Hästen i Trappan

¤¤
¤


Det är en trappa, en trappa som leder högst upp i hela universum. Den gamle hästen klättrar och klättrar. I nittionio år har hästen klättrat längs den kantiga, knarriga oändligheten. Nu står han på det sista steget. Framför honom finns inget mer steg. Såvitt hästen kan se finns där bara en stor, outgrundlig spegel. Dess blanka mörker har ingen bild. Glaset glänser svart - helt igenom svart. På allra sista steget står hästen och skakar, skramlandes i hela sitt skelett. Så rädd är han, livrädd för att allting skall ta slut här. Tänk ifall världen inte längre skulle finnas -

Mer och mer lycka har hästen samlat.
Mer och mer smärta har hästen samlat.
Men vart tog all lyckan och smärtan vägen...?

Bakom honom finns vartevinnerliga steg i hela skrangliga världen. Hästen vågar inte vända sig om och se. Han är rädd att ramla ner igen, lika rädd för att slå sig som att aldrig mera kunna slå sig. Under honom hör han hur stjärnorna sjunger. Alla planeter applåderar. Är då hästen ändå på rätt väg, måntro...? Han känner hur ett ansikte iakttar honom, tittar på hästen från andra sidan spegeln. Trots att bilden är svart - eller just därför...? Hästen ser klart att hans ögon ingenting vet, inget om vad som finns bakom... Blott att trappan ledde ända hit har han erfarit. Alltså vågar hans hjärta tro på tanken ändå... Så repar hästen sitt sista mod, innan han hinner ändra sig. Han spänner sitt hjärta tills blodet börjar brinna. Sedan stänger han av varenda liten oro i hela kroppen. I stilla vildhet hoppar nu hästen in igenom spegeln.

























Och ut kommer han minsann - ut och fram på ett vitt, vitt fält.
Där är gräs av ljus.
Där är växter av is, blommor av snö.
Och hästen visste att han aldrig skulle dö.
Han visste det hela tiden, bara att han inte kom ihåg det. För allting var så längesedan. Äntligen minns han hur han hoppat genom speglar förr, flera gånger förr. Men blommor av snö, det har han aldrig någonsin skådat. Så hästen kliver fram och luktar. Det finns tusen, ja hundratals sorter. Och snart har hästen glömt hur han egentligen kom hit.




¤
¤¤

ihågkomsten

En dag gick vi ut på gräsmattan.
Vi gick bara ut och stod där i februarisolen.
Hur kunde vi ha glömt bort att världen var så nära...?
Snön låg en bit bort - vid våra fötter fanns det frusna gräset.
Vi visste ej ifall vi kommit till framtiden eller dåtiden.
Luften luktade nästan lika snäll som vi mindes den.
VI HADE INTE VARIT UTOMHUS PÅ MÅNGA MÅNADER.
Träden smakade egendomligt men mycket friskt.
Någon hade glömt en grammofon på marken, fylld med bländande melodier.
Vi knallade omkring på gräsmattan några timmar.
Vi försökte känna efter om det här var på riktigt.
Skulle vi flyga iväg nu...?
Skulle vi gå tillbaks in i huset igen...?






¤

alltjämt Juni på nytt igen...

¤¤


Juni blev förvånad att allting fanns kvar. Dörren var kvar, tavlan var kvar, fastän i nya färger som Juni aldrig sett någonsin dar. Fanns det verkligen sådana färger...? Rick och Rick fanns också kvar. När de kom ner för den gamla trappan för att möta Juni, upptäckte hon att bägge bröderna hade fått helt andra ansikten. Det mest märkliga av allt var att deras nya ansikten exakt motsvarade Junis inre illusion av Rick och Rick. Hon hade burit omkring på sin vrångbild under de elva åren hon varit borta. Illusionen visade sig nu ha blivit rena sanna verkligheten. Rick och Rick skrattade avspänt och skönt, men såg inte alldeles ofarliga ut. Juni stod andlös kvar i dörröppningen och strök sig över den uråldriga klänningen. Inifrån grovköket hördes hur fyra barn kravlade omkring över stolarna. Dessa små hade däremot aldrig funnits här förut. Åtta mammor kom in från trädgården med blommor i högsta hugg. Småbarnen började lydigt iddissla. Juni hade varken blommor eller någon att mata dem med. Men hon hade ju gjort tavlan, och det var huvudsaken. Den hängde alltjämt på sin rätta krok och hade genomlöpt åtskilliga lager av skiftningar. Junis fantasier hade uppenbarligen givit effekt även på långt avstånd. Själva motivet hade aldrig försvunnit. Alla relationerna rådde fortfarande, fast de hade förökat sig och förvrängt sig. En av mammorna sjöng en sång av El don Joni medan Rick kramade om henne bakifrån. Det var snart sommar. Rick gick ut och vidare bort längs grusvägarna för att söka efter fler möjliga mammor. Juni stod ännu i dörren och förundrade sig.



¤¤

Adrijano i Prag (första scenen ....... ....... ....... ....... öppen fortsättning ....... ....... .......)

¤


Den här gången inte bara anar Adrijano att han drömmer. Han vet att han drömmer. Adrijano är alldeles vaken. Hela staden runtomkring är en dröm. Är det Prag? I drygt fyra dygn har han irrat. Adrijano minns fortfarande inte alls hur han kom in i staden. Skyltarna var skrivna på ett språk som saknar öppna fält. Husgavlarna krockar i hans kamera. Katedralerna pekar mot högre tankar än Adrijano någonsin har känt. Det måste vara Prag! Människorna är gåtfullare än kyrkogårdar. De är vänliga och dystra, de är lyckliga och frånvarande. Man vet inte - kanske är de hemskt nyfikna...? Förtegenheten hänger från deras vinterkragar i vankelmodiga hårtofsar. Under några minuter är varje människa så vacker. Sedan blir Adrijano rädd för dem. Psyk-laboratoriernas soldisiga dofter väller in nerifrån Österns rike i ett vinblandat regn. Det skrämmande känns så förundransfullt så han blir lugn. Det är ju ändå bara en dröm! Ja, Adrijano hade redan glömt att han drömmer. I vilket ögonblick kommer alla dessa katedraler att skjutas upp i rymden...? Uret med de tolv djuren dräller till. Hisnande högt far klangen från torget djupt in mellan gränderna. Ända ner i metrons katakomber följer ljudet Adrijano. Det är spöktimman mitt på blanka dagen. Några förrymda solstrålar skär honom i bakhuvudet. De söker påminna Adrijano att han måste sluta drömma snart. Det här ljuset är egentligen lika mörkt som tunnelbanemörkret. Men han vill ändå vara kvar i staden. Väl uppför trapporna igen kryllar de kritvita slottsfasaderna av små rosa fönstervalv. Se - det skenet är ingenting annat än skönt! Alla fönstren ruvar på svarta speglar, kameror genom vilka publiken kan iaktta Adrijano. Hans tanke klyvs i en medborgerlig och en solipsistisk halva. Han får ingen rätsida på vilken som är kärleksfull och vilken som är hatisk. Adrijano misstänker att han aldrig riktigt har älskat. Misstanken får honom att känna sig ännu mindre kärleksfull. Emellertid luktar det vår och annalkande, aprilgula krafter!! En eller annan liten besökare har spruckit upp ur marionett-muséerna och börjat belägra stora promenadbron. Framtidens gamla astronomer gömmer sig i raden av statyer. Deras tomma tidlöshet får sakta liv, ja blir allt mer levande ju djupare detaljer Adrijano upptäcker. Besökarna växer till. Flodpråmarna står blickstilla på Moldau. Allting väntar på Vattukvinnans ankomst, på Catja don Yoni och hennes harpa. Adrijano plockar så länge fram sitt hemliga uppdrag ur mustaschen. Hela hans liv ryms på fyra fotografier. Idag känner han nästan igen ansiktena. Han minns att han drömmer medan han tittar på dem. Det är inte nu som han stod och såg dessa nyfikna munnar. Det var inte här som han står och hör dessa skrattande ögon. Adrijano vänder på ett av korten och repeterar: "DIN UPPGIFT ÄR ATT HITTA UT UR STADEN. VÄGEN GÅR GENOM STADENS INNERSTA DÖRR. DÄR KOMMER FANTASIN ATT MÖTA VERKLIGHETEN."


Vad gör Adrijano nu...?


1. Klättrar glatt in på Animato, Ta Fantastika eller någon annan av stadens teatrar för "svart teater"

2. Frågar någon människa på gatan om denne känner till vart stadens innersta regioner må vara belägna

3. Struntar i den sinnesförvirrade vägledningen och går raka spåret ut ur Prag

4. Knackar på Kinskypalatset, därsom Kafka skall ha bedrivit studier före det hela blev konstgalleri

?. [...Hitta med egna ord på en ledtråd till en möjlig fortsättning!...]



Den/dem av Er mina läsare som väljer ett alternativ - samt gärna delger en inspirerande motivering till varför - har mycket goda utsikter att påverka berättelsens uppföljning...........







¤¤

oändlig begränsning

¤







Det finns mer än någonsin.
Alltså kommer det aldrig ta slut.
Det glädjer mig vrålande upptäckarhungrig.
Jag lider i tigande övermättnad.
Enstaka gånger drar jag en gräns - innan gränsen har ritat mig.
Det finns hur mycket somhelst.
Alltså kommer det alltid ta slut.







¤

TORNET

¤




Det var en gång ett ofantligt torn. Var evinnerliga morgon klev alla människor in genom den lilla porten. I spiraliska kvadrater klättrade de högt. Utifrån såg man deras kroppar stiga - en fönsterglugg åt gången. Hela dagen lång försvann de upp mot solen, men ingen kom någonsin ner igen. När det blivit månklart undrade man vart alla människorna hade tagit vägen - ty så högt man kunde se var tornet tomt. Och redan nästa morgon tog sig alla människor in på nytt.







¤