solen vaknar sina sista bärplock mitt i återutsprungen poesi

909


drömde att jag vaknade
ståendes vid fönstren och kände solen
från morfar och de andra
som vankade omkring på gårdens grus
plockade bär
såg dem tyst skrattande
och de mig genom rutan
var allting soligt
för nu var även jag vaken på förmiddagskvisten
hade sovit i samma rum
som hela teatergruppen
plus ett par tre från poetsidan
som tydligen varit en dröm
dessförinnan
hade vi knallat i smågrupper
genom den lilla staden
kanske konstgjord
hamnade jag hela tiden på efterkälken
fastnade vid fontäner
franska fröken snodde upp klänningen ett kort varv
så man såg strumprumpan
men mitt ritblock låg kvar i ryggsäcken
alla pratade med varandra
solen sjöng bakom varenda skugga
och mellan låg hela livet
som en mjölk
smakade smultron
drömde jag er bara
kom på att man kan göra poesi
av allt trots allt
att det blir bäst när man bara skriver direkt
efter en viss paus
kom jag nynnande ikapp de andra
som om gatorna ledde till en folkhögskola
eller ett vidöppet fängelse
härinne
drömde jag många gånger
hur jag var spion
fastän sjukhuset var hur friskt somhelst
i solen
Verkligheten var vaken
Winnerbäck lät mycket bättre än jag mindes
berörde grunden starkast
och kvinnornas dialekter visade stolt tänderna
medan hästarna dansade
nånstans mellan Västergötland
och Östergötland
fast det här var i Norrbotten
björnbären var färdigplockade
militärerna hade blivit en sorts journalister
kamouflerade hjortron
eller de allra sista frusna hararna
som nu låg och sände radiotrafik mellan sovplatserna
i den skogsinfattade styrhytten
mitt i oktober
på väg tillbaka till sommaren
som log genom de på tok för smutsiga fönstren
i de gränslöst små terrängbilarna
som for förbi huset som ännu finns
med de skamlöst många dörrarna
i den ännu slumrande cirkusen






313