår snart planeter som ingen hunnit se.
eLe
Transformation 13 : 12
Uret har snurrat allt snabbare
och slungat oss ända fram till nu.
Sekundvisarn varvade precis sig själv
fast du ännu ser ut som du.
De sekler det tog att nedteckna världen
förs över idag på kopian av ett ögonblick.
Den visdom som bodde i eviga tempel
har redan rymts i ett par lampknappklick.
Skeppet är nu redo för motorn att slås av,
lugnare glida genom tid som aldrig kom.
Klockan gjorde oss sällan klokare -
ty det var vi som fick kalendern starta om.
Så uppstår snart planeter som ingen hunnit se.
eLe
8 oktober 2012
ur Ubåtsbiografin
episod I
om Klaus Trofobi
Vi var åtta figurer som överlevde kriget : två schackpjäser, två rymdgubbar, tre tarotkort och en docka. Redan då hade vi drivit bort i vår Ubåt. På så vis undgick vi att bli definitivt demolerade av de flygande maskinerna. Riktigt hur det gick till där i slutet, det mindes ingen av oss. Inte heller hur allt började på nytt hade någon något klart minne av. Vi minns däremot massa närgångna scener mitt i.
Fastän det bara hade funnits 8 x 8 rutor att röra oss emellan (maximalt sett) så blev det ändå sjujädrans många drag och steg. Hurpass ännu mer gott om möjligheter hade vi nu efteråt...? Brädet var i varje fall borta. Ytan hade blivit relativ. Tarotkorten jobbade febrilt på att föreställa oss fler drag än vi någonsin vågat tro. Rymdgubbarna koncentrerade sig på vilket steg som skulle bli det allra viktigaste. Dockan gick omkring och lekte med varje ratt och spak på fullt allvar.
Än så länge hade vi aldrig kommit tillbaks till jorden. Snarast strök vi omkring djupt ute i solsystemet. Många månars mörka baksidor hann vi undersöka. Trots att det tog några år innan vi insåg faktum : Vi befann oss ingalunda i undervattnet! Istället hade vi kommit upp till världsrymden! Somliga skulle komma att kalla vår båt för uRa plU2. Förvisso trivdes vi mer än nog med vinillusionerna och plastgodiset, med filmremsan och de torra boksidorna. Så inte störde det oss att sinnesintrycken alltjämt tydde på vanliga jordiska havsvågor. Ubåten hade ju radio för att sammanlänka oss med helt andra vågor.
Ni kanske inbillar er att vi var gamla blötdjur som föredrog vatten? Tvärtom var det våta materialet det värsta vi vet än idag. uRa plU2 kämpade dygnet runt med att hålla havet utanför sig. Samtidigt funkar fortfarande det jävla vattnet liksom en livsluft. Vi behöver ha det som universum, som vår livmoder, bara vi slipper få in det. Ubåten är känslig som en bubbla, om än den brukade vara världens mest robusta bubbla. Tåligare än ett luftslott flöt farkosten upp genom det alltmer undermedvetna. Likafullt var vårt mål att medvetandegöra fläck efter fläck, placera drömmarna på vetenskapens karta.
*
Min kamrat skulle föreställa kungen, den grå konungen. Han hade tydligen fått så mycket svart och så mycket vitt att han härdats och sjunkit in i gråzonens förlamande terrorbalans. Ända fram till gryningen satt konungen och rattade in besynnerliga musikstationer, fyllda med allt från Kraftwerk till Van Der Graaf Generator. Sedermera blev gubben kapten över uRa plU2. I enlighet med sitt namn, Klaus Trofobi, ägde kaptenen en obehaglig fömåga att hålla hela besättningen övertygad om att man omöjligen kunde komma ut ur Ubåten. Och om man ändå lyckades så skulle fiskkometerna sluka en såfort de återkom (inom loppet av närmaste saturnusring).
I grund och botten var kungen knappt det minsta besatt av kontrollintresse. Det var bara det att Klaus verkligen inte ville att vi skulle överge denna gemensamma livmoder. Och hans ovilliga vilja smittade av sig på vår världsuppfattning. Ju mer vi tänkte på det som helt ogörligt att lämna bubblan, desto desperatare blev vårt blod att bryta oss loss. Kaptenen kunde helt enkelt ha bett oss att stanna, visat sin uppskattning, så hade vi gärna blivit kvar. Konungen kunde ha invigt oss i målbilden som var total expansion på alla plan, för alla varelser. Men som det nu ofta var hotade den grå konungen med allt som hotade processen. Klaus var i stort behov av hjälp, visste vad som borde göras, men förmådde aldrig börja med att bota sig själv, och därmed ingen annan heller.
Personligen skulle jag föreställa den gröne löparen. Min pjäs bestod i budbärarens och prästens uppgifter, tillika konstmakarens och spökskrivarens. Jag skulle tillse så att Ubåten fortsatte existera på en andlig nivå. Innan vi klev ombord på den tyska skorven (med sin skrovliga men perfekta interiör) hade hela mitt liv hållit hus i en italiensk stad. Kanhända är mitt hem fortfarande där? I en av de mest mysteriöst sköna gränder ni kan föreställa er - där föddes jag av en bland Madonnans hemliga systrar. Jag kunde löpa extremt snabbt; det var därför man överhuvudtaget valde ut mig till elitsoldat. Annars torde man ofördröjligen ha plockat upp mig vid institutionen för psykosofisk förmedling.
Jag drog THE FOOL, denne barnslige dåre som i sin tur drog Tornet som vi stängde in oss i. På vuxet vis fick vi då och då klättra upp för stegen, öppna tornluckan och kika ut. Vad vi kunde se över spegelytan återstår att tolka och redogöra för. Så långt måste jag emellertid berätta som att dockan flöt omkring däruppe, likaväl som hon drev nere hos oss!! Vem som var den ursprungliga och vem som var spökklonen - det tycktes vara ett bottenlöst dilemma som vi brottades med under evinnerliga månader. Vi höll på att bli fullkomligt galna, men det ordnade så småningom upp sig. Allt vi behövde fördjupa oss i var en förbisedd detalj.
episod II
om Alina Lskowska
En vacker natt stötte vi på ett hål i havet. Hålet bara var där. Och däri låg hon : Alina Lskowska! Likt en valhona i en luftbubbla höll hon havet utspänt åt alla håll och kanter. Den mystiska makt som strömmade inifrån Alina kändes gränslösare än rentav Neptuni. Med sin gränslöst mjuka makt hade vi trott att Neptuni var det mest älskansvärda som man någonsin kunde försöka inringa. Men den harmoniska upplevelsen hade uppenbarligen bestått i en illusion. Passionerat koncentrerade vi oss nu på den nya molekylen som skulle uppsluka hela universum. Alinas läppar var stora som livbojar allra minst. Skulle dessa gummiartade bassäng-strängar vilja omfamna oss intill sista droppen...?
Alina Lskowska kunde vi ingalunda klassa som ett stycke verklighet, snarare något i stil med en öververklig vilja. Samtidigt föreföll hon härstamma från ohyggliga djup, rentav under själva Underlandet?! Vi hade spontant tolkat Alina som en rysk spion - ända tills det polska inflytandet icke gick att ta miste på. Hennes temperament tycktes som om den bistraste vargavinter hade drabbats av den mest svällande sommarfeber. Vår Ubåt uRa plU2 befann sig visserligen mot slutet av oktober, fast allting stämde ändå fasansfullt fint ihop. Octopussy fick vi alla åtta lust att kalla henne. Lät oss blott hindras av att tiden ännu aldrig nått fram till 80-talet. Varelsens strumpbyxor var lika smutsgula som hennes bläckpennor var militärgröna. En hel bibel hade hon totat samman vid det här laget, en total bekännelse (inklusive instruktioner för hur man lämpligast skulle få hennes läppar att öppna sig).
* *
Det hade varit ett hårt krig. Och knappast hade freden blivit lättare, inte hittills i varje fall. Som jag redan berättat var vi blott åtta figurer som överlevde kriget. Kvar i vår Ubåt fick vi ingen somhelst kontakt med någon övrig verklighet. Åtminstone inte som Kapten Klaus Trofobi lät avslöja... Dock hade han hade ju känt Kapten Nemo i verkliga livet - så det är möjligt att Klaus hade några riktiga spår liggandes i radion... Besättningen grunnade ofta över hur man kunde sätta igång apparaten, ratta in dess gråaste frekvens, nå kontakt med det hemliga klustret. De bägge rymdgubbarna bland oss borde varit bäst lämpade för tilltaget - i synnerhet som de funkade som navigatör respektive maskin-ingenjör. Den ene var avlägsen släkting till såväl Yoda som Snusmumriken. Den andre hade först varit studiekamrat med Professor Kalkyl, sedan kusin till densamme Kalkyl. Dessutom hade bägge varit konkurrenter till HULK samt arbetat för samma företag som Wasowski. Vi avvaktade desperat att de skulle fixa bort ett virus ur kompassrosen.
* *
Dockan hade strax blivit illgrön av svartsjuka över denna fröken Lskowska. Alina fick det ju att regna i världsrymden, ett slemmigt grinande som kom trädgrenar att slå ut på Mars. Pölarna tog dockan och monterade in under sina egna ögonlock. Nu inbillade sig det lilla livet att halva vår besättning inte längre behövde hennes söta närvaro. Lskowska utgjorde ju ändå den älskvärdaste kärnan. Så dockan drog sig undan med de tre tarotkorten, för de var bättre på att anpassa sig efter ens önskan. Dock lättare sagt än gjort vände dockan korten emot sig. De liknade alls inga snälla spegelbilder. Korten stretade emot och vred sig, som om de blivit magnetiserade med samma laddning. Enda möjligheten att få fram deras ansikten verkade vara att tränga igenom dem bakifrån. Då märkte dockan hur hon stod och kikade åt samma håll som Dåren, Kejsarinnan och Tornet.
Vi var tvungna att bestämma oss för hur vi uppfattade världen. Hade kriget skett genom ett periskop eller kalejdoskop, ett stetoskop eller kassaskåp???? Horoskopet tycktes köra historien igen om hur jag klev ner i en neapolitansk krypta [La Piovra] och kom upp genom en göteborgsk lucka. Däremellan låg massa tyska bergrum, kanske norska tunnlar t.o.m. Som grön löpare skulle jag ha fört drottningen ifrån den grå konungen. Klaus Trofobis ursinne hade skallrat i katakomberna, ackompanjerat av befriande skratt. Ingen av oss var förmögen att förråda den andre. Alina Lskowska lät sig porträtteras av mig i blotta nattlinnet. Sedermera nyttjade kejsarinnan bilderna till att vinna omvärldens hänförelse. Utan dilemma, som vore det den naturligaste sak i världen, kunde nu uRa plU2 ta sig mellan ryska och amerikanska farvatten. Vi pendlade under professor Kalkyls kusins överinseende. Djupa insikter fick vi i hur rymdens svärta skiftar nyans, beroende på vem som tror sig kommendera Ubåten.
eLe
om Klaus Trofobi
Vi var åtta figurer som överlevde kriget : två schackpjäser, två rymdgubbar, tre tarotkort och en docka. Redan då hade vi drivit bort i vår Ubåt. På så vis undgick vi att bli definitivt demolerade av de flygande maskinerna. Riktigt hur det gick till där i slutet, det mindes ingen av oss. Inte heller hur allt började på nytt hade någon något klart minne av. Vi minns däremot massa närgångna scener mitt i.
Fastän det bara hade funnits 8 x 8 rutor att röra oss emellan (maximalt sett) så blev det ändå sjujädrans många drag och steg. Hurpass ännu mer gott om möjligheter hade vi nu efteråt...? Brädet var i varje fall borta. Ytan hade blivit relativ. Tarotkorten jobbade febrilt på att föreställa oss fler drag än vi någonsin vågat tro. Rymdgubbarna koncentrerade sig på vilket steg som skulle bli det allra viktigaste. Dockan gick omkring och lekte med varje ratt och spak på fullt allvar.
Än så länge hade vi aldrig kommit tillbaks till jorden. Snarast strök vi omkring djupt ute i solsystemet. Många månars mörka baksidor hann vi undersöka. Trots att det tog några år innan vi insåg faktum : Vi befann oss ingalunda i undervattnet! Istället hade vi kommit upp till världsrymden! Somliga skulle komma att kalla vår båt för uRa plU2. Förvisso trivdes vi mer än nog med vinillusionerna och plastgodiset, med filmremsan och de torra boksidorna. Så inte störde det oss att sinnesintrycken alltjämt tydde på vanliga jordiska havsvågor. Ubåten hade ju radio för att sammanlänka oss med helt andra vågor.
Ni kanske inbillar er att vi var gamla blötdjur som föredrog vatten? Tvärtom var det våta materialet det värsta vi vet än idag. uRa plU2 kämpade dygnet runt med att hålla havet utanför sig. Samtidigt funkar fortfarande det jävla vattnet liksom en livsluft. Vi behöver ha det som universum, som vår livmoder, bara vi slipper få in det. Ubåten är känslig som en bubbla, om än den brukade vara världens mest robusta bubbla. Tåligare än ett luftslott flöt farkosten upp genom det alltmer undermedvetna. Likafullt var vårt mål att medvetandegöra fläck efter fläck, placera drömmarna på vetenskapens karta.
*
Min kamrat skulle föreställa kungen, den grå konungen. Han hade tydligen fått så mycket svart och så mycket vitt att han härdats och sjunkit in i gråzonens förlamande terrorbalans. Ända fram till gryningen satt konungen och rattade in besynnerliga musikstationer, fyllda med allt från Kraftwerk till Van Der Graaf Generator. Sedermera blev gubben kapten över uRa plU2. I enlighet med sitt namn, Klaus Trofobi, ägde kaptenen en obehaglig fömåga att hålla hela besättningen övertygad om att man omöjligen kunde komma ut ur Ubåten. Och om man ändå lyckades så skulle fiskkometerna sluka en såfort de återkom (inom loppet av närmaste saturnusring).
I grund och botten var kungen knappt det minsta besatt av kontrollintresse. Det var bara det att Klaus verkligen inte ville att vi skulle överge denna gemensamma livmoder. Och hans ovilliga vilja smittade av sig på vår världsuppfattning. Ju mer vi tänkte på det som helt ogörligt att lämna bubblan, desto desperatare blev vårt blod att bryta oss loss. Kaptenen kunde helt enkelt ha bett oss att stanna, visat sin uppskattning, så hade vi gärna blivit kvar. Konungen kunde ha invigt oss i målbilden som var total expansion på alla plan, för alla varelser. Men som det nu ofta var hotade den grå konungen med allt som hotade processen. Klaus var i stort behov av hjälp, visste vad som borde göras, men förmådde aldrig börja med att bota sig själv, och därmed ingen annan heller.
Personligen skulle jag föreställa den gröne löparen. Min pjäs bestod i budbärarens och prästens uppgifter, tillika konstmakarens och spökskrivarens. Jag skulle tillse så att Ubåten fortsatte existera på en andlig nivå. Innan vi klev ombord på den tyska skorven (med sin skrovliga men perfekta interiör) hade hela mitt liv hållit hus i en italiensk stad. Kanhända är mitt hem fortfarande där? I en av de mest mysteriöst sköna gränder ni kan föreställa er - där föddes jag av en bland Madonnans hemliga systrar. Jag kunde löpa extremt snabbt; det var därför man överhuvudtaget valde ut mig till elitsoldat. Annars torde man ofördröjligen ha plockat upp mig vid institutionen för psykosofisk förmedling.
Jag drog THE FOOL, denne barnslige dåre som i sin tur drog Tornet som vi stängde in oss i. På vuxet vis fick vi då och då klättra upp för stegen, öppna tornluckan och kika ut. Vad vi kunde se över spegelytan återstår att tolka och redogöra för. Så långt måste jag emellertid berätta som att dockan flöt omkring däruppe, likaväl som hon drev nere hos oss!! Vem som var den ursprungliga och vem som var spökklonen - det tycktes vara ett bottenlöst dilemma som vi brottades med under evinnerliga månader. Vi höll på att bli fullkomligt galna, men det ordnade så småningom upp sig. Allt vi behövde fördjupa oss i var en förbisedd detalj.
episod II
om Alina Lskowska
En vacker natt stötte vi på ett hål i havet. Hålet bara var där. Och däri låg hon : Alina Lskowska! Likt en valhona i en luftbubbla höll hon havet utspänt åt alla håll och kanter. Den mystiska makt som strömmade inifrån Alina kändes gränslösare än rentav Neptuni. Med sin gränslöst mjuka makt hade vi trott att Neptuni var det mest älskansvärda som man någonsin kunde försöka inringa. Men den harmoniska upplevelsen hade uppenbarligen bestått i en illusion. Passionerat koncentrerade vi oss nu på den nya molekylen som skulle uppsluka hela universum. Alinas läppar var stora som livbojar allra minst. Skulle dessa gummiartade bassäng-strängar vilja omfamna oss intill sista droppen...?
Alina Lskowska kunde vi ingalunda klassa som ett stycke verklighet, snarare något i stil med en öververklig vilja. Samtidigt föreföll hon härstamma från ohyggliga djup, rentav under själva Underlandet?! Vi hade spontant tolkat Alina som en rysk spion - ända tills det polska inflytandet icke gick att ta miste på. Hennes temperament tycktes som om den bistraste vargavinter hade drabbats av den mest svällande sommarfeber. Vår Ubåt uRa plU2 befann sig visserligen mot slutet av oktober, fast allting stämde ändå fasansfullt fint ihop. Octopussy fick vi alla åtta lust att kalla henne. Lät oss blott hindras av att tiden ännu aldrig nått fram till 80-talet. Varelsens strumpbyxor var lika smutsgula som hennes bläckpennor var militärgröna. En hel bibel hade hon totat samman vid det här laget, en total bekännelse (inklusive instruktioner för hur man lämpligast skulle få hennes läppar att öppna sig).
* *
Det hade varit ett hårt krig. Och knappast hade freden blivit lättare, inte hittills i varje fall. Som jag redan berättat var vi blott åtta figurer som överlevde kriget. Kvar i vår Ubåt fick vi ingen somhelst kontakt med någon övrig verklighet. Åtminstone inte som Kapten Klaus Trofobi lät avslöja... Dock hade han hade ju känt Kapten Nemo i verkliga livet - så det är möjligt att Klaus hade några riktiga spår liggandes i radion... Besättningen grunnade ofta över hur man kunde sätta igång apparaten, ratta in dess gråaste frekvens, nå kontakt med det hemliga klustret. De bägge rymdgubbarna bland oss borde varit bäst lämpade för tilltaget - i synnerhet som de funkade som navigatör respektive maskin-ingenjör. Den ene var avlägsen släkting till såväl Yoda som Snusmumriken. Den andre hade först varit studiekamrat med Professor Kalkyl, sedan kusin till densamme Kalkyl. Dessutom hade bägge varit konkurrenter till HULK samt arbetat för samma företag som Wasowski. Vi avvaktade desperat att de skulle fixa bort ett virus ur kompassrosen.
* *
Dockan hade strax blivit illgrön av svartsjuka över denna fröken Lskowska. Alina fick det ju att regna i världsrymden, ett slemmigt grinande som kom trädgrenar att slå ut på Mars. Pölarna tog dockan och monterade in under sina egna ögonlock. Nu inbillade sig det lilla livet att halva vår besättning inte längre behövde hennes söta närvaro. Lskowska utgjorde ju ändå den älskvärdaste kärnan. Så dockan drog sig undan med de tre tarotkorten, för de var bättre på att anpassa sig efter ens önskan. Dock lättare sagt än gjort vände dockan korten emot sig. De liknade alls inga snälla spegelbilder. Korten stretade emot och vred sig, som om de blivit magnetiserade med samma laddning. Enda möjligheten att få fram deras ansikten verkade vara att tränga igenom dem bakifrån. Då märkte dockan hur hon stod och kikade åt samma håll som Dåren, Kejsarinnan och Tornet.
Vi var tvungna att bestämma oss för hur vi uppfattade världen. Hade kriget skett genom ett periskop eller kalejdoskop, ett stetoskop eller kassaskåp???? Horoskopet tycktes köra historien igen om hur jag klev ner i en neapolitansk krypta [La Piovra] och kom upp genom en göteborgsk lucka. Däremellan låg massa tyska bergrum, kanske norska tunnlar t.o.m. Som grön löpare skulle jag ha fört drottningen ifrån den grå konungen. Klaus Trofobis ursinne hade skallrat i katakomberna, ackompanjerat av befriande skratt. Ingen av oss var förmögen att förråda den andre. Alina Lskowska lät sig porträtteras av mig i blotta nattlinnet. Sedermera nyttjade kejsarinnan bilderna till att vinna omvärldens hänförelse. Utan dilemma, som vore det den naturligaste sak i världen, kunde nu uRa plU2 ta sig mellan ryska och amerikanska farvatten. Vi pendlade under professor Kalkyls kusins överinseende. Djupa insikter fick vi i hur rymdens svärta skiftar nyans, beroende på vem som tror sig kommendera Ubåten.
eLe
22 september 2012
Someone else's Story
eLe
Thursday 33rd of Tricember
Good night, Yulo! This is from someone else's story. From the beginning it is in swedish. The girl came from the very north. But since the boy has grown up, it can be almost anywhere. Like in the middle of a chess game... Time and place just depends on who's taking part on who's side. In our whole world there's at least four sides. And since we implemented eight days a week in the good old 80's, that gives you thirty-two positions to choose. Well, then we haven't even counted what goes on in the dark. On your computer screen the black tower seems to be higher than ever. The emotions you have built and built from childhood, curiosity and melancholia in strange proportions, they begin to look like something really beautiful.
Thursday 33rd of Tricember
Good night again, Yulo!! You've come to realise the rules are different. What is right on this side - or even real on this side - that ain't the same as on some other side. Since you've lived on two opposite sides now (in endless possibility as well as absolute restraint), you don't know what to say when someone begs you to stay. The struggle between Jupiter and Saturn drives you mad. Yulo, we would advice you to use our queen, going fast to faraway ballrooms and even faster back again. With good practice it may seem you are in both places at the same time : outside and inside.
Thursday 33rd of Tricember
Good morning, Yulo! Your brain halves are burning another bridge. Then a soothing feeling of love puts every piece together again. The game must deeply want to find a reason to continue. Tim Rice tries to speak with master Tarkovsky, but he lies down dead in this dimension. Ben Ulweyus has taken a hit from Annie Freewood. The horses refuses to take three steps anymore. Does it mean they are ready for four...? Or is it up to your own king to bring the most beautiful lady cross the squares...? You like to pretend some squares are triangular. Others go round and round. Your imagination can fool every step into eternal denial - or it can get your greatest dream to finally live...
eLe
Thursday 33rd of Tricember
Good night, Yulo! This is from someone else's story. From the beginning it is in swedish. The girl came from the very north. But since the boy has grown up, it can be almost anywhere. Like in the middle of a chess game... Time and place just depends on who's taking part on who's side. In our whole world there's at least four sides. And since we implemented eight days a week in the good old 80's, that gives you thirty-two positions to choose. Well, then we haven't even counted what goes on in the dark. On your computer screen the black tower seems to be higher than ever. The emotions you have built and built from childhood, curiosity and melancholia in strange proportions, they begin to look like something really beautiful.
Thursday 33rd of Tricember
Good night again, Yulo!! You've come to realise the rules are different. What is right on this side - or even real on this side - that ain't the same as on some other side. Since you've lived on two opposite sides now (in endless possibility as well as absolute restraint), you don't know what to say when someone begs you to stay. The struggle between Jupiter and Saturn drives you mad. Yulo, we would advice you to use our queen, going fast to faraway ballrooms and even faster back again. With good practice it may seem you are in both places at the same time : outside and inside.
Thursday 33rd of Tricember
Good morning, Yulo! Your brain halves are burning another bridge. Then a soothing feeling of love puts every piece together again. The game must deeply want to find a reason to continue. Tim Rice tries to speak with master Tarkovsky, but he lies down dead in this dimension. Ben Ulweyus has taken a hit from Annie Freewood. The horses refuses to take three steps anymore. Does it mean they are ready for four...? Or is it up to your own king to bring the most beautiful lady cross the squares...? You like to pretend some squares are triangular. Others go round and round. Your imagination can fool every step into eternal denial - or it can get your greatest dream to finally live...
eLe
24 augusti 2012
kalejdoskop (Rymd)
Ramp
aRmada
myRa
miR Rysk (R)
Rum
möRk kRim
Rumpa
oRimlig
(R)
muR
mäRR Ramla
mäRke
päRm Rymmer
RimfRost
Rom
maRs maRk
(R) Ram
meRa
(R)
Rewind
Roll
Rock Ramadan
R.E.M.
Remi
miRRoR
eRRoR
eLe
11 juli 2012
ELEFANTER
eLe
första Elefanten
eller fanns det någon före dig?
Ett enda år
fast redan så stor som dig själv
på två bakben
berättar du för Buddha
om gudomens djupaste ljud
bara lugn
eller fanns det någon före dig?
Ett enda år
fast redan så stor som dig själv
på två bakben
berättar du för Buddha
om gudomens djupaste ljud
bara lugn
fjärde Elefanten
med sug efter mänsklig kunskap
i brist på fungerande TV-program
stack han elkabeln rätt i sin snabel
fann fyra farofyllda fel
Femte chocken var alltför ofantlig för att minnas
så höll sig hädanefter
till mindre fantasier, om än i myriader
femte Elefanten
ety hon ej fått vatten på sig
på drygt fyra dygn
börjar lekamen sakta spricka
av torkad suktan, elegant ifall varit elefant
men som mänsklig lerklump
föredrar hon fortsätta forma sig
ej bliva färdig porslinsvas
tolfte Elefanten
högst upp på den ensligaste tornspiran sitter
en elefant
och balanserar solen på sin lilla snabel
likt en väldigt skicklig spion
håller den osynlig koll på varenda fontän o springbrunn
över hela staden
får folklivet att gå runt
eLe
1 juli 2012
SUPERSTADEN
episod 1
Redan halvsju hade söndagssolen fyllt varenda gränd i Superstaden.
Ändå mötte Andrigo inte en människa. Till en början uppskattade han
känslan av att strosa alldeles ensam bland tusentals trafikskyltar
och tornspiror. Kvart över åtta avklingade den första förtjusningen.
Andrigo hade aldrig tänkt på att ställa in folkfunktionen. Det enda
människoliknande hängde i ett skyltfönster och sprattlade - måhända
rörde det sig om en marionett? Dock ett par partners hade han valt.
De kunde befinna sig på precis vilka gator somhelst här. Superstaden
skulle vara en mix mellan sju städer, närmare bestämt ålderstigna
europeiska pärlmusslor. Var och en stad var remixad för att passa in
i de övriga sex. Hittills hade Andrigo känt igen Prag, den stad som
han prioriterat högst. Möjligtvis urskiljde han spår av Venedig och
Avignon, fast ingen av dem var riktigt lika stor som Prag. Så de
fanns nog representerade om än i mindre utsträckning.
Förmiddagen låg lika spöklik som den öde söndagsmorgonen. Murgluggar smälte ihop med stängda klubbentréer. Ett gäng caféstolar stod oinplockade mitt på trottoaren. Duvorna pickade till synes helt omedvetna om hur motljusindränkta de varit i flera timmar. Andrigo drog efter en strimma framtidstro, tog ett kort på gatan. Gamla drömmar fick han upp. Susilia skulle han verkligen vilja träffa nu! För första gången någonsin ville han det. Hade hon blivit prästinna vid det här laget? Eller satt Susilia kvar på balkongen och målade på sin avhandling? Egentligen hade Andrigo sökt sig till en realistisk roman, ett genommänskligt drama, ingen direkt deckare, bara en konkret men avancerad samtidshistoria. I sista stund ändrade han sig, körde istället sitt tryggt invanda science-fiction-spår, kryddat med små världsåskådningar.
En ljudlös frekvens hade Andrigo fått med sig i öronen. Den behövdes ju inte nu när bilar, barnvagnar och annat buller lös med sin frånvaro. Så han rattade in kanal Alphaville. Där strömmade Motion Sickness med Hot Chip, en synthstompig låt från 2012. Herre jävlar, det var sextiofem år sedan nu, ett helt arbetsliv på den tiden. Ändå var Andrigo ungefär lika ung numera, 2077. Under internets barndom producerade britterna fortfarande den bästa populärrocken, ända sedan psykedeliska epoken stått i full blom. Likt förbaskat hade Andrigo aldrig sett till att välja någon av alla engelska städer, inte ens en enda tysk. Göteborg hade han däremot låtit markera - knappast av nyfikenhet, bara av bekvämlighet. Andrigo hade tvingat sig att bo i det fiskstimmet år ut och in. Visst värde förelåg ändå i att kunna gå hem och rota bland sina grejer någonstans längs den ovana hybriden. För att inte tala om bekantingar som man kunde stöta ihop med - dvs om Andrigo hade kommit ihåg att koppla på folkfunktionen.
Hur många dagar skulle gå före de råkade korsa samma gränd? Medföljde några telepatiska tillvägagångssätt i matrisen? Skulle Susilia ha ett rosalila sken omkring sig, en mantel som blott var en virkad sjal? Hon hade säkert varit påve i ett tidigare liv, åtminstone organist. Sedan hade hon klivit ner i kropparna, klätt sig i trikådräkt och testat scenen. Särskilt djupt ner i ytan hade Susilia sällan trängt dock. Skulle han jämföra med Marjanna blev proportionerna svindlande. Marjanna dansade sig naken varannan natt inför hundratals ögon. Hon hade provat allt smink som finns i världen. Kanhända skulle Andrigo inte ens känna igen henne här ute på gatan? Nå, han hade kryssat för båda damerna. Doktorn skulle ha påpekat att Andrigo valt såväl madonnan som horan - för att få kompletterande möjligheter. Emellertid just nu skulle han bli lycklig över en enda, mänsklig möjlighet. Sålänge tog sig Andrigo för att fotografera en vilsekommen sköldpadda.
episod 2
Giuli gick omkring i Lissabons brantaste gränder. Livet tycktes lika
nedslående ena stunden som hisnande glatt i nästa. Hur många gånger
hade dessa uråldriga trappor sugit musten ur hennes lår?! Vägrade
man åka spårvagn fick man ju betala sitt pris. Det gjorde Giuli
gärna - sålänge någon levande fanns nära intill. Här bodde mest bara
spöken. Och en måndag i juli medförde högst oberäkneliga
turistströmmar. Ändå så skönt att känna sin klänning svepa direkt
mot murbruket! Portarna iakttog hänförda den lilla kvinnan. Giuli
hade ingen lust att lockas in i någon. Inte hur djupt portarna än
vidgade sina svalkande skuggor, eller blinkade med fönstren...
Vad hon motvilligt grunnade på var vart Andrigo hade dragit iväg den här gången. Hade han försvunnit i en virtuell verklighet igen? Det senaste nätverket skulle tydligen erbjuda en mix mellan sju stora städer samtidigt. Varför ville Andrigo aldrig nöja sig med de sju kullarna som Lissabons hjärta var byggt på?! Och personligen hade hon ju några desto mjukare kullar, som ibland ville bli beträdda. En riktigt bra bossa-nova bar hon i blodet. Likafullt lät sig den grabben uppslukas av helt andra historier. Om han åtminstone hade bedragit Giuli med en betagande läcker brasilianska - men ack ingalunda! Gamla dammtorra, europeiska katedraler skulle det vara.
Igår hade Giuli fått glutta lite på förspelet till Superstaden, när Andrigo gjorde vissa inställningar, testade lokalsinnet och värmde upp geografin. Den lille gubben föreföll enbart välja städer med "g" i sig: Göteborg, Venedig, Avignon, Brügge, Prag. Såvitt systemet höll i sig skulle han lämna Lissabon utanför sin nya verklighet. Portugal bestod visserligen av ett gyllene "g", men det hjälpte ju ingenvart. Till på köpet hade de potentiella partners han klickat på burit namn som Marjanna och Susilia. Kände Andrigo dem sedan tidigare eller inbillade han bara sitt minne det?? Vem han i hemlighet kompletterade med kunde Giuli bara drömma om.
De sju portarna var redan definierade och krävde aktivt spel. Chanser fanns att hon skulle förmå ta sig in i Superstaden längs någon helt annan sorts springa. Till exempel kunde nyttjas ett simpelt sms, en uthyrd bluray, eller ögonen hos något djur härifrån gatan... Öppningarna gentemot den vanliga verkligheten hade blivit extremt välutvecklade det senaste året. Folk kunde snubbla in och ut ur "spelet". Så nu hoppades Giuli av halva sitt hjärta att Andrigo skulle få träffa på henne. Kanhända skedde det där en gondol just gled över i ett marionettmuseum? Först måste hon bara råka hitta en fullkomligt obevakad port.
episod 3
Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Människoväsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade inte begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade ju varit stängt fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaaktiga glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.
Kunde det verkligen vara Susilia som mötte hans gapande blick?! Det kändes som att få ett paraply uppspänt i ryggmärgen. Söndagssolen lös med sin frånvaro denna magiska julimorgon. Hennes steg lät som avlägsna orgeltoner, trots att hon redan kommit nära honom. Andrigo hade hela tiden varit medveten om att Susilia rörde sig någonstans i Superstaden. Ändå blev han överrumplad, bet sig nästan i hjärtat. Den totalt ensamma veckan hade knappast räckt för att vaccinera hans sinnen. Kvinnan var kompromisslös i sin mystik, behövde inga solglasögon, kunde ha varit spion i alla fall. Väsendet var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer.
Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, som han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja. Man tittade på världen antingen via tappar eller via stavar, i bästa fall genom både och. Det skulle handla om färg eller mörkerseende, men kunde grundlägga ens psykologi vida djupare. Där Andrigo zoomade in superskarpt på detaljer, en åt gången, fick dem att fästa sig klistermärkshårt i minnet, så såg Susilia hela gatan samtidigt i en suddigare skiss. Hon gick sällan miste om många rörelser, scannade lätt hela kontexten, men mindes färre föremål i deras särskilda skimmer.
Så när Andrigo sökte gripa tag i Susilias arm, hade hon redan dragit undan den med ett helt vanligt frågetecken uppstickandes mellan skulderbladen. Där låg en subtilt sexuell förväntan över det oväntade dödläget. De blev ståendes på språng och fokuserade varandra likt en orm i en slottssal, likt en livmoder på en byggarbetsplats. Det gick hål i den besynnerliga gränden, och ännu en gränd framsprang där. Morriconelik skräckmusik slank om hörnet och fyllde flera slumrande kvartér bortanför. Nu inbillade sig Andrigo att Susilia skulle skrika och peka på provröret i hans kavajficka.
Istället log Susilia sällsamt lugnt och fiskade fram en fullvuxen yngling ur sin ena nätstrumpa. Fastän sådana brukade spöka i hans fantasi hade Andrigo aldrig lagt märke till just hennes lårhöga strumpor. Däremot stirrade han omedelbart på den lille mannen, som Andrigo omöjligen drömt om kunnat få rum därinne. Hade ynglingen varit en strimma rök? Det rörde sig dessutom om hans gamle kamrat, närmare bestämt Yufonshu. De hade inte setts på flera århundraden ju! Men nu var det tydligen dags att återuppta striden. Det gällde kampen om den gemensamma kunskapen. Varken Yufonshu eller Andrigo ville vinna den. De var ärkefiender, men duellerade till döds om broderskapets paradoxala sanning. Bara för att slippa bli missförstådd och ensam kvar...
Vad hon motvilligt grunnade på var vart Andrigo hade dragit iväg den här gången. Hade han försvunnit i en virtuell verklighet igen? Det senaste nätverket skulle tydligen erbjuda en mix mellan sju stora städer samtidigt. Varför ville Andrigo aldrig nöja sig med de sju kullarna som Lissabons hjärta var byggt på?! Och personligen hade hon ju några desto mjukare kullar, som ibland ville bli beträdda. En riktigt bra bossa-nova bar hon i blodet. Likafullt lät sig den grabben uppslukas av helt andra historier. Om han åtminstone hade bedragit Giuli med en betagande läcker brasilianska - men ack ingalunda! Gamla dammtorra, europeiska katedraler skulle det vara.
Igår hade Giuli fått glutta lite på förspelet till Superstaden, när Andrigo gjorde vissa inställningar, testade lokalsinnet och värmde upp geografin. Den lille gubben föreföll enbart välja städer med "g" i sig: Göteborg, Venedig, Avignon, Brügge, Prag. Såvitt systemet höll i sig skulle han lämna Lissabon utanför sin nya verklighet. Portugal bestod visserligen av ett gyllene "g", men det hjälpte ju ingenvart. Till på köpet hade de potentiella partners han klickat på burit namn som Marjanna och Susilia. Kände Andrigo dem sedan tidigare eller inbillade han bara sitt minne det?? Vem han i hemlighet kompletterade med kunde Giuli bara drömma om.
De sju portarna var redan definierade och krävde aktivt spel. Chanser fanns att hon skulle förmå ta sig in i Superstaden längs någon helt annan sorts springa. Till exempel kunde nyttjas ett simpelt sms, en uthyrd bluray, eller ögonen hos något djur härifrån gatan... Öppningarna gentemot den vanliga verkligheten hade blivit extremt välutvecklade det senaste året. Folk kunde snubbla in och ut ur "spelet". Så nu hoppades Giuli av halva sitt hjärta att Andrigo skulle få träffa på henne. Kanhända skedde det där en gondol just gled över i ett marionettmuseum? Först måste hon bara råka hitta en fullkomligt obevakad port.
episod 3
Efter en vecka i den ofantligt ödsliga staden såg Andrigo blott fönsterglas och brunnslock överallt. Dock i en obevakad sekund dök en människa äntligen upp, sammanbiten men änglalik. Hennes mun dröp av syra medan ögonen strålade fromt. Människoväsendet kom utsimmandes ur porten på Via Sovrumano 77. Andrigo hade inte begripit huruvida där var hotell, bar, stripklubb eller kontor, någon särskild skola eller galleri, antikbutik - kanske hela cirkusen. Stället hade ju varit stängt fast det aldrig sett ut så. Hur det än hängde ihop stängde madonnan den lilaaktiga glipan och gled vidare ut längs den våta gränden.
Kunde det verkligen vara Susilia som mötte hans gapande blick?! Det kändes som att få ett paraply uppspänt i ryggmärgen. Söndagssolen lös med sin frånvaro denna magiska julimorgon. Hennes steg lät som avlägsna orgeltoner, trots att hon redan kommit nära honom. Andrigo hade hela tiden varit medveten om att Susilia rörde sig någonstans i Superstaden. Ändå blev han överrumplad, bet sig nästan i hjärtat. Den totalt ensamma veckan hade knappast räckt för att vaccinera hans sinnen. Kvinnan var kompromisslös i sin mystik, behövde inga solglasögon, kunde ha varit spion i alla fall. Väsendet var potentiellt vackrare än varenda fontän i hela staden, denna superstad som bestod av sju skilda städer.
Susilia å sin sida hade ingen aning om att Andrigo var i stan. Likafullt fanns inga tecken på överraskning i hennes kroppsspråk. Än mindre visste hon att staden var folktom sånär som på henne själv. Tvärtom fanns i Susilias spelinställning små hantverkare i vareviga vinkel och prång. I Andrigos spelomgång figurerade inget folk alls, som han glömt sätta på. Enbart sig själv, sin älskade ängel och en satans demon hade han hunnit välja. Man tittade på världen antingen via tappar eller via stavar, i bästa fall genom både och. Det skulle handla om färg eller mörkerseende, men kunde grundlägga ens psykologi vida djupare. Där Andrigo zoomade in superskarpt på detaljer, en åt gången, fick dem att fästa sig klistermärkshårt i minnet, så såg Susilia hela gatan samtidigt i en suddigare skiss. Hon gick sällan miste om många rörelser, scannade lätt hela kontexten, men mindes färre föremål i deras särskilda skimmer.
Så när Andrigo sökte gripa tag i Susilias arm, hade hon redan dragit undan den med ett helt vanligt frågetecken uppstickandes mellan skulderbladen. Där låg en subtilt sexuell förväntan över det oväntade dödläget. De blev ståendes på språng och fokuserade varandra likt en orm i en slottssal, likt en livmoder på en byggarbetsplats. Det gick hål i den besynnerliga gränden, och ännu en gränd framsprang där. Morriconelik skräckmusik slank om hörnet och fyllde flera slumrande kvartér bortanför. Nu inbillade sig Andrigo att Susilia skulle skrika och peka på provröret i hans kavajficka.
Istället log Susilia sällsamt lugnt och fiskade fram en fullvuxen yngling ur sin ena nätstrumpa. Fastän sådana brukade spöka i hans fantasi hade Andrigo aldrig lagt märke till just hennes lårhöga strumpor. Däremot stirrade han omedelbart på den lille mannen, som Andrigo omöjligen drömt om kunnat få rum därinne. Hade ynglingen varit en strimma rök? Det rörde sig dessutom om hans gamle kamrat, närmare bestämt Yufonshu. De hade inte setts på flera århundraden ju! Men nu var det tydligen dags att återuppta striden. Det gällde kampen om den gemensamma kunskapen. Varken Yufonshu eller Andrigo ville vinna den. De var ärkefiender, men duellerade till döds om broderskapets paradoxala sanning. Bara för att slippa bli missförstådd och ensam kvar...
wWw
21 maj 2012
Antares o Cassiopeia A
sju raders eventuella supernovor
ANTARES
sjustjärna nr 1
Anträffar mig svällandes likt solen ut mot mars
tar venus med min sista gadd, sväljer jorden
resterar blott att explodera såsom supernova
måhända har jag redan dött
av sex, snart sjuhundra år gammalt rostigt ljus
sluter ni hur spöket slickar in sig nu
i erat syndiga system, medan vår maskerar höst
CASSIOPEIA A
sjustjärna nr 2
Minns du hur du ingick i klustret och var kompis
med de andra coola stjärnorna i Cassiopeia
även den allra starkaste : Alpha Cassiopeiae
lät dig emellanåt vara med i W-laget
Det var innan du expanderade inifrån, exploderade
av ensamhet som supernova : Cassiopeia A
har du stolt kvar ett svart hål, sänder radiobrus ljusåret runt
ANTARES
sjustjärna nr 1
Anträffar mig svällandes likt solen ut mot mars
tar venus med min sista gadd, sväljer jorden
resterar blott att explodera såsom supernova
måhända har jag redan dött
av sex, snart sjuhundra år gammalt rostigt ljus
sluter ni hur spöket slickar in sig nu
i erat syndiga system, medan vår maskerar höst
CASSIOPEIA A
sjustjärna nr 2
Minns du hur du ingick i klustret och var kompis
med de andra coola stjärnorna i Cassiopeia
även den allra starkaste : Alpha Cassiopeiae
lät dig emellanåt vara med i W-laget
Det var innan du expanderade inifrån, exploderade
av ensamhet som supernova : Cassiopeia A
har du stolt kvar ett svart hål, sänder radiobrus ljusåret runt
wWw
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
