Låtsas Varandra på Riktigt Vara Oberoende iHop

909


Varenda gång vi kliver in i teaterkurslokalen, blir jag både naturligt auktoritär och rolig. Hur orolig, kritisk, stirrig eller introvert jag än är innan, så hamnar jag i strålkastarpunkten. Möblerar om med allt o alla, märker hur jag bara behöver säga vad jag har på hjärtat (och att jag till min förvåning gör det med tillräckligt självbestämd stämma, som låter hur van somhelst och inte alls söker smila in sig), så reagerar gruppen omedelbart bra - oftast med positiva skratt. Både under agerandets gång och emellan... och oavsett om gruppen består av tre personer eller sjutton. Hittar timingen, ögonkontakten, rytmen...

Kan förstås bli ännu bättre, men jämfört med mina tvivel före varje social interaktion, utbyts dessa uppenbarligen mot ett behärskande av kommunikationen som jag alltid lyckas glömma att jag är minst lika förmögen till som de andra. Så länge som jag inte i ensamhet föraktar själva interaktionen eller uppslukas av självförakt. Hade jag varit på ett mer begränsat humör skulle jag ha skämts ihjäl för att ta så gott om utrymme, locka denna uppmärksamhet som flera av kurskamraterna icke lyckas lika väl med.

Emellertid känns det ju uppenbart hur jag GER värde, istället för att TA ifrån. Dessutom före/under/efter spelets gång lyssnar jag lättare på de andra deltagarna än i många av livets övriga situationer (just för att jag verkligen vill vara med här?!). Reglerna är mindre hårda i en skara frivilligt samlade improvisatörer - rentav för lite tuggmotstånd ibland?! - till skillnad från spelordningen för att attrahera främmande människor och/eller genomföra en på förhand bestämd lek. Till skillnad från under dansen eller barlivet så tappar jag inte heller greppet eller hamnar i kritiska svackor under kvällens gång.

Naturligtvis underlättas förmågan av just den gemensamma sysslan att "spela teater", att det då är mer socialt accepterat att pröva att vara sig själv, på oväntade vis. Denna fantastiska fördel med teater har jag levande förklarat för åtskilliga ansikten jag mött :-) Dvs hur alla skådespelare samtidigt är publik åt varann, så att man inte behöver grunna på vilka som är närvarande eller ej... slippa försöka kontrollera huruvida någon kommer att sprida dåliga rykten, bör eller ej bör involveras i samtalet, osv.

Det är så mycket enklare när man bestämmer att "Här sker föreställningen nu! Iaktta den som vill eller låt bli den som inte vill!!". Tänk om jag kunde hålla samma inställning ute i livet... ifall jag såg alla på gatan eller inne på en klubb som min kamratkrets, som en mer eller mindre deltagande publik!?! Av allt att döma skulle det bli lättare både för omgivningen och för mig själv. Ja, om jag åtminstone lät bli att misstänka dem som potentiella fiender - för själva misstanken (själva det medvetna avskiljandet) är så gott som enda orsaken till att de skulle bli något annat än potentiella vänner.



909