Grenströms Sista Mysterium (i Villermarken)

313

Grundad främst på privatdetektiv Gusten som jag skrev många mysterium med i min ungdom = nutida omvandling till Grenström och utveckling av dennes omgivningar. Kommer skrivas fler kapitel efterhand... Faktum är att Grenström bodde i en husvagn på den tiden (tidigt 90-tal) som han var Gusten. Emellertid ville jag nu (bl a minnandes atmosfären från den norrländska militärtiden) att han skall ha en terrängbil, så det dessutom blir lättare att förflytta sig genom mysteriet :-)



[första kapitlet]

I skogsbrynet intill tennisbanorna stod en terrängbil parkerad. Det var en solfrisk eftermiddag mot slutet av oktober. Guldlöven landade ett efter annat mot de otvättade rutorna. Peter Grenström fick emellanåt kliva ut och plocka bort dem, för att inte sikten skulle skymmas. Han satt och iakttog slottsporten på andra sidan tennisbanorna, ej genom nätens men väl staketgallrets maskor. Allt kändes tämligen mysigt. Terrängbilen tillhörde inte längre någon militär instans, den var Grenströms egen lilla bostad nu. Han hade kommit över fordonet genom sin morbror löjtnanten, men snart målat över det grönspräckliga med helbrunt. Och han hade fyllt sätena med filtar, böcker och chokladkakor. Rullgardiner samt ett enklare elverk var även inmonterade.

Det här var långt ifrån södra Sverige. Ändå var här ännu icke kyligt nog att behöva frysa i skinnvästen, inte ens nattetid. Grenström brukade ha dubbla polotröjor under. Någon vacker dag skulle han väl hinna inhandla vintrigare grejer, en rejäl rock eller så. Nu kom dock en figur ut genom slottsporten. Det rörde sig om en smått mullig kvinna med sött ansikte. Varken besynnerlig eller orolig föreföll hon vara, ej heller direkt farlig. Bara rödhårig, nästan som hösten omkring. Hennes solglasögon var bruna. Damen ifråga låste den väldiga porten och kände på handtaget tre gånger, knappade Grenström in på laptopen.

Den lilla datorn stod i sitt tillfälliga fack mitt i instrumentpanelen, där man måste ha haft tung radioutrustning förr om åren. Ur hörlurarna strömmade just "Min gamla gula flygmaskin" med Streaplers. Uppenbarligen skulle det till göteborgare för att göra intressant dansbandsmusik, fastän låtarna visserligen var covers på utrikiska saker. Inom en kort minut hade kvinnan ställt sig vid busskylten, och fått sitt hår smyckat med höstens alla möjliga löv. Solen föll i en skarp stråle mot skinnportföljen hon höll i handen. Peter Grenström visste att den inrymde ett album med oersättliga fotografier, men han visste ännu inte vilket.


[Andra kapitlet]

Den rödhåriga damen hade uppenbarligen koll på sekunderna. Bussen saktade redan in borta vid hållplatsen och Grenström såg henne kliva på. Nu fick han raskt rafsa undan de senast fallna löven från vindrutan och starta sin terrängbil. Snabbare än en tennisboll tog han sig över gräsmattan och upp på landsvägen. I baksätet trillade chokladkakorna ner från skåpet, som Grenström inte hunnit låsa. Glimtar av skog kastade sig mellan backspeglarna. Överskuggande allting annat tornade slottet upp sig besynnerligt nära intill vägen. Det kändes som att man iakttog honom bakom alla dessa fönsterinfattningar. Ändå var Peter Grenström på det klara med att damen var den sista som lämnade slottet för dagen. Hur det egentligen såg ut därinne skulle han upptäcka en annan gång. Nu var det bara att låta bussen åka en lagom bit före.

Framöver låg glesare fält. Höstbranden övergick i lätt skymmande molntäcke. Vem var denna dam som arbetade i det enda slottet på många mils omkrets? Pendlade hon hit enbart för konservatoriets skull eller hörde hon hemma i trakterna? På laptopen klickade han åter fram hennes profil: Anne-Liv Villermark, 42 år, singel, likafullt två döttrar i tonåren. Facebook funkade även för ren spaning. Hennes foton föreföll vara knäppta hemma i en trädgård. Olika klänningar på alla tolv... Ibland såg hon på tok för stram ut för Grenströms drömsmak, ibland riktigt vacker. Inte minst tillsammans med sina döttrar var hon söt och omedelbar. Han märkte hur han höll på att fastna på personen, när det var slottets gömmor som skulle vara kärnan i mysteriet. Förmodligen...

Bussen bromsade in så hastigt att ett tjog böcker föll ner från det idiotsäkra bordet i terrängbilens baksäte. Man skulle tydligen svänga in på en grusväg ner mot älven, och Grenström fick snällt följa efter ifall han ville ta risken. Sjutton gubbar! Skulle någon upptäcka hans omotiverade reaktion? Både en kollektiv buss och en privat terrängbil borde ingalunda samtidigt ha därnere att göra. Kanhända skulle bussen bara fara ner och plocka upp någon gammal ensamuv? Grenström rullade vidare ett par hundra meter, tog sig nerför diket, in i en skogsdunge, klättrade ut. Där upptäckte han till sin förvåning ett par blåbär, såhär sent i oktober. Han ryckte istället ut ett kanelknäckebröd ur sitt paket och försökte tänka. Om bussen inte kom tillbaka upp inom några minuter, så var Grenström tvungen att avverka samma grusväg, men då högst i märkbar fart.


[Tredje kapitlet]

Fyra minuter hade passerat och bussen tycktes ha försvunnit för gott längs grusvägen. Grenström for in i bilen, nästlade sig fram över fältet, inpå samma väg, gled fort ner mot den lugnt flödande älven. Längs dess eviga sida kom han att tänka på Evelina, hon i låten av LeMarc. Men hon var väl aldrig rödhårig som den bussburna slottsmadamen framför honom? Hursomhelst hade han ingen version av den rosprydda Evelina som mp3-fil, så Peter fick istället ta sin mystiska Pärlemor. Terrängbilen fylldes av murrigt jazzgung genom den redan så ruvande höstskymningen. Stenskotten hördes inte längre mot karossen, bara slagverk som markerade poesins plötsliga fontänkaskader. Han kunde nästan ana cirkusspöken komma dragandes längs vägen här, bort från stadens ödelagda tivoli.

Emellertid dök inget färdmedel från den omedelbara verkligheten upp. Hade Grenström tappat bort spåret redan? Det kändes inte längre som det spelade någon livsavgörande roll. Anne-Liv Villermark hade plockat med sig ett av slottets fotoalbum, men älvens längtan fanns ändå kvar. Man kunde ställa sig och fiska också i oktober. Bortsett från att de gånger Grenström hållt i ett spö kunde räknas på handen. Trots att halva hans släkt var här uppifrån norr. Nu stannade han, hävde sig ur och väntade på att snön skulle falla. Blott en vråk seglade högt över älven. Några knotiga björkar stod och konverserade om böcker man kunde skriva eller låta bli att skriva. Det var nog första gången som Grenström ville skriva poesi - då när han hörde Evelina.

Så blev han varse någon som kom vandrande långt bortifrån andra hållet, rakt mot Grenström. Människan måste snart se både hans bil och ansikte. Han tyckte det var en kvinna, inte alls olik fröken Villermark på det självmedvetna sättet att gå. Kappan såg rostbrun ut. Hade hon klivit av härnere vid älven?! Skulle hon ha gjort så under alla omständigheter? Nu fick Grenström brått att besluta sig, vare sig han ville eller inte ville försvinna ur hennes sinnens radie. Terrängbilen skulle hon ju ändå lägga märke till. Och ett oframtvingat möte som det här borde kunna ge naturligare information än eljest. Fast han fick verkligen inte börja nysta i damens motiv, och definitivt inte prata alltför personligt om sig själv, som han ju så sällan lyckades låta bli när det väl kom till kritan. Grenström var på flera vis usel som privatdetektiv. Därför behövde han varje tillfälle till övning. Så han inväntade spänt Anne-Livs lugna steg - om det nu ens var hon.



(Reflektion utanför historien)

Frågan är nu mest om det hela (åter en gång) håller på att bli en poetisk o sagoliknande sak - eller ifall jag förmår hantera deckar-greppet och förtydliga den real-sociala logikens trådar till en äkta pusselgåta??? Kanhända styrs historien in på rysarens skräckspår... ...eller uppslukas helt enkelt av rena kärleksromanens sköte...?

Vill ju hursomhelst leka med frågan om Grenström är privatdetektiv eller ingalunda. För att han skall lyckas måste mitt poetiska perspektiv "vidgas till intrigernas värld", som jag hittills i livet trivts bäst att bara nosa på, medan mystiken i sig känns långt viktigare än hur handlingen egentligen hänger ihop.



[fjärde kapitlet]

Stegen längs grusvägen närmade sig tuvan där Grenström stod och låtsades innerligt betagen av älvens vackra stillhet, likt blodådran hos en drottning. Närmare bestämt behövde han inte alls låtsas, men musklerna var på helspänn. I bästa fall såg det ut som om han frös. Nu skulle strax fröken Villermark passera bakom ryggen. Fast dessförinnan skulle Grenström vända sig om och undra något. Vad skulle han undra? Vad var det han redan ville få reda på? Varför hon bar bruna solglasögon mitt i nordligaste hösten? Nja, snarare om hon kunde låna ut nyckeln till det vinterstängda slottet... tänkte Grenström med en ironisk smiley efter. Sedan såg han ett rostigt byxben i ögonvrån, men det var ingen strumpbyxa. Det var inte ens hon.

Det var Källbjörk. Han tycktes ha varit på väg att vinka en god stund. Nu gjorde Källbjörk honnör och hejade högt så det ekade över hela älvdalen.
-Ser man på! Vad gör Ni härnere? frågade Grenström utan nämnvärd entusiasm.
-Detsamma, detsamma! svarade gubben och plockade bort ett löv från Grenströms yttersta polokrage, knäppte översta knappen i hans skinnväst. Källbjörk hade varit kaptén vid signalregementet, nästan hållt på att bli major. De kände varann genom Grenströms morbror löjtnanten.
-En känner knappt igen den gamla valpen längre sen du måla om'na, menade Källbjörk och pekade med foten mot terrängbilen.
-Haha, inte ens kaptén! Får jag bjuda en kopp tallbarrsté inne på själva hedersplats? föreslog Grenström mot sin vilja, medveten om vilka dyrbara ledtrådar gubben kunde sitta på. De klättrade in i det relativt väl tilltagna men ändå rysligt trånga baksätet. Här var sitsarna placerade på det viset att man hade ryggen mot färdriktningen, och en nedfällbar fanns sidledes. I mitten ett uppfällbart bord. Han hade klätt om hårdplast och stålramar med läder och diverse plädar. Grenström märkte att han kände sig som en indian nu, i synnerhet som Källbjörk ikväll bar en cowboyhatt som han aldrig sett förut.
-Jisses i min låda, vad har du hittat på härinne, pojk?!
-Tyckte det var lika bra att förvandla den ordentligt, när man väl var i farten.
-Ja, det är ju ditt fordon nu, sa Källbjörk och försökte låta neutral.
Det fick bli kanelknäcke till skogsdrickat, för Grenström hade inget annat bröd handlat sedan han anlände till trakterna för den här gången.

-Är damen på bilden möjligtvis bekant? undrade Grenström och lotsade över sin bärbara dator i gästens knä. Kapténen varken satte i halsen eller slutade tugga, så någon uppenbar fara för rikets säkerhet var fröken Villermark knappast.
-Jo minsann, Anne-Liv! konstaterade Källbjörk efter några sekunder. Hon har ju hand om samlingarna uppe på slottet, vill jag minnas.
-Mm, stämmer fint. Jag fick en rapport från en konsthandlare neråt landet, berättade Grenström. Han hade fått syn på fotografier som med största säkerhet tillhör slottet, menade han.
-Jaha... Fast foton är väl inte som målningar och sånt. De brukar ju vara till för att kopieras hej vilt? sa Källbjörk med en osäker rynka mellan ögonbrynen.
-Naturligtvis, men här rör det sig om riktigt uråldriga avbilder, från kamerans barndom minst sagt. Negativen är för längesen försvunna, förklarade Grenström Man måste ha originalkopiorna för att fixa ytterligare exemplar.
-Och dessa har ända sedan begynnelsen hållits inglasade i något hemligt album på slottets inre kammare? fyllde Källbjörk i.
-Just precis. Ni känner till rutinerna!
-Jo, visst gör jag det, när det gäller skrivna dokument. Bilder är en annan historia, bara gissade att det går till på jämförbart vis där.
-Jag skulle behöva komma i kontakt med denna fröken Villermark, sa Grenström mer direkt på än han hade beräknat.
-Så, gör ett besök på slottet! rekommenderade kapténen.
-Nja, det får inte ske med för uppenbar anledning, betonade Grenström. Hon går inte ens själv fri från misstankar förrän...

Samtalet avbröts av en älg som sakta kom knallandes längs älven, en bit utanför rutan. Då och då stannade den och lyssnade åt alla håll, men bökade strax åter bland de lätt frostklädda strandtuvorna. Både Källbjörk och Grenström iakttog älgen under mäktigaste tystnad.


[femte kapitlet]

Redan samma kväll var Anne-Liv Villermark tillbaka i slottet. Nu kikade hon åter med teleskopet ner mot skogsbrynet bortanför tennisbanorna. Nej, ingen snokande liten herre tycktes längre iakkta slottets mörklagda fönster. Egentligen skulle Anne-Liv ha blivit kvar här under hela eftermiddagen, men hade sett sig tvungen att förleda herreponken och hans fula terrängbil. Så hon hade låtsas resa hem med bussen, som om det var renaste rutin. Emellertid hade snoken följt efter en god stund, på bra avstånd. Hade Villermark ej haft teleskopet skulle hon aldrig anat dennes envishet. Trodde tomten ifråga att han var privatdetektiv?! På fullt allvar?! Hon hade måst muta busschauffören att oväntat svänga av neråt älven för en kisspaus. Då hade tomten tillfälligt upphört med jakten, men sen ändå givit sig in på grusvägen. Vid det läget såg Villermark ingen annan utväg än att föra bussen så långt älvvägen ville.

Som tur var ledde dess andra ända upp på landvägen på nytt. Därifrån hade varken föraren eller de fyra andra passagerarna något emot att fara tillbaka mot slottet, särskilt inte som allesammans tyckte så synd om Anne-Liv. Hon hade nämligen glömt en hemligstämplad journal på slottsportens balustradräcke, påstod hon. Hur skulle det arta sig för rikets säkerhet utifall vemsomhelst råkade få tag på pappren?! Frågan var visserligen delvis befogad, besläktad med verkligheten. Ty i Villermarks portfölj låg minst sagt hemliga fotografier, sådana som ingen nu levande människa hade skådat. Ja, förutom hon själv förstås, för hon var anförtrodd att handha nycklarna till den inre kammaren, den som icke skulle låsas upp förrän 2013. Sådan var instruktionen redan skriven, i 1876 års kodbok. Blott slottets närmsta krets kunde tyda koderna, och kände därmed till instruktionerna. Men Anne-Liv misstänkte att hon inte alls var den första som tummade på skatten. Vid upplåsandet hade det känts som om någon relativt nyligen vridit om nyckeln, redan varit där i kammaren många gånger, kanske rentav stuvat om bland innehållet. Det rörde sig inte enbart om fotografier, men albumet var det som starkast hade fångat Villermarks nyfikenhet.

Nu klev hon bort från fönstret, promenerade några rum inåt slottet, tände en dunkel lampa och plockade fram fotoalbumet. Jodå, motiven var desamma. Ingenting i bilderna hade förändrats sedan Anne-Liv iakttog dem sist. Sepiatonen var uppenbar. Ansiktena var förundransvärt glada för att vara så gamla. Gesterna var ovanligt vardagliga för att vara så hemliga. Det verkade omöjligt att hitta något i bilderna som förklarade behovet att hålla dem inlåsta under alla dessa år. Ej heller tydde baksidorna av korten på parallell information. Och Villermark var ju ändå utbildad vid fler än ett slott, så hon borde vid det här laget ha börjat ana ett mönster ifall det fanns där. Hittills föreföll allt som en kul grej, som om ett barn kommit på att den vuxna världen bestod av tid... ...och att man kunde gömma några bland sina leksaker till framtiden.

Nästan alla fotografiernas invånare kände Anne-Liv igen till utseendet nu. Något mer om dem än så visste hon ingalunda. Flera ansikten återkom på flera bilder, däribland en herre med böljande mustasch. Rakt över axeln på honom fick hon plötsligt syn på någonting, djupt i bakgrunden. Vad det var förmådde Villermark först inte formulera, men märkte strax att samma fenomen figurerade på foto efter foto efter foto. Det var ingen missfärgning, inget vattenmärke eller dylikt. Det föreställde en fullt verklig form, förmodligen levande. Var det en figur så var den icke riktigt mänsklig. Ändå såg den ut att vara så nära människa som man kan komma.







313