bland de sista ombord på 00 ORIGO

909

SlottsPorten, 8e sista såpbubblan på 00 ORIGO


SlottsPorten var egentligen för stor för att rymmas ombord på rymdfarkosten. Fast den hade ändå fått vara kvar. Resenärerna hade trivts med att kunna besöka ett helt slott emellanåt, privat eller hela sällskapet samtidigt, när de tröttnade på den intima kabinens hypermoderna sysslor. Och SlottsPorten hade sällan klagat över sin plats. Ända fram till nu när tiden kommit...

Nu måste all tänkbar tyngd bort - om man skulle nå ända fram till magnetfältet, där som 00 skulle bli 10. In och ut ur SlottsPorten hade riktiga drottningar passerat. Inga kungligheter fanns längre kvar på skeppet, men väl de sju sista passagerarna. Åtta hade man varit om SlottsPorten hade fått stanna. Men nu singlade den minsann ut genom vakuumslussen med en sista torr knarrning. Snart såg SlottsPorten enormt liten ut, knappt större än en liten dörr. En dörr som roterade i Universum, halvt förvirrad om i vilken riktning...

Dock hade rymdstyrelsen alltjämt problem med deltagaren ifråga. Själva materien var visserligen avlägsnad, porten i dess stabilaste träslag med dörrkarmar och allt. Däremot själva öppningen tycktes på ett förunderligt vis fortfarande finnas kvar. Man kunde se hur resenärerna gick som om de gick igenom någonting, på just den plats där SlottsPorten brukat vistas. Säkerligen var det bara deltagarnas egna vanor som var problemet, men ledningen kunde inte andas lugnt förrän situationen var under kontroll. Och det påverkade hela expeditionens syrebalans. En kanal ut ur gåtan måste öppnas.

Ty SlottsPorten hade alltid varit gammal i gården, en listig karaktär som enkelt kunde beté sig komplext, nästan som en paradox. Möjligen var den rentav en paradox. Hursomhelst borde dess effekter avklinga allteftersom. Tillförseln av direkta tendenser hade ju omöjliggjorts. Varken framtida eller historiska tankegångar knakade mera ur SlottsPortens närvaro, blott ur dess frånvaro.






StjärnSpillran, 7e sista såpbubblan på 00 ORIGO


Nu var de sju kvar på rymdskeppet. I mitten av dem alla, med tre kamrater i vardera vingflygeln, hängde StjärnSpillran. Han liknade en avbruten bit av en konstgjord stjärna, såg ut som en gyllene triangel. Klädd i guldig silkespapp glimrade han till varje gång han vred sig. Det spred sköna illusioner genom skeppet. StjärnSpillrans forntida stjärna hade varit av kvinnlig polaritet. Alltsedan han blev enskild individ hade han utvecklat en manlig konstitution, närmast blivit kaptén ombord. Allesammans sex såg upp till StjärnSpillran. Men ingen hade riktigt tänkt på att just han kunde få lämna expeditionen. Nu såg det ut att snarast ske.

Hur rymdstyrelsen resonerade var inte alldeles klart. Dock kunde man föreställa sig hur obalans skulle infinna sig utifall någon ur vardera vingen avlägsnades. Så det fick bli själva kärnfenomenet. Ty resan styrdes ju likafullt mot en ny stjärna, som gick under arbetsnamnet 1-0. Den förmodades vara enda solen i ett totalt oupptäckt solsystem, som i sin tur var det innersta i hela galaxen. Där skulle allt bli ljusare än någonsin. Stjärnsystemets ytterregioner höll 00 ORIGO just på att utforska. Här var solsystemen ännu slarvigt utspridda. Huvudleden in mot galaxens centrum lät sig inte lokaliseras i första taget.

StjärnSpillrans ontologiska konstitution hade länge varit svårgripbar. Den föreföll både vara och inte vara sina reflexer. Hur den nu bäst skulle kastas ut ur farkosten förblev ett mysterium. Men det måste likafullt göras. Så rymdstyrelsen tog varenda glans man såg (förutom dem som uppenbarligen kom från spotlightsen). Det rörde sig om maximalt tusen glimtar och en handfull gnistror. StjärnSpillran slockade allt djupare där den alltjämt dinglade på sin krok. Till sist återstod blott en doft av svavel, som fick de återstående resenärerna att minnas mysiga skorstensrökar hemifrån jordeplanetens vintrigaste kvällar.






SpionSkorpionskan, 6e sista såpbubblan på 00 ORIGO


Redan när sex passagerare återstod hade spionen ombord blivit avslöjad. SpionSkorpionskan var uppenbarligen ingen äkta deltagare, så nu åkte hon utan tvekan ut. Vakuumslussen visade ingen pardon och rymdstyrelsen lät henne inte ens behålla syrgasdräkten på. De återstående resenärerna tyckte det var lite väl hjärtlös behandling av SpionSkorpionskan. Hon hade under expeditionens gång haft sex med samtliga, för att hålla dem lojalt beroende. Hennes magiska magnetism och fördolda öppensinnlighet skulle få glömma i första taget. Fortfarande fattade ingen vad som gjorde henne till spion, vad som skilde hennes syften från deras egna. De var ju alla ombord för att lura varann lagom mycket, att komma etta och tillsammans njuta av tävlingsmomentet i detta. Och nu agerade rymdstyrelsen som om det trots allt fanns en annan målbild. Var hade SpionSkorpionskan gått över gränsen?

SpionSkorpionskan såg ut att ha sex lemmar, som vilken insekt somhelst. Egentligen hade hon åtta, som den spindel i nätet hon hade försökt vara. Vinröda klackskor bar hon på sina uppenbara benändar, men genomskinliga löparskor på de de bägge osynliga. Dessa "extra" lemmar använde hon till att förflytta sig några kilometer längre fram per ljusår än själva skeppets hastighet medgav. Under lång tid hade SpionSkorpionskan varit smart nog att sprida ut de där extrastegen så att de inte märktes. Det såg ut som om hon befann sig på exakt samma position som 00 ORIGO med dess hederliga resenärer i. I själva verket hade SpionSkorpionskans dolda snabbhet fört henne närmare 1-0 än någon levande varelse ännu satt sina fötter. Den innesta stjärnan, destinationen för hela expeditionen, fick bara nås genom själva skeppet. Så hade rymdstyrelsen beslutat. Och när SpionSkorpionskan höll på att äventyra denna fundamentalregel var man så illa tvungna att plocka bort hennes existens, till synes omotiverat för att ingen annan skulle få samma idé.

Exakt hur stort SpionSkorpionskans försprång var vid det här laget hade man ingen aning om. Men man räknade kallt med att utsändandet av hennes nakna kropp i svartrymden skulle radikalt krympa, kanhända rentav utplåna allt vad dolt försprång hette. I värsta fall fick rymdstyrelsen sätta in oanade resurser för att komma ikapp hennes utspridda stegs sammanlagda verkan. Det föreföll dock osannolikt att SpionSkorpionskan skulle ha hunnit arbeta med fler parametrar än rummet och tiden, eller att hon hade förstått sig på de riktigt irreella avstånden. Så den verkliga vinnaren fanns med all förmodlig värdighet bland de fem kvarvarande. Såvitt nu inte SpionSkorpionskan hade smittat dem med något intimt virus...






[Se även min nu eller nu-blogg för fler episoder i samma serie]


909