i snövitt varandra i vantarna håller

ur Ljusilias Riktiga TrollKalender
eller
Ljusilias illusoriska ÄlvaKalender



[Lucka 18]


dyker de upp ur tjärnen
mitt i en borttappad skog
ligger snön tystare än vitt
gnistrar månsken från varenda gren och sten
har någon spänt osynliga trådar
mellan alla lönntallarna
ett snövitt nät
som kamouflage
över snön
känns allting så lätt att existera
öppnar tillsammans ögonen
det ena är Ljusilias
det andra tomtepojkens
har de våta vantar på sig
och blötfrysta snörkängor
men värms snart under mångloben
dess ikväll mänskliga eld
tänds i Alaska
sprider sig vidare hit till Vancouver
svavlar stickande skönt
luktar åter liv
gammalt förtrollat
i månedimension
nedspeglad
är tredje ögat gudomens
ger Ljusilia former
skänker tomtepojken klapp
får de ny fart
blir helt elastiska
som mysigaste spänst
av febertätaste fiberplagg
springer sekunderna tills hela skogen är fylld
står de för alltid nu
och håller varandra i vantarna
tror och vet
det är bara att känna
så ordnar världen sig
brinner lyktsken långt borta där värmeröken
och svavelsuset
kommer ifrån
människohuset



[Lucka 19]


äro slutet
och början
närmare varann
än någonsin
nu
ur korus av luckor
i korinternas labyrint
leder åter
upp längs kaliforniska skorstensröken
ner genom mexikanska öknen
över viljande haw
indiska irrdis
och stannar
en sällsamt nordisk natt
här i stallet
bland gnistrande havrestrån
frustande frost
lossnar deras lust
glittrar sig julmustiga kulorna
i fattigaste grått
trasar sig strumpbyx
klyver kåta skåror
smulas grindträ
i glimrande dimman
älskar Ljusilia
tomtens kyssar
med sin tindrande mun
och snuviga ögon
hånglar hon minst lika hårt
som tomtens mjuka klappar
kommer kanske en trollunge
födas till jorden
ligger spiltan fylld med snö
kanelkrubbor och
pepparkaksbak
där glasyren snart
ritar hennes änglalika
kjolfållar
i vintersolståndet
stiger blodrikt strålande stearinet
blir en hel stjärna
slocknar snart
den vita dvärgen
milt mot öster
fastän sällsamt åt väster
från Kanadas tak hoppandes
ner i japanska snön
eller rentav de danska markerna
där ingen saga ännu
hade satt sin fot
när tomten kom
ty allting har två ändar
men ringen den har en
och barnet blir den tredje






909