Börjat läsa Bergtagen (min Bild än så länge...)

010


Har börjat giva mig an den kolossala romanen BERGTAGEN och redan blivit riktigt betagen av tysken Thomas Manns sätt att berätta. Det är som om boken har väntat på mig, som att de författare jag älskat mest bottnar i liknande stil, i angränsande världar. Den mest påtagliga källan, Goethe, har jag dessvärre ej läst något helt av heller. Dem jag menar har närmast hemsökta sökare i huvudrollen, såsom hos samtida Kafka eller kanske ännu mer Mare Kandre från långt senare utsiktspunkt... romanbyggare som egentligen tar avstamp i poesi eller novellform. (Bergtagen på sina 1200 sidor var ursprungligen avsedd att bli novell, som en lättsammare kontrast till Döden i Venedig).

Mina favoritförfattare brukar skriva ur någon central figurs perspektiv, ha överkänsligt psykologiserande ögon för oändliga detaljer, ja, barnets inblick i mörka halvbegripligheter såsom död, med genomkonkreta sinnen samtidigt vidöppna mot andliga (eller åtminstone mystiska) horisonter. Marcel Prousts abstraherande sinnlighet ligger naturligt nära. Charles Dickens kommer möjligen i närheten, men förmodligen bär Thomas Mann ett mer genomgående vuxet perspektiv. Ändå skall det tydligen vara saga i grunden, saga skriven på osedvanligt realistiskt vis - eller om det trots allt är realism på ett osedvanligt sagomässigt sätt...?



Ur förordet av Thomas Mann, dvs från författarens egen föreläsning i Princeton 1939 (boken skriven 1913-24), där han här ger sin nyanserade syn på romanläsandets bägge sidor, betonar vikten av både arbete och underhållning. (Fast frågan återstår från bok till bok HUR många sidor man måste kämpa sig igenom före man antingen ger upp eller uppnår en berikad upplevelse):


"Jag börjar med en mycket anspråkslös begäran, nämligen att man skall läsa den två gånger. Fast jag tar naturligtvis genast tillbaka, om den har råkat tråka ut läsaren första gången. Konst skall inte vara skolplugg och möda... Konsten vill och bör roa, förströ och stimulera, och den som inte påverkas i denna riktning av en bok bör lägga den åt sidan och försöka med någon annan. Men den som överhuvudtaget har plöjt igenom Bergtagen rekommenderar jag att läsa den en gång till. Ty bokens speciella teknik, karaktär och komposition gör att läsarens njutning andra gången ökas och fördjupas, liksom man ju måste känna ett musikstycke grundligt för att fullt kunna avnjuta det.

Det var inte utan avsikt jag använde ordet komposition, som annars brukar reserveras för musiken. Musiken har alltid haft ett kraftigt stilbildande inflytande på mitt arbete. Man får ofta höra att en diktare egentligen är något annat, en felplacerad målare eller grafiker eller bildhuggare eller arkitekt eller Gud vet vad. För min del måste jag i så fall räkna mig till musikerna bland diktarna. Romanen har alltid för mig varit en symfoni, ett kontrapunktiskt verk, en motivflätning, där idéerna representerar de musikaliska motiven. Man har stundom fäst uppmärksamheten på, och jag har gjort det själv också, det inflytande som Richard Wagners konst har utövat på min produktion. Jag vill ingalunda förneka detta inflytande och speciellt har jag följt Wagner i användningen av ledmotiv som jag introducerar i berättelsen. Och detta icke såsom fallet är hos Tolstoj och Zolá... på ett naturalistiskt karaktäriserande, så att säga mekaniskt sätt, utan på musikens eget symboliska sätt."









010