Lucia Disco Cameloni Macaroni

313

Inatt var första gången i mitt 34-åriga liv som jag använde ett discogolv på ett sätt som kändes utmärkt. Med andra ord under loppet av den gamla schlagern Cameloni Macaroni... Sedan var allt vad klockrena, bra vibrationer heter förvandlade till vilsenhet på nytt. Nu berodde det långt ifrån bara på låten. Nej, jag fick (eller skapade) kontakt.

Hon stod ensam, snett mittemot mig, men såg varken övergiven eller överförfriskad ut. När jag upptäckte hennes närvaro möttes våra ögon samtidigt, och jag höll kvar blicken längre än någonsin tidigare (i liknande situation). Från och med ögonkontakten fanns det inget återvändande till tanken "hur ska jag göra nu?". Nej, jag gjorde en tydlig dansrörelse som markering att "nu börjar det". Eller vi...

(minns inte om hon började i samma sekund eller sekunden efterpå. Ändå hade jag inte en droppe vin i mig, vilket å andra sidan sällan brukar minska min bedömningsförmåga, snarare öka uppmärksamheten, i takt med att tankarnas lätt fördomsfulla filter avlägsnas och sinnet kommer i nuet).

Vi mimade gester till musiken, medan läpparna lät somliga ord få konturer. "Koreografin" kunde förstås göras bättre, även av en helt ovan dansare men lyckosam improvisatör som mig. Huvudsaken var dock (jo, jag hade ju cowboy-hatten på) att kontakten, utbytet, var ovanligt roligt och synkat. Att vi inte sa ett ord (varken före eller efter) men kommunicerade fullt närvarande med tecken...

...att hon var bekväm med att dansa utan väninnor (fastän en kom till henne när låten var slut), hur ingen av oss hade försökt "tränga sig på" eller söka den andres uppmärksamhet. Ändå fanns det laddning mellan oss och inte alls bara cirkus. Det var kort sagt så som jag vill att det skall gå till, och vet att det kan. Förmodligen något som sker tretton gånger per kväll i hennes värld - fast som jag annars har svårt att se hur det är möjligt när de flesta "står och discar"** blott i sina inbördes grupper hela tiden.

Hon var en av de snyggaste jag sett. Ändå gjorde jag inte minsta försök att återta kontakten sedan hon ägnade full uppmärksamhet åt väninnan. Då inträdde den vanliga blandningen mellan att jag "redan var nöjd" och rädslan att förstöra den goda vibe vi just skapat hos varann. Hursomhelst såg mina ögon efteråt hur många män stod i förtäckt gloende, passiva drivor utmed väggarna, medan innan dansen "var det bara jag" på hela stället som manifesterade den osäkert spanande mannen.


Emellertid, en ny erfarenhet kommer sällan ensam. Någon halvtimme innan Cameloni Macaroni hade jag "blivit presenterad för" en ypperligt klädd liten läckerbit. Eller två... De hade visserligen stått redan på nedervåningen, då jag hade gått fram och sagt "det man inte ska säga", dvs "Hej, ni ser snygga ut!". Den ena tjejen började direkt prova min Stetson-hatt (liksom åtskilliga gjorde under samma natt, dessvärre mest killar) och instruerade mig sedan att möta henne uppe i dansbaren.

Väl däruppe efter ett par minuter stod läckerbitarna och kramkonverserade med en kille. Jag hade mod nog att gå omedelbart fram till sällskapet, men mindes rådet att inte ge dem mer uppmärksamhet än de var villiga att ge mig. Visste ej ifall de såg mig, men till sist började de tissla. Det utmynnade i att killen drog med sig läckerbiten till bort till mig och lät oss presentera oss. Vi gick vidare till att diska, dansa lite tafatt till en halvusel låt, bara hon och jag (och sen kom väninnan med).

Det verkar ju som ett guldläge, men det märkliga är att jag gjorde inte ens bråkdelen av smeksamma närmanden som med framgång numera brukar utspela sig under vanliga samtal. Belägenheten kändes nästan orimlig, som ett test som någon annan än jag hade satt igång, men där tjejerna knappast var ironiska utan bara nyfikna, och jag/vi faktiskt hade full möjlighet att fortsätta med vadsomhelst. Blev dock initiativlös plus "oattraherad" av att jag fram till dess varken varit kaptén på skutan eller att hon drog med mig (icke hackat, icke malet). Dessutom började jag som så ofta känna mer för att fotografera damen än att att dansa med henne, så då hjälpte det inte hur jag än satte på henne min hatt. Inte heller att Pernilla sjöng sin uppfriskande Picadilly Circus, där jag fann större nöje i att markera hur jag kände igen vissa oväntade taktslag i musiken än att verkligen flörta med läckerbiten.

Besynnerligt dessutom hur de spelar sådan mängd 80-talsschlagers på ett ställe där nästan ingen är tillräckligt gammal för att fordom ha "stått och discat"** till låtarna när de kom! Åtminstone inte i vuxnare ålder...

**min freudianska felsägning för "dansa disco" (till ett par hästtokiga madamers frustande förtjusning)






313