{förlorad i ToRoMiNaPoLiAno} ...plötsligt till andra änglar igen...?

909


Återigen, mot min vilja(?) finner jag mig vara inne på italienska reseplaner. Nu efter att en väninna drog tarot för min fråga vilken värld jag helst vill resa till...
UR korten, varav:

tre kort för England
"2. BLOMSTRING, jordkort. Det sker en kreativ och personlig blomstring, ett skönt och njutbart tillstånd."

tre kort för Italien
"1. ATT SAKTA NER, jordkort. Visdomen ligger i att du är alltid hemma, det är ingen ide att stressa. Det kan dock dyka upp en vilsenhet och en rotlöshet, vilket kan vara utvecklande i sig."

tre kort för Indien
"3. TRANFORMATION. Det sker en enorm personlighets förändring. Den kommer att ta dig i besittning och det är bara att tacka ja till processen och inte streta emot."

samt resten genom hennes sammanfattning:

"Jag tror att den resa du ska göra nu är att åka till Italien. Den är utmanande på ett intressant sätt, att du får möjlighet att dela med dig av den du är, ge dina gåvor till världen! Englands resan verkar mest vara som en skön semester, inte så utvecklande. Men om det är det du vill ha så verkar det vara perfekt. Indien kommer du veta med hela ditt väsen när det är dags att resa dit. Det kommer bli otroligt tufft och super utvecklande på alla plan."


Utdrag ur mitt svarsbrev:

Det intressantaste, S, är din slutsats! Förstår din tolkning att Italien ligger som en lagom utmaning mittemellan engelsk leksamhet och indisk djuptransformation. Möjligen tolkar du utifrån lite väl personligt färgad önskan, i och med att bland det första du lärde känna av mig skedde genom de italienska, bra resebilderna :-)

Snarare än ren lust brukar jag hysa motvilja att åter resa till Italien. Förutom just nu, när du inspirerat mig!! Inatt kändes det åter sanslöst skönt o spännande att föreställa mig... det som jag bär i slumrande medvetande, att jag kan ha nånting mysteriöst saliggörande kvar att uppleva där... Fast känslan är skräckblandad förtjusning eller "hatkärlek" till denna så hetsigt romantiska, lugnt dyrkande, excessartat familjära kultur.

De bägge hjälpkorten tycks mig oxå peka mot Italien. Närvarande glädjehymn (Celebration) och kompromisslös genomdrivelse (Rebellen) är redan vad jag håller på att lära mig mer än nånsin, men som ofta förmörkas av inbillningar att jag bedrar mig själv (i okontrollerat känslotänkande) eller lurar andra (likt nån maskerad libertin eller andlig sorts maffioso).

Indien har fördelen att jag redan brinner för "deras" livsåskådningar avsevärt klarare än för italiensk katolicism. Och brittiska musikklimatet samt fantasy-vibbarna ligger ju åtskilligt närmare det jag går runt o har i mig. Men visst - hurpass påtaglig utmaning vill jag ha???

Hursomhelst kommer jag utforska "nya sidor" som Napoli+Capri nu, ifall jag far till Italien på nytt... Att jämföra ROM med mina andra stora metropolupplevelser, Prag, Paris, Berlin och Stockholm, lär i sig självt bli lika givande som (för att inte säga betydligt vackrare än) att resa till London (som jag för övrigt inte tänkt, utan hellre i så fall vill segla genom en labyrint av "småstäder" närmare Liverpool).

Nu drog jag på egen hand tre kort för om jag far Rom...

1. Vad kommer att utveckla sig med mig?
=LOVERS

2. Vad ger jag bäst till omvärlden?
=FOOL

3. Vem har jag med mig under resan?
=HERMIT

Förefaller vara oförskämt lättolkade ledtrådar...?!
Jag finner kärleken.
Jag är barnsligt galen.
Jag reser ensam.

Emellertid dagen efteråt fann jag bland andras flickr-foton, huru en av världens vackraste kvinnor naturligtvis finns i Milano, eller kommer därifrån. Angela påminner mig om (inte blott ett utav) de ansikten här hemma som jag helst av alla sökt avbilda. Så möjligen är det, trots det modernare klimatet, längre norrut i Italien jag finner starkaste fägringen, kanhända rentav närmare franska gränsen. Upptäckte hur Torino oxå är en riktigt stor stad (på fjärde plats efter Napoli) och att choklad är central där!


Dessutom (ett gudomligt tecken?!) : De allra sista tjejerna jag fotade i Florens, de hade åkt in dit från Rom, som de bodde i. Och sen höll jag precis på att missa tåget tillbaka till Cortona, ifall det inte varit försenat. Och därefter trodde jag att jag missat sista bussen från stationen upp till stadsmurarna och skulle bli tvungen att irra i nattskymningen längs den halvt obekanta bilvägen några kilometer bland fartgalna italienare. Men då upptäckte jag i ögonvrån före jag vek om hörnet, en buss som stod där den inte riktigt skulle stå, och både föraren o skylten var uppenbarligen på väg upp till torgcentrumet i Cortona. Själva magin med den där bussen var att jag var ensam passagerare. De andra som klev av tåget tog antingen egna bilar eller bodde tydligen vid stationen. Den soliga sensommardagen hade plötsligt blivit mörkaste natt. Föraren kunde tre meningar engelska och jag kunde tre meningar italienska. Men det gick hur bra somhelst :-) Vet inte ens om han verkligen kört hela vägen upp ifall jag inte kommit... Det kändes så påtagligt som en gudomlig hjälp, ett överseende leende ingripande, som att få komma hem, och känslan tunnades knappast ut av att jag på tåget precis upptäckt Mia Martini i hörlurarna från på chans införskaffade skivor i florentinsk butik.

MAGIA!!!!!!!



909