LaboraTORieTRollen i LabYRintTornet

313

LaboratorieTroll
(100-ordsHistoria # 003)

en ny miniatyr inspirerad av mina magistrars spännande föreställning "Cloning Frankenstein"


Det var den gången när trollen tog sig in i laboratoriet. Längs spiralsträngade DNA-trappor öppnade de dörr på port, sekvens efter segment, till den mänskliga hjärnans akvarium. Där var hjärtligare att vara än trollen trott, vissorlunda fullt av förvirring och farhågor, men samtidigt tryggt inbillningsrikt. När de skvalpat omkring i tre generationers tid hade de glömt att de var troll. Bauers bilder liknade påhittade sagor bara. Och Doktor Frankenstein förmådde icke övertyga monstret om att dess perfekta självbild var en verklig brist. Trollen spelade nu på samma villkor som oss. Här fanns utrymme för blott en kärna i människomolekylens solsystem.



Tripp Trapp Troll
(100-ordsHistoria # 012)


Nyfikna! Troll strosar. Träden tittar på. Huset närmar sig småfarligt. Människorna bor med sina maskiner. Signaler sänds som trollen knappt förstår. Allting liknar superstora stjärnhimlen, dess utspridda ljuskällor. Spindelnätet drogs genom skogen, men galaxerna koncentrerades efterhand. Nu knackar trollen på ifall någon ändå arbetar hemma. Ingen öppnar och rummen står lediga för allvarsamt lekfullt mysterium. Ena trollet startar datorn, hon lyckas få fram internet. Andra trollet försöker hitta porr men blir poeter. Där finns historien om trollen som smygbesökte. Bägge tappar nästan svansarna av förtjusning. Sagan speglar just deras liv. Skafferiet dignar av pepparkakor. Trapporna leder överallt. Troll somnar. Upptäcks?



LabyrintTorn
(100-ordsHistoria # 004)

ännu en omskrivning av en bland mina tidigaste miniatyrsagor


Vareviga gryning rusar miljarder människor in i tornet. Där börjar de bestiga spiraliska kvadratmetrar, i exakt vriden mystik. En fönsterglugg åt gången, som åtskilligt återkommande blink, ser vi deras huvuden stiga. Först fort, sedan långsammare... Ofantligen skymtar människorna på väg mot toppen, alltför högt ovan molnen för oss att skåda. Upp där synes de ha försvunnit, ty ingen kliver ner igen. I månskenet står våra tankar fortfarande kvar och hisnar över vart alla dessa människor blev av. Emellertid når oss svaret före vi ens hunnit somna. Redan i gryningen irrar miljarder in i tornet på nytt. Vi känner igen somliga.







313