LaboraTORieTRollen i LabYRintTornet

313

LaboratorieTroll
(100-ordsHistoria # 003)

en ny miniatyr inspirerad av mina magistrars spännande föreställning "Cloning Frankenstein"


Det var den gången när trollen tog sig in i laboratoriet. Längs spiralsträngade DNA-trappor öppnade de dörr på port, sekvens efter segment, till den mänskliga hjärnans akvarium. Där var hjärtligare att vara än trollen trott, vissorlunda fullt av förvirring och farhågor, men samtidigt tryggt inbillningsrikt. När de skvalpat omkring i tre generationers tid hade de glömt att de var troll. Bauers bilder liknade påhittade sagor bara. Och Doktor Frankenstein förmådde icke övertyga monstret om att dess perfekta självbild var en verklig brist. Trollen spelade nu på samma villkor som oss. Här fanns utrymme för blott en kärna i människomolekylens solsystem.



Tripp Trapp Troll
(100-ordsHistoria # 012)


Nyfikna! Troll strosar. Träden tittar på. Huset närmar sig småfarligt. Människorna bor med sina maskiner. Signaler sänds som trollen knappt förstår. Allting liknar superstora stjärnhimlen, dess utspridda ljuskällor. Spindelnätet drogs genom skogen, men galaxerna koncentrerades efterhand. Nu knackar trollen på ifall någon ändå arbetar hemma. Ingen öppnar och rummen står lediga för allvarsamt lekfullt mysterium. Ena trollet startar datorn, hon lyckas få fram internet. Andra trollet försöker hitta porr men blir poeter. Där finns historien om trollen som smygbesökte. Bägge tappar nästan svansarna av förtjusning. Sagan speglar just deras liv. Skafferiet dignar av pepparkakor. Trapporna leder överallt. Troll somnar. Upptäcks?



LabyrintTorn
(100-ordsHistoria # 004)

ännu en omskrivning av en bland mina tidigaste miniatyrsagor


Vareviga gryning rusar miljarder människor in i tornet. Där börjar de bestiga spiraliska kvadratmetrar, i exakt vriden mystik. En fönsterglugg åt gången, som åtskilligt återkommande blink, ser vi deras huvuden stiga. Först fort, sedan långsammare... Ofantligen skymtar människorna på väg mot toppen, alltför högt ovan molnen för oss att skåda. Upp där synes de ha försvunnit, ty ingen kliver ner igen. I månskenet står våra tankar fortfarande kvar och hisnar över vart alla dessa människor blev av. Emellertid når oss svaret före vi ens hunnit somna. Redan i gryningen irrar miljarder in i tornet på nytt. Vi känner igen somliga.







313

MarionettRobotens SerieFigur kliver Ut uR Elevatorn och kommer till KuddPlanetens BarnprogramSlott

313

uR TRapPa Med Många Möjliga Slut


(Miniatyrmodell 4:1)

Akt 4
första scenen



Scenen föreställer ett rum
fyra svarta väggar
inget tak
inget golv
marionetten som är du
hänger som en hiss
på väg
uppåt eller neråt i skådespelet
svindlande
framåt eller bakåt i manuset
ett seriemagasin
från förr om åren
framtidsvänligt
ligger uppslaget med en ruta inringad
däri är
Yondir
en clownartad robot
skimrande guldbrun
i blick och kropp
som är du
nu
hisnande
i navelsträngen
ut ur
eller in i moderskeppet
flytande tak
svävande golv
fast fyra svarta väggar
med aningen om mattaste rosalila
bultar i kammaren
rycker rytmiskt i vajern
på väg
ut ur serierutan
mot sin vidare verklighet
en uppfunnen planet
där ingen publik
ännu har bosatt sig
bara strax
Yondir androiden du
den guldbruna varelsen
en miniatyrmodell
en marionettnovell
med långt, trassligt silvergrått hår
ända ner
över ryggmuttrarna
samt några slingor kring
de uppblåsbara tuttarna
har de slutligen beslutat
att du kommer arbeta som kvinna
leka gudinna
men inga vingar
ingår i paketet
dock silvergrå mustasch
som går att ta av
och på
ifall du behöver agera detektiv
tillika ett timglas
tandpetare och tändstift
läppspiral och kamelkablar
ledtråd och smygkikare
ifall du till äventyrs hamnar i riktiga mysterier
och sist i trollerilådan
inte minst din uppfällbara cylinderhatt
med många våningar i
fyrkantig inuti
där Yondir åker hiss
upp eller ner genom historien
på väg ut
ur seriens ruta



Hur Gör Yondir Du Nu?

Två ville:

1. kliver lugnt ut ur hisskorgen, tar en långsam titt på den nya planeten där du skall arbeta



(Sammankoppling 4:2)

Akt 4
Andra scenen



du kliver ut ur hissen, ut på planeten
uppenbarligen
består den av kuddar
i höstens fullaste färger
gapskrattande
eller superblyga
står här fler barn omkring dig
nu en armé av androider
guldbruna
med löstagbara silverhår
utknuffad
instoppad
verkar du vara en av dem
beredda att arbeta
med nya mysterium
det första är det äldsta
ditt tidigaste minne
av hur du inte enbart är total gud
utan också en maskin
bland många andra maskiner, en kugge, ett trappsteg
bland alla andra trappsteg
att världen inte längre börjar hos dig
och inte heller slutar hos dig
som är hela trappan
utan fortsätter
i tre trappor, tjugo trappor, tusen trappor
dit du redan har varit
eller kan gå om du vill
eller ta hissen
fast den var ingen hiss, var hela tiden en koja
precis som de andras
där du gömde dig
och de sig
tror du
i varsitt av de tretton tornen
drömde du
i hundratals sekunder
sen
spelades plötsligt
signaturmelodin
som du minns nu
som om den aldrig slutat spela
och alla sprang fram
för att få vara med i barnprogrammet
snubblade på linjer
flög som älgar
före tiden slog halvfem
men den här gången låg ni gömda så himla länge
så ni har blivit vuxna
cirka fyrtioårsåldern
med uppblåsbara läppar
och lemmar som format sig till träd, så gott som oböjliga
karaktärer
som fortfarande vill vara med i barnprogrammet
som producenter
tävla tillsammans om allas uppmärksamhet
trolla med guldet
svindla med silvret
virka en intersubjektiv illusion
som håller oss fast
under kuddar
kommer eran fransktyska magister in
och spelet pausas
för en stunds riktigt arbete
men den här gången
är magistern ingen rund brun gubbe
bara en orangegul liten figur
yngre än du, men står och mimar att han står på en trappstege
eller fäller upp persiennen
plockar ut ur sparkdräkten
spader tretton
sin osynliga glödlampa, placerar den i huvudet
som han vrider
ruter tolv
tills alla androiderna
går i ring kring planeten
och nu
är det strax din tur
du ska dansa
i mitten
du vill brinna
i magman
naturligtvis på låtsas
för din fantomkropp är
av svårsmältbaraste guld
helt omöjlig att avdunsta, hur högt mot paradiset som tornet än
sträcker sig här
i Prag
bland alla de andra spirorna
som du glimrar i gryningen när du nu kommer upp
ur metrons rulltrappa
på väg hem från arbetet
som kvinna
på en av de mörkaste teatrarna
i hela staden






313

Grenströms Sista Mysterium (i Villermarken)

313

Grundad främst på privatdetektiv Gusten som jag skrev många mysterium med i min ungdom = nutida omvandling till Grenström och utveckling av dennes omgivningar. Kommer skrivas fler kapitel efterhand... Faktum är att Grenström bodde i en husvagn på den tiden (tidigt 90-tal) som han var Gusten. Emellertid ville jag nu (bl a minnandes atmosfären från den norrländska militärtiden) att han skall ha en terrängbil, så det dessutom blir lättare att förflytta sig genom mysteriet :-)



[första kapitlet]

I skogsbrynet intill tennisbanorna stod en terrängbil parkerad. Det var en solfrisk eftermiddag mot slutet av oktober. Guldlöven landade ett efter annat mot de otvättade rutorna. Peter Grenström fick emellanåt kliva ut och plocka bort dem, för att inte sikten skulle skymmas. Han satt och iakttog slottsporten på andra sidan tennisbanorna, ej genom nätens men väl staketgallrets maskor. Allt kändes tämligen mysigt. Terrängbilen tillhörde inte längre någon militär instans, den var Grenströms egen lilla bostad nu. Han hade kommit över fordonet genom sin morbror löjtnanten, men snart målat över det grönspräckliga med helbrunt. Och han hade fyllt sätena med filtar, böcker och chokladkakor. Rullgardiner samt ett enklare elverk var även inmonterade.

Det här var långt ifrån södra Sverige. Ändå var här ännu icke kyligt nog att behöva frysa i skinnvästen, inte ens nattetid. Grenström brukade ha dubbla polotröjor under. Någon vacker dag skulle han väl hinna inhandla vintrigare grejer, en rejäl rock eller så. Nu kom dock en figur ut genom slottsporten. Det rörde sig om en smått mullig kvinna med sött ansikte. Varken besynnerlig eller orolig föreföll hon vara, ej heller direkt farlig. Bara rödhårig, nästan som hösten omkring. Hennes solglasögon var bruna. Damen ifråga låste den väldiga porten och kände på handtaget tre gånger, knappade Grenström in på laptopen.

Den lilla datorn stod i sitt tillfälliga fack mitt i instrumentpanelen, där man måste ha haft tung radioutrustning förr om åren. Ur hörlurarna strömmade just "Min gamla gula flygmaskin" med Streaplers. Uppenbarligen skulle det till göteborgare för att göra intressant dansbandsmusik, fastän låtarna visserligen var covers på utrikiska saker. Inom en kort minut hade kvinnan ställt sig vid busskylten, och fått sitt hår smyckat med höstens alla möjliga löv. Solen föll i en skarp stråle mot skinnportföljen hon höll i handen. Peter Grenström visste att den inrymde ett album med oersättliga fotografier, men han visste ännu inte vilket.


[Andra kapitlet]

Den rödhåriga damen hade uppenbarligen koll på sekunderna. Bussen saktade redan in borta vid hållplatsen och Grenström såg henne kliva på. Nu fick han raskt rafsa undan de senast fallna löven från vindrutan och starta sin terrängbil. Snabbare än en tennisboll tog han sig över gräsmattan och upp på landsvägen. I baksätet trillade chokladkakorna ner från skåpet, som Grenström inte hunnit låsa. Glimtar av skog kastade sig mellan backspeglarna. Överskuggande allting annat tornade slottet upp sig besynnerligt nära intill vägen. Det kändes som att man iakttog honom bakom alla dessa fönsterinfattningar. Ändå var Peter Grenström på det klara med att damen var den sista som lämnade slottet för dagen. Hur det egentligen såg ut därinne skulle han upptäcka en annan gång. Nu var det bara att låta bussen åka en lagom bit före.

Framöver låg glesare fält. Höstbranden övergick i lätt skymmande molntäcke. Vem var denna dam som arbetade i det enda slottet på många mils omkrets? Pendlade hon hit enbart för konservatoriets skull eller hörde hon hemma i trakterna? På laptopen klickade han åter fram hennes profil: Anne-Liv Villermark, 42 år, singel, likafullt två döttrar i tonåren. Facebook funkade även för ren spaning. Hennes foton föreföll vara knäppta hemma i en trädgård. Olika klänningar på alla tolv... Ibland såg hon på tok för stram ut för Grenströms drömsmak, ibland riktigt vacker. Inte minst tillsammans med sina döttrar var hon söt och omedelbar. Han märkte hur han höll på att fastna på personen, när det var slottets gömmor som skulle vara kärnan i mysteriet. Förmodligen...

Bussen bromsade in så hastigt att ett tjog böcker föll ner från det idiotsäkra bordet i terrängbilens baksäte. Man skulle tydligen svänga in på en grusväg ner mot älven, och Grenström fick snällt följa efter ifall han ville ta risken. Sjutton gubbar! Skulle någon upptäcka hans omotiverade reaktion? Både en kollektiv buss och en privat terrängbil borde ingalunda samtidigt ha därnere att göra. Kanhända skulle bussen bara fara ner och plocka upp någon gammal ensamuv? Grenström rullade vidare ett par hundra meter, tog sig nerför diket, in i en skogsdunge, klättrade ut. Där upptäckte han till sin förvåning ett par blåbär, såhär sent i oktober. Han ryckte istället ut ett kanelknäckebröd ur sitt paket och försökte tänka. Om bussen inte kom tillbaka upp inom några minuter, så var Grenström tvungen att avverka samma grusväg, men då högst i märkbar fart.


[Tredje kapitlet]

Fyra minuter hade passerat och bussen tycktes ha försvunnit för gott längs grusvägen. Grenström for in i bilen, nästlade sig fram över fältet, inpå samma väg, gled fort ner mot den lugnt flödande älven. Längs dess eviga sida kom han att tänka på Evelina, hon i låten av LeMarc. Men hon var väl aldrig rödhårig som den bussburna slottsmadamen framför honom? Hursomhelst hade han ingen version av den rosprydda Evelina som mp3-fil, så Peter fick istället ta sin mystiska Pärlemor. Terrängbilen fylldes av murrigt jazzgung genom den redan så ruvande höstskymningen. Stenskotten hördes inte längre mot karossen, bara slagverk som markerade poesins plötsliga fontänkaskader. Han kunde nästan ana cirkusspöken komma dragandes längs vägen här, bort från stadens ödelagda tivoli.

Emellertid dök inget färdmedel från den omedelbara verkligheten upp. Hade Grenström tappat bort spåret redan? Det kändes inte längre som det spelade någon livsavgörande roll. Anne-Liv Villermark hade plockat med sig ett av slottets fotoalbum, men älvens längtan fanns ändå kvar. Man kunde ställa sig och fiska också i oktober. Bortsett från att de gånger Grenström hållt i ett spö kunde räknas på handen. Trots att halva hans släkt var här uppifrån norr. Nu stannade han, hävde sig ur och väntade på att snön skulle falla. Blott en vråk seglade högt över älven. Några knotiga björkar stod och konverserade om böcker man kunde skriva eller låta bli att skriva. Det var nog första gången som Grenström ville skriva poesi - då när han hörde Evelina.

Så blev han varse någon som kom vandrande långt bortifrån andra hållet, rakt mot Grenström. Människan måste snart se både hans bil och ansikte. Han tyckte det var en kvinna, inte alls olik fröken Villermark på det självmedvetna sättet att gå. Kappan såg rostbrun ut. Hade hon klivit av härnere vid älven?! Skulle hon ha gjort så under alla omständigheter? Nu fick Grenström brått att besluta sig, vare sig han ville eller inte ville försvinna ur hennes sinnens radie. Terrängbilen skulle hon ju ändå lägga märke till. Och ett oframtvingat möte som det här borde kunna ge naturligare information än eljest. Fast han fick verkligen inte börja nysta i damens motiv, och definitivt inte prata alltför personligt om sig själv, som han ju så sällan lyckades låta bli när det väl kom till kritan. Grenström var på flera vis usel som privatdetektiv. Därför behövde han varje tillfälle till övning. Så han inväntade spänt Anne-Livs lugna steg - om det nu ens var hon.



(Reflektion utanför historien)

Frågan är nu mest om det hela (åter en gång) håller på att bli en poetisk o sagoliknande sak - eller ifall jag förmår hantera deckar-greppet och förtydliga den real-sociala logikens trådar till en äkta pusselgåta??? Kanhända styrs historien in på rysarens skräckspår... ...eller uppslukas helt enkelt av rena kärleksromanens sköte...?

Vill ju hursomhelst leka med frågan om Grenström är privatdetektiv eller ingalunda. För att han skall lyckas måste mitt poetiska perspektiv "vidgas till intrigernas värld", som jag hittills i livet trivts bäst att bara nosa på, medan mystiken i sig känns långt viktigare än hur handlingen egentligen hänger ihop.



[fjärde kapitlet]

Stegen längs grusvägen närmade sig tuvan där Grenström stod och låtsades innerligt betagen av älvens vackra stillhet, likt blodådran hos en drottning. Närmare bestämt behövde han inte alls låtsas, men musklerna var på helspänn. I bästa fall såg det ut som om han frös. Nu skulle strax fröken Villermark passera bakom ryggen. Fast dessförinnan skulle Grenström vända sig om och undra något. Vad skulle han undra? Vad var det han redan ville få reda på? Varför hon bar bruna solglasögon mitt i nordligaste hösten? Nja, snarare om hon kunde låna ut nyckeln till det vinterstängda slottet... tänkte Grenström med en ironisk smiley efter. Sedan såg han ett rostigt byxben i ögonvrån, men det var ingen strumpbyxa. Det var inte ens hon.

Det var Källbjörk. Han tycktes ha varit på väg att vinka en god stund. Nu gjorde Källbjörk honnör och hejade högt så det ekade över hela älvdalen.
-Ser man på! Vad gör Ni härnere? frågade Grenström utan nämnvärd entusiasm.
-Detsamma, detsamma! svarade gubben och plockade bort ett löv från Grenströms yttersta polokrage, knäppte översta knappen i hans skinnväst. Källbjörk hade varit kaptén vid signalregementet, nästan hållt på att bli major. De kände varann genom Grenströms morbror löjtnanten.
-En känner knappt igen den gamla valpen längre sen du måla om'na, menade Källbjörk och pekade med foten mot terrängbilen.
-Haha, inte ens kaptén! Får jag bjuda en kopp tallbarrsté inne på själva hedersplats? föreslog Grenström mot sin vilja, medveten om vilka dyrbara ledtrådar gubben kunde sitta på. De klättrade in i det relativt väl tilltagna men ändå rysligt trånga baksätet. Här var sitsarna placerade på det viset att man hade ryggen mot färdriktningen, och en nedfällbar fanns sidledes. I mitten ett uppfällbart bord. Han hade klätt om hårdplast och stålramar med läder och diverse plädar. Grenström märkte att han kände sig som en indian nu, i synnerhet som Källbjörk ikväll bar en cowboyhatt som han aldrig sett förut.
-Jisses i min låda, vad har du hittat på härinne, pojk?!
-Tyckte det var lika bra att förvandla den ordentligt, när man väl var i farten.
-Ja, det är ju ditt fordon nu, sa Källbjörk och försökte låta neutral.
Det fick bli kanelknäcke till skogsdrickat, för Grenström hade inget annat bröd handlat sedan han anlände till trakterna för den här gången.

-Är damen på bilden möjligtvis bekant? undrade Grenström och lotsade över sin bärbara dator i gästens knä. Kapténen varken satte i halsen eller slutade tugga, så någon uppenbar fara för rikets säkerhet var fröken Villermark knappast.
-Jo minsann, Anne-Liv! konstaterade Källbjörk efter några sekunder. Hon har ju hand om samlingarna uppe på slottet, vill jag minnas.
-Mm, stämmer fint. Jag fick en rapport från en konsthandlare neråt landet, berättade Grenström. Han hade fått syn på fotografier som med största säkerhet tillhör slottet, menade han.
-Jaha... Fast foton är väl inte som målningar och sånt. De brukar ju vara till för att kopieras hej vilt? sa Källbjörk med en osäker rynka mellan ögonbrynen.
-Naturligtvis, men här rör det sig om riktigt uråldriga avbilder, från kamerans barndom minst sagt. Negativen är för längesen försvunna, förklarade Grenström Man måste ha originalkopiorna för att fixa ytterligare exemplar.
-Och dessa har ända sedan begynnelsen hållits inglasade i något hemligt album på slottets inre kammare? fyllde Källbjörk i.
-Just precis. Ni känner till rutinerna!
-Jo, visst gör jag det, när det gäller skrivna dokument. Bilder är en annan historia, bara gissade att det går till på jämförbart vis där.
-Jag skulle behöva komma i kontakt med denna fröken Villermark, sa Grenström mer direkt på än han hade beräknat.
-Så, gör ett besök på slottet! rekommenderade kapténen.
-Nja, det får inte ske med för uppenbar anledning, betonade Grenström. Hon går inte ens själv fri från misstankar förrän...

Samtalet avbröts av en älg som sakta kom knallandes längs älven, en bit utanför rutan. Då och då stannade den och lyssnade åt alla håll, men bökade strax åter bland de lätt frostklädda strandtuvorna. Både Källbjörk och Grenström iakttog älgen under mäktigaste tystnad.


[femte kapitlet]

Redan samma kväll var Anne-Liv Villermark tillbaka i slottet. Nu kikade hon åter med teleskopet ner mot skogsbrynet bortanför tennisbanorna. Nej, ingen snokande liten herre tycktes längre iakkta slottets mörklagda fönster. Egentligen skulle Anne-Liv ha blivit kvar här under hela eftermiddagen, men hade sett sig tvungen att förleda herreponken och hans fula terrängbil. Så hon hade låtsas resa hem med bussen, som om det var renaste rutin. Emellertid hade snoken följt efter en god stund, på bra avstånd. Hade Villermark ej haft teleskopet skulle hon aldrig anat dennes envishet. Trodde tomten ifråga att han var privatdetektiv?! På fullt allvar?! Hon hade måst muta busschauffören att oväntat svänga av neråt älven för en kisspaus. Då hade tomten tillfälligt upphört med jakten, men sen ändå givit sig in på grusvägen. Vid det läget såg Villermark ingen annan utväg än att föra bussen så långt älvvägen ville.

Som tur var ledde dess andra ända upp på landvägen på nytt. Därifrån hade varken föraren eller de fyra andra passagerarna något emot att fara tillbaka mot slottet, särskilt inte som allesammans tyckte så synd om Anne-Liv. Hon hade nämligen glömt en hemligstämplad journal på slottsportens balustradräcke, påstod hon. Hur skulle det arta sig för rikets säkerhet utifall vemsomhelst råkade få tag på pappren?! Frågan var visserligen delvis befogad, besläktad med verkligheten. Ty i Villermarks portfölj låg minst sagt hemliga fotografier, sådana som ingen nu levande människa hade skådat. Ja, förutom hon själv förstås, för hon var anförtrodd att handha nycklarna till den inre kammaren, den som icke skulle låsas upp förrän 2013. Sådan var instruktionen redan skriven, i 1876 års kodbok. Blott slottets närmsta krets kunde tyda koderna, och kände därmed till instruktionerna. Men Anne-Liv misstänkte att hon inte alls var den första som tummade på skatten. Vid upplåsandet hade det känts som om någon relativt nyligen vridit om nyckeln, redan varit där i kammaren många gånger, kanske rentav stuvat om bland innehållet. Det rörde sig inte enbart om fotografier, men albumet var det som starkast hade fångat Villermarks nyfikenhet.

Nu klev hon bort från fönstret, promenerade några rum inåt slottet, tände en dunkel lampa och plockade fram fotoalbumet. Jodå, motiven var desamma. Ingenting i bilderna hade förändrats sedan Anne-Liv iakttog dem sist. Sepiatonen var uppenbar. Ansiktena var förundransvärt glada för att vara så gamla. Gesterna var ovanligt vardagliga för att vara så hemliga. Det verkade omöjligt att hitta något i bilderna som förklarade behovet att hålla dem inlåsta under alla dessa år. Ej heller tydde baksidorna av korten på parallell information. Och Villermark var ju ändå utbildad vid fler än ett slott, så hon borde vid det här laget ha börjat ana ett mönster ifall det fanns där. Hittills föreföll allt som en kul grej, som om ett barn kommit på att den vuxna världen bestod av tid... ...och att man kunde gömma några bland sina leksaker till framtiden.

Nästan alla fotografiernas invånare kände Anne-Liv igen till utseendet nu. Något mer om dem än så visste hon ingalunda. Flera ansikten återkom på flera bilder, däribland en herre med böljande mustasch. Rakt över axeln på honom fick hon plötsligt syn på någonting, djupt i bakgrunden. Vad det var förmådde Villermark först inte formulera, men märkte strax att samma fenomen figurerade på foto efter foto efter foto. Det var ingen missfärgning, inget vattenmärke eller dylikt. Det föreställde en fullt verklig form, förmodligen levande. Var det en figur så var den icke riktigt mänsklig. Ändå såg den ut att vara så nära människa som man kan komma.







313

Observera Det man Redan Vet

101


Något som de flesta redan är fullt bekanta med, men ändå en intressant observation: I en skräckfilm jag såg finns en scen där vi får skymta ett ansikte, kanske en tiondels sekund. Jag spolade omedelbart tillbaks och repeterade fyra gånger, men kunde ändå inte urskilja dess utseende. En halv minut senare fick vi tydligen se ansiktet i ihållande närbild. När jag så kollade den första skymten igen, DÅ förmådde jag urskilja ansiktet gott och väl.

Slutsats: Det är avsevärt lättare att observera det man redan vet att man känner igen. För att inte tala om det som man är beredd på att just se...

Likaledes har den som ställer frågor (i gissningssyfte) ett försprång gentemot den som skall föreställa sig eller minnas vad det är, i o m att den frågande redan har själva matrisen aktuellt framplockad, och därmed lätt kan tycka att den svarande är dum eller långsam.




101

solen vaknar sina sista bärplock mitt i återutsprungen poesi

909


drömde att jag vaknade
ståendes vid fönstren och kände solen
från morfar och de andra
som vankade omkring på gårdens grus
plockade bär
såg dem tyst skrattande
och de mig genom rutan
var allting soligt
för nu var även jag vaken på förmiddagskvisten
hade sovit i samma rum
som hela teatergruppen
plus ett par tre från poetsidan
som tydligen varit en dröm
dessförinnan
hade vi knallat i smågrupper
genom den lilla staden
kanske konstgjord
hamnade jag hela tiden på efterkälken
fastnade vid fontäner
franska fröken snodde upp klänningen ett kort varv
så man såg strumprumpan
men mitt ritblock låg kvar i ryggsäcken
alla pratade med varandra
solen sjöng bakom varenda skugga
och mellan låg hela livet
som en mjölk
smakade smultron
drömde jag er bara
kom på att man kan göra poesi
av allt trots allt
att det blir bäst när man bara skriver direkt
efter en viss paus
kom jag nynnande ikapp de andra
som om gatorna ledde till en folkhögskola
eller ett vidöppet fängelse
härinne
drömde jag många gånger
hur jag var spion
fastän sjukhuset var hur friskt somhelst
i solen
Verkligheten var vaken
Winnerbäck lät mycket bättre än jag mindes
berörde grunden starkast
och kvinnornas dialekter visade stolt tänderna
medan hästarna dansade
nånstans mellan Västergötland
och Östergötland
fast det här var i Norrbotten
björnbären var färdigplockade
militärerna hade blivit en sorts journalister
kamouflerade hjortron
eller de allra sista frusna hararna
som nu låg och sände radiotrafik mellan sovplatserna
i den skogsinfattade styrhytten
mitt i oktober
på väg tillbaka till sommaren
som log genom de på tok för smutsiga fönstren
i de gränslöst små terrängbilarna
som for förbi huset som ännu finns
med de skamlöst många dörrarna
i den ännu slumrande cirkusen






313

Är Varsin Karaktär

909

Egentligen skriven ett par dar senare i tiden, men då var det lång teaterkurs och jag hann aldrig öppna nåt utkast...




en karaktär är
på scenen möter
en annan karaktär

kommer inte alls överens
spelar emellertid hjärtinnerligt, humoristiskt
från varsin tydlig
planhalva
och kommunicerar därmed
över hela scenen
så att ingen känner sig utskrattad



så kommer nästa par karaktärer
den andra förlitar sig ej
på att den ene håller sig
på sin planhalva
provocerande abstrakt som han kanske är
föreställer hon sig
hur hans virvelvindar skall suga ut
hennes självkontroll
blir rädd
och börjar ösa grus
kastar trafikskyltar
som han tycker hamnar
på sig

och fastän vi fortsätter
har vi redan slutat spela då
när ingenting längre skapas
när vi har glömt bort publiken

jag måste kunna vara min karaktär utan att hindra
din karaktär från att vara den du är

förutom gräl
finns det alltid ett sätt till
som man inte tänkt på

du måste kunna vara din karaktär utan att bestämma
hur min karaktär icke får vara
bara för att du vill vara med på noterna

som om inte jag vill det också
som om inte du kan skapa delar av musiken för egen hand



sedan kommer en av de första karaktärerna in
nu är vi tre
och börjar åter spela som om inget
avbrott hänt
röda om kinderna
för att visa för den tredje
trygg i sin karaktär
hur spännande vår konflikt är
och hur gärna vi vill bli behandlade
med ris och rosor
kvittar vilket
bara det fortsätter kännas intressant






313

kvinnan i en annan tid

313

skriven för några år sen...
...bara ändrat några rader nu
(snarare en hel del)






älskar en kvinna jag inte kan möta
aldrig kan vara tillsammans med

alltför lång tid skiljer oss åt



inte för att hon icke vill
och icke för att hon inte finns
nej, bara emedan hon är den jag minns

min kvinna lever i högsta grad
fast blott i en helt annan tid




ibland har vi mötts ett ögonblick ( i )
som då jag fått syn på ett fotografi
inser dock snart - hennes kropp är förbi

hennes skratt icke ryms i samma rum
och så sällan våra blickar tillsammans hittar hit


älskar ett mysterium jag aldrig kan lösa
medan hemligheten redan är uppenbar



ja, hon gömmer ett barn i sin mun
en marionett bakom ögonlock
en fantastisk fantom som dock blev våran död


hon dog en gång strax före jag föddes
jag dog en gång strax före hon föddes
vi dog nog tillsammans i vårt förra liv



hon och jag
skulle kunna vara du och jag
men vem vet?


hon älskar min röst
hon ger mig varje ord
från andra sidan urtavlan

där paradisets höst
kan aldrig bli nu
på denna sidan någonsin








909

Svävande Träd (en HalvFärdigFormad Karaktär)

313

Vid kommande tillfälle på teaterkursen ska vi komma som varsin "färdigformad karaktär", i scenkostym och allt, beredda att reagera på vilka uppgifter somhelst utifrån just den karaktär vi valt. Så vi måste bestämma hur den är, ja, var och en varsin. Och sen ska vi använda samma karaktär i intimare grupparbete gången därpå. Varken bör eller kommer att ligga alltför långt ifrån mig själv :-)

Här som jag hittills format honom:

yrke
har egentligen inget,
men inbillar sig han är professor /forskare /upptäcktsresande /detektiv (eller rentav trollkarl)

ålder
glidande åt såväl barnslig som åldersstigen,
fast rent faktiskt är han nog mellan 40-50

civilstånd
ungkarl

namn
presenterar sig med efternamn, Grenström

element
Flygande Träd (jord med luftvatten i = dimma)

kroppsspråk
vacklande, försöker hålla Rötterna i golvet, men svävar iväg titt som tätt
Blir en hel del fram till och bort från personer...

ticks
spänner o spretar med händerna/armarna i plötsliga positioner, en sorts skiftande kramp
Samt fler som våra magistrar får iaktta ;-)

röstklang /dialekt
min egen tror jag...

kostym o utseende
antingen blir det likt alvkung Oberon som jag redan spelat i väst o mossgrön hatt
eller en mer svart kavajklädd herre med scarf


hans sju uppenbaraste "egenskaper":

1. letar hela tiden efter något eller någon

2. ömsom smart o skärpt, ömsom glömsk o tankspridd

3. självsäker karisma som vänds i oro

4. lindrig form av förföljelsemani

5. emellanåt rolig, cool, förtroendeingivande

6. börjar prata livligt men tystnar tvärt mitt i...

7. mystisk


Vilka sidor av Grenström som framträder beror förstås en hel del på vilka karaktärer han möter...



313

Slutspel börjar visa sig (ur Yamis sista journal)

313


128 tRidisambRi

Jodå, Yami, nu sitter du här i samma loge för sista gången. Uppvisningen sker inom ett ögonblick, där allt skall rymmas. Om du får spela boken någon riktig gång, så blir det på ett annat golv.


129 tRidisambRi

Tack, Yami, det räcker så! Vi har sett att du kan spela bortkommen, fastän du ärligt strävar mot den komplexa sanningen. Din karaktär är inte riktigt tydlig - inte ännu... Vi svävar i konstant ovetskap om påtagliga grundkriterier - linjen har för många hål i sig. Visserligen är ditt mål att vidga mystiken, att täta sprickorna mellan världarna. Din fantasi låter gränserna glida på gränsen av allt. Men om du skall vara nyfiken just nu, så kan du inte samtidigt vara förbryllad. Och skall du visa ilska, så får du vänta en stund med nervositeten. Pusslet lägger vi ändå ihop efterhand. Vi vill se en helhjärtad insats i varje moment. Du behöver inte vara orolig för att sakna spännande dynamik. Men du måste klara av själva övergångarna avsevärt smidigare. Då blir det roliga roligt. Lyssna på rummet hela tiden! Det är inte bara din pjäs, även om du är bra på att använda många människor som inspiration. Fast var och en får inte bli fängslad i hela din problematik. Du måste kunna klättra in och ut ur skilda roller, och göra det lite snabbare. Glöm ditt minne då och då, och kom på det på nytt!! Även om det utifrån kommande kaoset bär din känsla emot och förolämpar din intelligens. Kontroll har du först när du lyckas ta kontroll - inte när du redan har den. I det långa loppet kommer du ändå hinna utnyttja dina förmågor och minnen mer än du anar, Yami...


130 tRidisambRi

Adjö, Yami, fint vi fick titta in!! Vad ska du skriva när du anar här och nu är sista gången...? Sidan är åter vit och vi ses kanske nästa år, i någon annans kapitel.








313

Elva Elefanter Balanserade (Cirkus Meromerus)

313

Den här eviga visan vet jag inte vem som har kommit på.
Grundkonceptet är som bekant:

["Elva elefanter balanserade
på en liten, liten spindeltrå-åd
Det tyckte de var så intressant
så de gick och hämtade en annan elefant"]

Osv med tolv eller fjorton, eller var man nu slutar o börjar...




Elva elefanter balanserade
på en liten lindanserskas trå-åd
Det tyckte de gick så helt galant
men den elfte tröttna', klev så ner från scenens kant

Ensam elefanten onanerade
med sin snabel i sin egen vrå-å
Det kände den var så skönt som fan
så den tipsa' vidare till lejontämjerskan

Två så kåta katter kopulerade
slicka' nästan bort varandras hå-år
Sluka' den ena den andres vrål
tills hon födde fram ännu en varelse ur hål

Trenne trapetsörer transformerades
Nya infallsvinklar hela tid-en
Men hur de än for blev över en,
blandade sig redan i jonglörens element



[Följer strax fortsättning från fyra fakirer
eller vad det nu blir...]



fotnot:
Tråden låg ner på scengolvet, så det var inte så svårt.
Eller så var alla elefanterna mimartister...



313

Seen with Our eyes (R:s 83rd Eye)

313

[I'm just watching BladeRunner for my first real time...]

from the journal of Yami (63- 61 ReRyRe)



Yes, we once designed your eyes, and we made them out of our eyes. Ever since then you can see, Yami, what we've seen with your eyes. However now, it's you who sees all these things, whenever you want.


Each one of your memories is our memory, Yami, we planted them into you. They pop up in necessary situations, makes you think it's You who invented our voice. The reason was you would be able to write a diary for us, without anyone suspecting your constantly living character.


You live a real life; it's no laboratory. But you're unconscious of where you got all experience and equipment from - you think you just write it. Yami, we wish you magic nights as an android, and will follow you from distance or from within.


/ Patrick R Decker
Eye Maker Corp.



313

ur Yamis journal (122- 127 tRidisambRi)

313



122 tRidisambRi

Nu är du snart slut, Yami...

När har du blivit jag?

Vi längtar efter en livssaga där allt det sanna är som det är.


123 tRidisambRi

Du försöker få din journal att para sig med andras kapitel, inte minst magnetisörskans.

Jo, Yami, nog är det roligt och jäkligt snyggt, men lite farligt!

Vissas blickar har totalt skilda sätt att hänga med i alla vrängningar och spegelvrår...


124 tRidisambRi

Nu är det snart jul igen, Yami!

Kanske kommer clownen skänka din bok till oss?

Vi ser hur det snöar i hans svarta hjärta.








125 tRidisambRi

Hon föreställer sig att du ser ut som du skriver. Du skriver inte hur du ser ut, Yami, men allt du skriver ser mystiskt och färgrikt ut. Det måste vara ungefär så som fantasi ser ut, och du föreställer dig henne så.

126 tRidisambRi

Om du hade varit kvinna skulle du ha varit lesbisk. Det beror på att du gillar bara kvinnor. Samtidigt är du nästan, Yami, som en kvinna själv. Om du kunde förvandla dig till en kvinna så skulle du nog helst av alla ligga med dig själv. Du trivs djupt inne i ditt eget sällskap, och saknar bara en kvinna. Men i din fantasi finns fler och skönare kvinnor än du någonsin hinner med.

127 tRidisambRi

Kanske är du trots allt, Yami, manligare än du har förstått. Ditt kontrollbehov, hur sublimerat det än är, finner man sällan hos kvinnor. Eller så är det just det du hittar - när du förväntar dig att hon ska lura med dig ut på taket, titta men inte röra, och sedan ger dig i uppdrag att bestämma i vilken ordning stegen skall ske.






313

hur det händer att mina händer väver legender

313


"Väv av Legender",
visan som Martyna Lisowska sjöng som barn,
bara måste jag ju göra en transformering av
också. Ingen trollspegel i hela riket blir fullkomligt sann
förrän denna lilla legend finns med.
Solstollarna som skrev
inte bara Toffelhjältarna, utan även visan,
var Ola Ström o Per Dunsö.
(O på sätt o vis får jag med
rikets vackraste psalm i samma
ögonblick.) Från en tid långt innan
jag varken skrev eller läste några noveller
eller poesi...






känn
hur mina händer
skriver rent ditt livs novell
blott ett ögonblick i sänder
som en dikt om din berättelse

["tänk
om allt som händer
tecknats ner i hjärtats bok
som en väv utav legender
som en bild av vår historia"]


och mens jag blundar
när du glömmer
det som blicken lätt fördömer
får jag lyssna på din visa
tills tecknen klingar sant

["om allt du undrar
allt du drömmer
allt som du i hjärtat gömmer
gick att läsa som en saga
- då skulle du förstå"]


jo, du minns
hur jag finns,
finns i bilden som
ristas i hemlighet
långt verkligare än vad vi nånsin vet

["ja, jag ser
att du ler,
ler åt barnet som
ännu inom dig bor
men sagan kan va' sannare än du tror"]






313