KÄNSLOR på Gott o Ont

101

Här har jag försökt fånga hurpass intensiva och/eller ofta återkommande somliga KÄNSLOR eller emotionella tillstånd är hos mig. Enligt min ringa observationsförmåga, delvis byggd på andras respons, fastän jag naturligtvis tror mig veta helt o fullt hur jag funkar :-)


-3 nästan aldrig, knappt märkbart
-2
-1
0 emellanåt, växlande påtaglighet
+1
+2
+3 nästan alltid, hemskt starkt




STRESS

nu +2
genom livet 0


RASTLÖSHET

nu -3
genom livet -2


ORO

nu +2
genom livet +2


RÄDSLA

nu 0
genom livet +2



ILSKA (inombords)

nu +1
genom livet -1


UTTRYCKT ILSKA

nu +2
genom livet -3



GLÄDJE i form av Leende

nu +2
genom livet +2


Glatt SKRATT

nu +1
genom livet -1


FÖRAKTFULLT Skratt

nu -1
genom livet -3


HÅN(Leende)

nu 0
genom livet -1



HAT

nu -3
genom livet -3


BITTERHET (Besvikelse)

nu +1
genom livet -1



SORG (inre Ledsenhet)

nu -2
genom livet -2


Sorg uttryckt som GRÅT

nu -3
genom livet -2



MELANKOLI (Längtan)

nu 0
genom livet +2


FÖRÄLSKELSE

nu +2
genom livet +2


LYCKSALIGHET

nu +3
genom livet +1



LIKGILTIGHET

nu -3
genom livet -2


NYFIKENHET

nu +2
genom livet +2


FÖRUNDRAN (Fascination)

nu +3
genom livet +2


VÖRDNAD (Ödmjukhet)

nu -1
genom livet +1



BLYGSEL

nu -2
genom livet +1


SKAMkänsla

nu +2
genom livet +3


CHOCK

nu -3
genom livet -2



NJUTNINGSLYSTNAD

nu +3
genom livet +1


LÄTTJA

nu +2
genom livet +1


NÖJDHET

nu -1
genom livet 0


FRIDFULLHET (SinnesRo)

nu 0
genom livet +1



FÖRVIRRING

nu +2
genom livet +1


TILLIT

nu +1
genom livet 0


MYSTIK

nu +2
genom livet +2







I vissa avseenden har jag gått bakåt i utvecklingen - fast svårt avgöra om det trots allt är framåt...?

De mest påtagliga tillstånden har varit och är där nerver är inblandade, när mina föreställningar gör mig nervös eller jag upplever att andra går mig på nerverna. En viss förskjutning har dock skett från oro till vredesmod, från osäkerhet till kontrollbehov. Med de ayurvediska doshorna mätt kan man säga att jag fått mer av Pita (eld), lite mindre av Vata (luft), men fortfarande knappt någon Kapha (lera).

Och saker/personer som jag upplever hindrar mig (eller andra) från att njuta av allt som faktiskt känns fantastiskt positivt, dem kan jag hysa stundvis väldigt negativa känslor inför. Får allt svårare att tolerera ANDRAS småsinthet och grinighet eller bristande ödmjukhet, medan mitt eget potentiella förakt har jag lite större överseende med ;-)









101

Rainbows over Florence

Juinelles mellersta skeppskorridor

fjärde ljuset med tre solstrålar på vardera sidan

[Juin = juni på franska]




Genom de vuxna vågorna sögs Juinelle upp
helt vaken
men ännu kvar
i drömmen, styr hon dess fartyg
ingalunda våt på riktigt
blott sjöblöt inuti
i spricksäker dräkt
hissas Juinelle i marionettrådar... Molniga hårsvall
med saliv i
trasslar in
solens öga.
Magnetiskt märkliga var att det är
Juinelle själv som drar
upp sig
likt en gammal väckarklocka
med sjuan mittemot
den enda Hon [i ett Det]
rostigt ringandes
mellan mörkrosa små slidväggar
och stora sjön
injicerad genom
kapténens tentakler
där grottans spegelbilder mynnar ut
likt en kvinna


står nu Juinelle
i hotellets mittersta
korridor ännu en gång och stirrar trenne våningar ner
i sitt minne,
alla dess synliga kanter
av bortsprungna trapporna
en fyrkantig virvel
och vet att alltjämt trenne våningar finns reserverade för framtiden.



På en av de hundra dörrarna
har någon ristat
märken som Juinelle
tolkade sålunda: Det var en gång en saga
som låg i sin säng och
sussade. Sagan hade bott hela sitt
halva liv
inuti slottet.
Aldrig hade hon simmat
ut i staden
och ingen hade någonsin
varit hemma hos sagan. Undrade hon vem
som hittat på henne
om
det ens nu var
någon? Såvitt sagan
mindes hade hon
sagan själv
funnits jämt. Juinelle slutade läsa
när hon märkte
i otakt med dykarklockan
hur marionettdockan skrev
suddade och

skrev, suddade
och ritade nya rader på andra dörrar.
Inte kunde Juinelle
eller ville inte
bestämma sitt hjärta för om
hennes tankar tyckte om
sagan mer
än någon av dem hon hade kvar
att upptäcka
eller repetera
- vilka avtryck som än skulle visa sig
från en annan droppe
till just denna droppen
rymma
upplevelsen i Juinelles dröm
närmare nu
här.









101

FavoritFranska Filmer

101

Inser hur jag har lagt ner ännu mer tid och kärlek på fransk film än jag minns. Mina studier utspelade sig mest under 2003-05, men nu tycks det dags att vidga och fördjupa passionen ytterligare.

Här följer förteckning över filmer med konkret anknytning till Frankrike, de flesta av franska regissörer med franska skådespelare, som jag sett ganska så ingående och uppskattat skarpt.

Anger en från varje år (somliga justerade ett år hit eller dit för att listan skall gå ihop - filmers tillkomst sker ju ändå vanligtvis längre än under ett och samma år), så att det hela blir lite historiskt intressant också :-)

Under uppbyggnad - kommer kompletteras...


2010
???
????
???


2009
???
???
???


2008
Le Scaphandre et le Papillon
THE DIVING BELL AND THE BUTTERFLY
Julian Schnabel


2007
Deux Jours à Paris
2 DAYS IN PARIS
Julie Delpy


2006
La Science des Rêves
SCIENCE OF SLEEP
Michel Gondry


2005
Paris, Je t'Aime
PARIS, I LOVE YOU
many many directors with one segment each


2004
Twentynine Palms
TWENTYNINE PALMS
Bruno Dumont


2003
Les Triplettes de Belleville
THE TRIPLETS OF BELLEVILLE
Sylvain Chomet


2002
8 Femmes
8 WOMEN
Francois Ozon


2001
Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain
AMÉLIE FROM MONTMARTRE
Jean-Pierre Jeunet


2000
Le Gôut des Autres
THE TASTE OF OTHERS
Agnes Jaoui


1999
La Fille Sur la Pont
GIRL ON THE BRIDGE
Patrice Leconte


1998
Conte d'Automne
AUTUMN TALE
Eric Rohmer


1997
THE FIFTH ELEMENT
Luc Besson


1996
Conte d'Ete
A SUMMER'S TALE
Eric Rohmer


1995
La Cité des Enfants Perdus
THE CITY OF LOST CHILDREN
Jean-Pierre Jeunet


1994
La Reine Margot
QUEEN MARGOT
Patrice Chéreau


1993
Trois Cloeurs : Bleau
THREE COLORS : BLUE
Krzystof Kieslowski (also Poland)


1992
Conte d'Hiver
A TALE OF WINTER
Eric Rohmer


1991
Le Double Vie de Véronique
DOUBLE LIFE OF VERONIQUE
Krzystof Kieslowski (also Poland)


1990
La Belle Noiseuse
[not seen yet, but soon]
Jacques Rivette


1989
THE UNBEARABLE LIGHTNESS OF BEING
Philip Kaufman
(american with french motives, interpretation of Milan Kundera)


1988
La Table Tournante
THE ROUND TABLE
Paul Grimault et Jacques Demy
(=all Paul's animated short films)


1987
CHÂTEAUVALLON
(TV-serie som hette Makt och Rikedom på svenska.
Sändes snarast -85 i Frankrike)
Paul Planchon


1986
Le Rayon Vert
THE GREEN RAY
Eric Rohmer


1985
SUBWAY
Luc Besson


1984
Sans Soleil (partly japanese)
WITHOUT SUN
Chris Marker


1983
Pauline á la Plage
PAULINE ON THE BEACH
Eric Rohmer


1982
Il Était une Fois... l'Espace
ONCE UPON A TIME WAS THE SPACE
Albert Barillé
[animated tv-series]


1981
POSSESSION
Andrzej Zulawski


1980
LA BOUM
[not seen yet, but READY FOR LOVE]
Claude Pinoteau


1979
Le Roi et l'Oiseau
THE KING AND THE MOCKINGBIRD
Paul Grimault


1978
PRETTY BABY
Louis Malle (more american here)


1977
Je T'Aime Moi Non Plus
I LOVE YOU, I DON'T
Serge Gainsbourg


1976
Le Locateur
THE TENANT
Roman Polanski


1975
l'Argent de Poche
POCKET MONEY
Francois Truffaut


1974
THE LITTLE PRINCE
Stanley Donen
built on the story by Antoine de Saint-Exupéry


1973
Ultimo Tango a Parigi
LAST TANGO IN PARIS
Bernardo Bertolucci


1972
l'Amour l'Après-midi
LOVE IN THE AFTERNOON
Eric Rohmer


1971
Le Souffle au Coeur
MURMUR OF THE HEART
Louis Malle


1970
Le Genou de Claire
CLAIR'S KNEE
Eric Rohmer


1969
La Siréne du Mississippi
MISSISSIPPI MERMAID
Francois Truffaut


1968
Play Time (Monsieur Hulot á Paris moderne)
PLAYTIME
Jacques Tati


1967
Au Hasard Balthazar
MY FRIEND BALTHAZAR
Robert Bresson


1966
Fahrenheit 451
FAHRENHEIT 451
Francois Truffaut


1965
ALPHAVILLE, une Étrange Aventure de Lemmy Caution
DICK TRACY ON MARS
Jean-Luc Godard


1964
Les Parapluies de Cherbourg
THE UMBRELLAS OF CHERBOURG
Jacques Demy


1963
Le Mépris
CONTEMPT
Jean-Luc Godard


1962
Jules et Jim
JULES AND JIM
Francois Truffaut


1961
l'Année Derniére á Marienbad
LAST YEAR IN MARIENBAD
Alain Resnais


1960
ZAZIE
Louis Malle


1959
Le Déjeuner sur l'Herbe
LUNCH ON THE GRASS
Jean Renoir


1958
Drôle de Frimousse
FUNNY FACE [Kär i Paris]
Stanley Donen


1957
Le Ballon Rouge
THE RED BALLOON
Albert Lamorisse


1956
Toute le Mémoire du Monde
ALL THE WORLD'S MEMORY
Alain Resnais
(short document about Biblioteque Nationale)


1955
Et Dieu Créa la Femme
AND GOD CREATED WOMAN
Roger Vadim


1954
Les Diaboliques
DIABOLIQUE
Henri-Georges Clouzot


1953
Madame de...
THE EARRINGS OF MADAME DE...
Max Ophüls


1952
La Bergèr et le Ramoneur
THE SHEPHERDESS AND THE CHIMNEY SWEEP
Paul Grimault




Byggs vidare senare...



1947
l'Ecole des Facteurs
SCHOOL FOR POSTMEN
Jacques Tati


1946
LE PETIT SOLDAT
Paul Grimault


1945
Les Enfants du Paradis
CHILDREN OF PARADISE
Marcel Carné




1939
La Règle du Jeu
THE RULES OF THE GAME
Jean Renoir




1934
L'ATALANTE
Jean Vigo




1930
l'Age d'OR
GOLDEN AGE
Luis Bunuel and Salvador Dalí
(strangely enough not a spanish film)




En offentlig, blädderbar sammanställning över de mest betydande franska:
http://en.wikipedia.org/wiki/French_films_of_1961




101

Ut på Havet med GULA STADEN (eller Guldiga Stadens Rosa Gåtfullhet)

där ingen lyckats stänga av Solens strålar...?


Repetition återfinns i föregående inlägg


8:e episoden

ELDORADO hette staden som fartyget kom fram till. Inga var mer förundrade än vi. Precis som i den medeltida medelhavsstaden vi lämnat gick allting i gult här nere. Vi hade trott att man reste mot en rosa horisont. Det var ju därför som vi agerade fripassagerare, för att få se och känna rosa hud. Nu lös solen återigen lika outhärdligt gult som någonsin. Endast skeppet hade inneburit lite skugga. Inte blott de manliga matroserna utan även de kvinnliga sirénerna gömde sig i dykardräkterna, för att skydda sina personliga skatter. Härute kunde solen få all illa dold rosa hud att rinna. Och när den sedan stelnade på nytt skulle den likna de skulpturer vi såg omkring oss nu.

Kapténen kallade det hela för guld. Allt det gula var av en mörkare, djupare karaktär här. Den kändes påtagligt stabil men ändå outgrundligt gåtfull. Dess material tycktes genomskinligt, fastän det inte släppte igenom en enda stråle ljus. Vid det här laget förmodade vi att gul och guld hade med Gud att göra. Besättningen betedde sig som om guldet var gudomligt. Skulpturerna var respektingivande men ohyggligt åtråvärda.

Likt förbannat fick vi reda på att det riktiga Eldorado låg längre inåt landet, en avsevärd bit. Där skulle det finnas långt mycket mer guld. Efter ett par soligt sömnlösa nätter, övervakade av guldleoparder och guldskorpioner, hade kapténen basunerat ut vad han skådat i sina uppdaterade kartor. Det hade ingalunda funnits utritat från början. Den äkta staden måste man kämpa för sitt liv igenom regnskog för att nå. I denna del av världen var regnskogen rosa, så inte heller det invaggade oss i välbehövligt lugn. Endast somliga marsipanluktande insekter glimtade till i ljusgrönt.

Giallo o Giulietta lät sig upphetsas av minsta lilla lian eller blad som vändes. Vi önskade dyrt och heligt att de italienska ungarna aldrig hade smugit sig ombord. Nu var de tillråge på allt som värsta akrobater efter överfartens oändliga stillasittande. Deras apkonster precis överallt ökade också risken för att vår närvaro skulle bli upptäckt av dem. Själva hade ju Giallo o Giulietta redan avslöjat sig, oskenheliga och gula som de var. Halva expeditionen hade tagit dem till sina kluckande magar, medan betydligt allvarligare utredningar väntade oss ifall vi blev avslöjade. Och här i rosa regnskogen syntes vars och ens brandgula dykardräkt lättare. Naturligtvis hade vi kravlat oss in i varsin brandgul dykardräkt vi med, men bara som maskering, för vi hade ingen rosa hud att skydda.

Faktum var att vi hade ingen hud överhuvudtaget. Detta var ytterligare ett fenoménen som vi ville ändra på, utöver vårt officiella uppdrag att matta det gulas inflytande. Ja, egentligen var nog vårt starkaste motiv att få delaktighet i huden, i synnerhet de erotiska essenserna som bodde i dess inre yta. Vi hade varken yttre eller inre, varken yta eller inuti. Vårt fält var ett och samma från alla håll. Inte nog med att det borde framstå som djupt förvirrande för dem som upptäckte oss. Fick vi bara lite yta så skulle det bli mer spännande för oss själva vad som rörde sig där innanför. Som det nu var, eller åtminstone i århundraden hade varit, så visste vi redan allt om oss. Och solens ständiga sken gjorde det knappast lättare att blunda, att tillfälligt glömma. Ända tills vi lyckades komma över några stycken av det där rosa...






sjunde episoden


Vi hade lämnat det mittersta havet, solens kärna. Fartyget var på väg mot ännu gulare storstadsdjungler, kanske rentav helt genomskinliga. Huruvida vi skulle komma fram till Tokyo eller Los Angeles, Santiago eller Djakarta visste vi ingenting om. Vi hade nog svårt att hitta här ombord, skilja däcken åt. På monitorerna rullade en gammal svensk film, Skepp till India land. Våra kapténer besatt ingalunda samma hånleende härsklystenhet som ynglingens fader där. Några av kapténerna var snarast styrmän, hade vi börjat fatta. Liksom i Moby Dick var deras aggressivitet av det vana, lugna slaget. De sökte inte längre strid för äventyrslustens skull, ej heller för hopplöshetens skull. Ty de var fullt koncentrerade på att överleva, att försvara det som de älskade. Och de visste att de så gott som aldrig behövde ta sats - de förmådde slunga sina harpuner likafullt.


Efter många svårberäkneliga timmars färd kände vi lukter av marsipan blandade med passionsfrukt. Mod att spana in allt hemligare hytter fick vi, klättra längs allt brantare lejdare. Vi hade klätt på oss några gula glasögon, fast med bara ett enda öga på. Sådana hade vi sett besättningen begagna, så nu smälte vi möjligen in. Det besynnerliga var hur man såg rosa igenom glasögat, så det måste återigen röra sig om maskering. Inför vem? Solens blick? Såväl ner i skrovets avgrunder som närmare upp mot det stora, soliga däcket tordes vi tassa. Vid det här laget skulle de knappast kasta av oss, på sin höjd tvinga oss att skala solstrålar, bli skeppsgossar eller skeppstöser. Giallo o Giulietta, ungarna som aldrig ingått i våran vuxna grupp men likt förbannat smugit ombord, de hade redan blivit upptäckta. Nu satt de med varsin astrolab i knät och ville inte alls få rätsida på stjärnhimlens magnetiska lagar. Och hur skulle de - när solen iakttog natten lång?! De ville hellre ha praliner med marsipan i. Så deras apkonster ledde oss så småningom på rätt spår, rakt in bland sällsamma likörer, lika starka som söta på en gång.


I en av hytterna hittade vi en postmodern men ändå mycket fetlagd skrift av en fransk filosof : La Mémoire, L'historie, L'oubli. På baksidan stod det att Ricoeur var oroad över å ena sidan för mycket minne samt för mycket glömska å andra sidan. Förmodligen menade han alla ceremonier, foton och dokument, respektive ren omedvetenhet. Vi skummade tankarnas avtryck mitt i några kapitel här och var. Det var intressantare än vi befarade. Hur var det möjligt att verkliga iakttagelser kunde rymmas i detta språk - att de överhuvudtaget lät sig förekomma i annan form?!? Det var just vad Ricoeur också frågade sig, och han hänvisade till begrepp som "representation". Men ordet var ju redan det en representation. "Avtryck" tyckte vi verkade mest konkret, för det lämnade så kallade "spår". Där fanns både den som lämnade ifrån sig spåret och själva dess avtryck kvar. Åtminstone så länge man påminns om att det skedde...


Nå, det gällde att påminna sig i rätt dos. Styrmännen hade erfarenhet och härdade ut. Deras svårmod bestod varken i fruktan för odjur eller solens allseende rakblad. Emellertid kämpade de dygn in, och dygn ut, med en mer spöklik bitterhet. De sökte dränka sina inre demoner, stilla de mentala stormarna. Månen seglade sin bana mellan Skorpionen och Skytten i intensiv saknad efter återuppståndelse. Neptunus stod bi. Vi hängde inte med på varför besättningen nödvändigtvis skulle ut på haven, när de liksom oss mådde bättre iland. Ensamhetens frihet blev bojor om fötterna, som lätt kunde ha lossats av uppmärksamma fingrar i den sociala myllan. Med lite rosa hud, mellan sex ögon, skulle det inte ha spelat någon roll ifall solen lös på låtsas. Då kände man sig redan som ett med avtrycket. Där behövde man inte ha reda på minnenas källa.









101

inblick i 100 FÖRRÅD (vad vi inte vill minnas

eller trots allt vill minnas)

När jag skulle ställa in kärran imorse o såg små högar med andras grejer stå utanför förråden, kom jag på min gamla idé om att beskriva 100 rum (fast nu blir det förråd) som någon (vi) blickar in i, och som kommer att utgöra ett helt dockskåp.




ett foto i varje (FÖRRÅD # 01)


i första förrådet finns
ett par påsar med Sverige på
en insekt
spridda högar av fotoalbum med ett foto i varje
döda pelargonier
förbrukad låsolja
ett kriterium som någon aldrig uppfyllt
en halv jordglob
den gamla gunghästen
många tablettaskar med gummisnoddar i




står ett par solstrålar (FÖRRÅD # 02)


i andra förrådet står
ett kylskåp fyllt med oanvända flytvästar
en badmintonfjäder utan nät
ett par solstrålar
på tok för stora stövlar


tomma tidningar, tabeller
något som vi tror är en orgel
batterier som fortfarande skulle funka




[Varje förråd har tio rader, inklusive blanka]





tavla med tavelram i (FÖRRÅD # 12)


bärplockningshinkar fyllda med strumpbyxor
urklipp på okända scenarbetare instoppade i nyaste skivan av Ultravox
protokoll för pilkastning som aldrig blev avgjord

en tavelram med ingen tavla i
ty tavlan ligger utspridd runtomkring

ett skevt badmintonracket, ombyggt till banjo
någons ansikte i galen vinkel
träningsjacka från -81 med näsdukar kvar i varenda ficka




ihopträngda trappan (FÖRRÅD # 03)


en flera våningar rysligt lång trappa
upptar det trånga förrådet
med skruvar som sällskap
- vem har tryckt ner vartenda steg ända hit
till källarcellen
som vore trappan ihopfällbar
potentiell lejdare för ett helt spökskepp
där kapténen föll
mellan skummande tänder
fick aldrig sin val upphissad...?




gula ark från tak till golv (FÖRRÅD # 07)


ligger oceaner av gula papper från tak till
golv
har de släppts ner, singlat
ett
Avtryck+Avtryck per andetag, genom någons
springa

ingen anar från vilken djungel som arken seglat
trots att detaljerna dignar
Bygger sin stad









I fortsättningen vill jag ta reda på (betydligt mer konkret och betydligt mer abstrakt) vad ett förråd kan vara eller inte vara. Har knappt börjat ännu med att undersöka förrådens gränser, förena den superabstrakta symboliken med de superkonkreta föremålen. Och än mindre lyckats berätta något om innehavarna...

Skulle vilja komma åt sparandets psykologi långt mycket mer. Vi sparar nog ofta för att vi vill bli färdiga med allt - bara inte nu. Man älskar kanske som jag gör att återvända. Men inte för att man måste före tiden känns mogen, utan för att öppna en skåpsdörr och bli överraskad på nytt - att saker passar in. Eller tjusningen i att det inte alls passar in.

Vi vill nog egentligen aldrig glömma något helt o hållet, men inte heller bli alltför påminda. Därmed gömmer man materialet på mellanstationer som man slipper aktuellt ansvar för. Även i ens psyke funkar det möjligen liknande...?



På baksidan av franska filosofen Paul Ricoeurs skrift MINNE, HISTORIA, GLÖMSKA står det:

"Jag är alltjämt oroad över anblicken av alltför mycket minne på det ena hållet och alltför mycket glömska på det andra, för att inte tala om inflytandet från allmänna minneshögtider och missbruk av minne och av glömska. Idén om en det rättmätiga minnets politik är följaktligen ett av mina teman på samhällsområdet."


Har märkt att jag ägnar så gott som all vaken tid åt minnes-hantering av olika slag = en tämligen liten del åt helt nya intryck, jämfört med under barndomen...

Fast jag trivs samtidigt med erinrandet, redigerandet och omstuvandet. Vill inte ha för mycket nytt - möjligen för att jag redan på förhand vet att det blir ännu mer minnen att ta hand om...







101

och så plockar jag fram POMPEJI

Svenska FavoritFilmer (från 00- till 40-tal)

101

Här är de svenska långfilmer som jag älskat allra mest, och/eller sett flest gånger. Även korta tv-serier på max sex avsnitt får vara med. Det viktiga är att visa hur svensk film som helhet har influerat mitt liv. Knappast några originella erfarenheter, inser jag på denna front, medan jag annars sett fransk film som de flesta svenskar aldrig sett. Blir sugen att se mer svenskt sedan jag älskade nutida Ciao Bella! + I Taket Lyser Stjärnorna, och inser hur många ljuspunkter jag ändå missat senaste åren. I unga år (före dvd:ernas tid) såg jag nästan bara svenskt. Sedan ville jag hinna komplettera med hela världshistorien.



10 Svenska Filmer från 00-talet
som jag inte skulle vilja ha osedda


1
STORM
Regi: Björn Stein & Måns Mårlind (-05)

2
SÄG ATT DU ÄLSKAR MIG
Regi: Daniel Fridell (-06)

3
FYRA NYANSER AV BRUNT
Regi: Tomas Alfredson (-04)

4
SPRICKORNA I MUREN
Regi: Jimmy Karlsson (-03)
bygger på Lars Gustafsson

5
CIAO BELLA!
Regi: Mani Masserat-Agah (-07)
manus av Jens Jonsson

6
HIP HIP HORA!
Regi: Teresa Fabik (-04)

7
I TAKET LYSER STJÄRNORNA
Regi: Lisa Siwe (-09)
bygger på Johanna Thydell

8
MED KAMERAN SOM TRÖST, del 2
Regi: Carl Johan DeGeer (-04)

9
DE OFRIVILLIGA
Regi: Ruben Östlund (-08)

10
LEVA LIVET
Regi: Mikael Håfström (-01)
bygger på Hans Gunnarsson









9 Svenska Filmer från 90-talet
som jag inte skulle vilja ha osedda


1
RAPPORT TILL HIMLEN (tv-serie)
Regi: Ulf Malmros (-94)

2
FUCKING ÅMÅL
Regi: Lukas Moodysson (-98)

3
AGNES CECILIA - EN SÄLLSAM HISTORIA
Regi: Anders Grönros (-91)
bygger på Maria Gripe

4
UNDER YTAN
Regi: Daniel Fridell (-97)
(manus med Jimmy Karlsson)

5
TALA! DET ÄR SÅ MÖRKT
Regi: Suzanne Osten (-93)
bygger på Niklas Rådström

6
LÖGN
Regi: Carl-Johan DeGeer (-96)

7
ÄNGLAGÅRD
Regi: Colin Nutley (-92)

8
KURT OLSSON - FILMEN OM MITT LIV SOM MEJ SJÄLV
Regi: Håkan Wennberg (-90)
bygger delvis på Lasse Brandeby

9
MONOPOL
Regi: Claes Eriksson (-96)








8 Svenska Filmer från 80-talet
som jag inte skulle vilja ha osedda


1
RONJA RÖVARDOTTER
Regi: Tage Danielsson (-84)
bygger på Astrid Lindgren

2
SÄLLSKAPSRESAN
Regi: Lasse Åberg (-80)

3
VARNING FÖR JÖNSSONLIGAN
Regi: Jonas Cornell (-81)
bygger på Bahs & Balling om Olsen-banden

4
FRÅN OCH MED HERR GUNNAR PAPPHAMMAR
Regi: Mats Ahren och Gösta Ekman (-80)

5
MACKEN (tv-serie)
Regi: Claes Eriksson (-86)

6
SKROT-NISSE OCH HANS VÄNNER (tv-serie /dockteater)
Regi: Lars-Åke Kylen (-85)
bygger på Jan Lööf

7
SPÅRVAGN TILL HAVET
Regi: Håkan Alexandersson (-87)

8
1939
Regi: Göran Carmback (-89)
bygger på Brasse Brännström







7 Svenska Filmer från 70-talet
som jag inte skulle vilja ha osedda


1
DET SISTA ÄVENTYRET
Regi: Janne Halldoff (-74)
bygger på Per Gunnar Evander

2
LÄRA FÖR LIVET (tv-serie)
Regi: Carin Mannheimer (-75)

3
EN KILLE OCH EN TJEJ
Regi: Lasse Hallström (-75)
(manus med Brasse Brännström)

4
ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK
Regi: Torgny Wickman (-74)

5
EN KÄRLEKSHISTORIA
Regi: Roy Andersson (-70)

6
ÄRLIGA BLÅ ÖGON (tv-serie)
Regi: Leif Krantz (-77)

7
EBON LUNDIN
Regi: Per Oscarsson (-73)






6 Svenska Filmer från 60-talet
som jag inte skulle vilja ha osedda


1
PERSONA
Regi: Ingmar Bergman (-66)

2
VAXDOCKAN
Regi: Arne Mattsson (-62)
bygger på Lars Forssell

3
NÅGON ATT ÄLSKA [The Seduction of Inga]
Regi: Joseph W Sarno (-69)

4
HUGO OCH JOSEFIN
Regi: Kjell Grede (-67)
bygger på Maria Gripe

5
TJORVEN OCH SKRÅLLAN
Regi: Olle Hellbom (-65)
bygger på Astrid Lindgren

6
SÅSOM I EN SPEGEL
Regi: Ingmar Bergman (-61)





5 Svenska Filmer från 50-talet
som jag inte skulle vilja ha osedda


1
ANSIKTET
Regi: Ingmar Bergman (-58)

2
FLICKA OCH HYACINTER
Regi: Hasse Ekman (-50)

3
HON DANSADE EN SOMMAR
Regi: Arne Mattsson (-51)

4
MÄSTERDETEKTIVEN (Blomkvist) LEVER FARLIGT
Regi: Olle Hellbom (-57)
bygger på Astrid Lindgren

5
LILLE FRIDOLF BLIR MORFAR
Regi: Per Gunvall (-57)
bygger på Rune Moberg




4 Svenska Filmer från 40-talet
som jag inte skulle vilja ha osedda


1
MAGISTRARNA PÅ SOMMARLOV
Regi: Shamyl Bauman (-41)

2
BRÖDER EMELLAN
Regi: Börje Larsson (-46)

3
BARNEN FRÅN FROSTMOFJÄLLET
Regi: Rolf Husberg (-45)

4
SKEPP TILL INDIA LAND
Regi: Ingmar Bergman (-47)





101

Uppbrott Ur GULA STADEN (eller Rosa Toulouse)

...där ingen ännu lyckats stänga av Solen...


Repetition ur de fyra föregående episoderna

Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen, aldrig stoppa den från att lysa.

Vi hade sedermera upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta plingade på ringklockorna så att det blixtrade till i våra skallar, som fylldes av ännu fler gula nyanser.

Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.

I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Somliga cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen. Så tuggade de med slutna ögonlock och spottade till sist in materialet i sina fördolda dosor.

Till synes satt männen snart åter, liksom övriga kontoret, och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. ...fick vi skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger... Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunnas soliga kontor. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra.

Strax sammanstrålade vi därinne, följde en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut. Männen förslöt sina dosor och klättrade åter uppåt - rätt mot oss.



Femte episoden

Vad som sedermera skedde var att hela kontorsbyggnaden började röra på sig. I dess grottlika inre lossnade alltmer rosa murbruk. Som om dosorna innehållit ett magiskt nyspulver, mullrade nu allting som ur en vulkan. Eller som i en raket...? Vi såg hur mansfigurerna fällde upp hörsnäckor inklusive mikrofoner ur sina gula dräkter. Men vi hann aldrig höra deras konversation, för de stannade halvvägs i trappan. Där öppnade mansfigurerna gula luckor, varsin perfekt dold liten lucka, mitt i de skrovliga väggarna. Innan vi visste ordet av Gul hade de klättrat in - eller ut - genom luckorna. Kvar var bara rosa hål.


Gudmar o Gunilla ville att vi följde samma bana, ty om det här var ett rymdskepp fick vi inte missa de bästa platserna. Solveig o Sixten stretade emot, de längtade upp till staden för att fortsätta äta potatis i lugnan ro. Själva tyckte vi att hela resan redan hade börjat uppnå sitt mål - riktigt rosa alternativ hade utvecklat sig gentemot allt gult. Sålunda var ytterligare dramatik knappast av nöden, inte för våran del. Emellertid kunde vi föreställa oss hur Gula Staden skulle bli ännu mer gul i grunden, nu när man snart hade upptäckt de rosa utbrytarnas ingrepp. Rädslan för att bli lämnade åt ett totalt gult öde, en aldrig sovande sol, fick våra frihetsimpulser att klättra in i de rosa hålen - eller ut...?


Krypandes i någon sorts tidlös korridor såg vi mansfigurernas gula dräkter framför oss, längst bort vid en obegripligt hisnande krök. Att de fortfarande bar gult borde ju vara ren maskering. Element som vi sett ute i staden uppenbarade sig åter här, fast i tecknad form. Nya nyanser av gult täckte mellanrummen. Det uråldriga mullrandet övergick alltmer frekvent i ett digitalt surr. Rosa nollor mixade sig med gula ettor. Allting rullade förbi igenom oss, som virvlar. I en oval spegel skymtade vi en sekund hur det stod 2010. Våra potentiella kapténer föreföll återigen försvunna. Hade vi blivit lurade? Solen lyste ofantligt, men liksom från ingenstans. Vi förmådde inte riktigt avgöra om vi var ute i rymden eller inne i en farkost. Och vi längtade hem, hem till en värld där gult bara var en liten kulör bland de andra.



Sjätte episoden

Vidare i grottkorridoren kröp vi, allt närmare nutiden. Var fanns den någonstans? Våra potentiella kapténer visade sig bära sina gula rymddräkter som maskering, för nu tog de plötsligt av sig dem. Vissa var skönt nog kvinnor. Vi ritade rosa figurer i våra gula block. Spridda pölar av hav öppnade perspektivet. Kontorskomplexet hade aldrig förvandlats till någon rymdflotta. Det hade blivit ett vanligt jordbundet skepp, i färd att lägga ut från hamnen i Marseille. Och en parallell konkurrent höll som bäst på att lämna Barcelona. Så mycket förmådde vi nu äntligen uttyda ur de rosa fribrytarnas radiotrafik. Hur dessa gamla städer sedan gick ihop med allt det digitala, det fattade vi ingalunda.

De bägge italienska ungarna, Giallo o Giulietta på sina cyklar, hade uppenbarligen smugit sig ombord de också. Vi hörde dem nyfiket fråga en bortkommen fartygskaptén, och han berättade melankoliskt om Toulouse. Den sydfranska staden kallades "den rosa staden" på grund av sina husfasader. Vi hade länge trott att det var Venedig som man hade sökt återskapa, men nu föll solstrålarna på plats på Toulouse. Där skulle det finnas gott om universitetsstuderande, vilket förmodligen passade vårt antropo-psyko-fenomeno-logiska forskningsprojekt perfekt. Hur det nu än var - varför skulle man då lämna fastlandet? Toulouse låg ju inte ens utomlands, än mindre på en annan kontinent. Måhända hade fribrytarna redan hunnit plocka med sig tillräckligt av staden, för att kunna återuppbygga den på ett nytt ställe?

Ord som "cinema", "theatre" och "fantasmagorie" hörde vi nämnas återkommande i radion, men hade ingen aning om vad de innebar. Rentav det rosa pulvret i deras dosor tycktes oss mer handgripligt. Det hade ju fått fartyget att börja röra på sig, fått den gula arbetsplatsen att lossna från solens obevekligt fokuserade blick. Effektiviteten fick effekt först i skuggan av sin egen spaning efter ny tid. Och i Spanien bar man ett blodrött elixir direkt i kubistiska korgar istället för små nätta dosor. Det fanns tydligen flera sätt att transportera erotiska element. Ett par partiklar hade vi själva lyckats komma över, spillda från en av matrosernas dosor. Gömda i en hytt bland nakenlakan, elefantsnablar, stjärtvippor och dylik städutrustning, satt vi nu och studerade erotikens rosa grundvalar.









101

Tredje Ljuset ur Junis Tidigaste Trollslända

tack Cli för upptäckten av "nickelodeon"!



Före zebrorna åter blivit björkar
rider Juni deras roliga, krokiga rumpor,
böjer sig av
mot böljande flod
blir blott bäcken
kvar under brynets ögon. Hennes soligaste bröst
speglar sig i hennes
skuggigaste bröst,
sjunker
genom trassliga kvistar
till hårets botten. Har valarna där byggt
en undervattnisk teater
bortglömd
en submarin nickelodeon
uppgrävd
längs tysta labyrinten av sandslott, orgelpipor
rad efter rad
efter rad efter
radiosignaturen med de mysteriösa tankegångarna
fyllda av ytligaste önskan
genom djupaste viljan
silar känslan
sina bilder
runt i rostiga speldosan som
trots blötaste bubblor
faktiskt fungerar! Juni jublar och
bosätter sig
i grottan som tillhört en klurig bläckfisk
före han valde
illusionen i
att bli föda åt vår kära val
som har alla varelserna kvar
i sin buk.









skriven för tre år sen
tänkt att tecknas av en tjej
nu omförtrollad till både form o fenomen

[se parallell-bloggen för hittills hela...]


101

säga HEJ först

insikter som egentligen utspelade sig några nätter senare...



Det som var bra senaste utekvällen med att först säga "Hej!"

(eller "Du!" eller i värsta fall "Ursäkta mig!")

till dem som jag ville få kontakt med


istället för att kommentera eller berätta något omedelbart i farten
som jag brukar
utifrån erfarenheten att de annars
i nästa andetag
redan befinner sig femton meter bort


visade sig vara
inte bara
att de lättare stannade

utan också
i väntan på deras reaktion
att jag fick TIDSfrist att få fram

något jag ville säga
till just den personen
och till just den personen
eller just den personen
alltså få kontakt med vad jag egentligen undrar
eller står för
anpassat till verkligheten
(istället för färdigprogrammerade inledare
som jag ändå aldrig vill köra)

ja, att få fram material som jag annars aldrig hinner
när jag försöker rikta det
till någon som jag ännu inte
skapat någorlunda fast
kroppsspråklig kontakt med...


Även stillastående individer
lär "Hej!" funka bättre med
fastän jag redan upplever det fysiskt mer genomförbart
att gå fram
liksom en mer gemensam utgångspunkt...


dessutom:

Tidigare har jag ibland sagt ett halvövertygande "hej!"
när kvinnorna just passerar.

Nu sa jag det rentav till deras ryggar,
men såpass övertygad
att de ändå vände sig om.

Måhända har jag själv lättare att TA I
eller adressera
med rätt intention
när jag inte behöver negativt påminnas
om att jag ej just får
deras ögonkontakt samtidigt
som jag börjar prata
emedan de ändå inte skulle kunna se mig i ögonen bakifrån...?


Likaledes
att hångla
och kyssa henne bakifrån
i nacken först
munnen senare
skulle jag nog uppleva som smidigare
som om jag
kan tillåta mig vara mer
manlig så
inte minst när det handlar om
att ta henne

(möjligen för att jag inbillar mig att hon
är mer osårbar i det läget
samt mindre intellektuell
mera djurisk
och båda två
då förmår agera friare...?)






eller sedermera ur Iamos dagbok:


Hej, Iamo! Du har återupptäckt den gamla naturliga fördelen med att först ropa HEJ! eller DU! eller i värsta fall Ursäkta mig! till de flygande utekvällskvinnor du söker kontakt med, istället för att köra omedelbart berättande iakttagelser vars oväntadhet skulle kompensera för den ögonkontakt du så sällan hinner etablera före hon är femton meter bort. Med Hej! får du tid att känna efter vad du egentligen vill säga till just henne eller henne, likaväl som hon får tid, och tydligen får det ännu hellre ryggar att stanna eller vända sig om - möjligen för själva möjligheten, vilken skulle ha kravbelagts framifrån. Dessutom om någon aldrig upplever sig adresserad, i vare sig attraherande eller repellerande bemärkelse, så skall det mycket till innan deras föreställning sätter dig i samma centrum som vi gör, Iamo.






101