MarionettRobotens SerieFigur kliver Ut uR Elevatorn och kommer till KuddPlanetens BarnprogramSlott

313

uR TRapPa Med Många Möjliga Slut


(Miniatyrmodell 4:1)

Akt 4
första scenen



Scenen föreställer ett rum
fyra svarta väggar
inget tak
inget golv
marionetten som är du
hänger som en hiss
på väg
uppåt eller neråt i skådespelet
svindlande
framåt eller bakåt i manuset
ett seriemagasin
från förr om åren
framtidsvänligt
ligger uppslaget med en ruta inringad
däri är
Yondir
en clownartad robot
skimrande guldbrun
i blick och kropp
som är du
nu
hisnande
i navelsträngen
ut ur
eller in i moderskeppet
flytande tak
svävande golv
fast fyra svarta väggar
med aningen om mattaste rosalila
bultar i kammaren
rycker rytmiskt i vajern
på väg
ut ur serierutan
mot sin vidare verklighet
en uppfunnen planet
där ingen publik
ännu har bosatt sig
bara strax
Yondir androiden du
den guldbruna varelsen
en miniatyrmodell
en marionettnovell
med långt, trassligt silvergrått hår
ända ner
över ryggmuttrarna
samt några slingor kring
de uppblåsbara tuttarna
har de slutligen beslutat
att du kommer arbeta som kvinna
leka gudinna
men inga vingar
ingår i paketet
dock silvergrå mustasch
som går att ta av
och på
ifall du behöver agera detektiv
tillika ett timglas
tandpetare och tändstift
läppspiral och kamelkablar
ledtråd och smygkikare
ifall du till äventyrs hamnar i riktiga mysterier
och sist i trollerilådan
inte minst din uppfällbara cylinderhatt
med många våningar i
fyrkantig inuti
där Yondir åker hiss
upp eller ner genom historien
på väg ut
ur seriens ruta



Hur Gör Yondir Du Nu?

Två ville:

1. kliver lugnt ut ur hisskorgen, tar en långsam titt på den nya planeten där du skall arbeta



(Sammankoppling 4:2)

Akt 4
Andra scenen



du kliver ut ur hissen, ut på planeten
uppenbarligen
består den av kuddar
i höstens fullaste färger
gapskrattande
eller superblyga
står här fler barn omkring dig
nu en armé av androider
guldbruna
med löstagbara silverhår
utknuffad
instoppad
verkar du vara en av dem
beredda att arbeta
med nya mysterium
det första är det äldsta
ditt tidigaste minne
av hur du inte enbart är total gud
utan också en maskin
bland många andra maskiner, en kugge, ett trappsteg
bland alla andra trappsteg
att världen inte längre börjar hos dig
och inte heller slutar hos dig
som är hela trappan
utan fortsätter
i tre trappor, tjugo trappor, tusen trappor
dit du redan har varit
eller kan gå om du vill
eller ta hissen
fast den var ingen hiss, var hela tiden en koja
precis som de andras
där du gömde dig
och de sig
tror du
i varsitt av de tretton tornen
drömde du
i hundratals sekunder
sen
spelades plötsligt
signaturmelodin
som du minns nu
som om den aldrig slutat spela
och alla sprang fram
för att få vara med i barnprogrammet
snubblade på linjer
flög som älgar
före tiden slog halvfem
men den här gången låg ni gömda så himla länge
så ni har blivit vuxna
cirka fyrtioårsåldern
med uppblåsbara läppar
och lemmar som format sig till träd, så gott som oböjliga
karaktärer
som fortfarande vill vara med i barnprogrammet
som producenter
tävla tillsammans om allas uppmärksamhet
trolla med guldet
svindla med silvret
virka en intersubjektiv illusion
som håller oss fast
under kuddar
kommer eran fransktyska magister in
och spelet pausas
för en stunds riktigt arbete
men den här gången
är magistern ingen rund brun gubbe
bara en orangegul liten figur
yngre än du, men står och mimar att han står på en trappstege
eller fäller upp persiennen
plockar ut ur sparkdräkten
spader tretton
sin osynliga glödlampa, placerar den i huvudet
som han vrider
ruter tolv
tills alla androiderna
går i ring kring planeten
och nu
är det strax din tur
du ska dansa
i mitten
du vill brinna
i magman
naturligtvis på låtsas
för din fantomkropp är
av svårsmältbaraste guld
helt omöjlig att avdunsta, hur högt mot paradiset som tornet än
sträcker sig här
i Prag
bland alla de andra spirorna
som du glimrar i gryningen när du nu kommer upp
ur metrons rulltrappa
på väg hem från arbetet
som kvinna
på en av de mörkaste teatrarna
i hela staden






313