ytterligare ett "Vykort till/från Fiktiv Person"
Hoho jaja, kapten... i mitt rymd-
skepp har närmare fyrtio år bli-
vit tillbringade. Den definitivt
svarta fonden ser jag nästan
aldrig. Ty Miman har så gott om
livfulla minnesbilder att visa oss
varje dygn. Ännu mer konkreta
känns föreställningarna där Daisi
Doody dansar sin underbara yurg,
mer syndigt förvriden än den minst
tänkbara DNA-spiral. Igår mötte vi
Gonzo som hade rymt från mupp-
cirkusen för att söka sin like. Månde
borde jag valt ett långt mer tyst och
kontemplativt liv ombord på någon
undervattensbåt, såsom Ni Nemo?!
Likafullt tycks vi dela besläktade utsikter,
insikter och stundtals samma bibli-
otek. Er ohyggliga bläckfisk måste dessut-
om ha skrivit hela fonden härutanför
gluggarna. Galaxarmarna har fått
hans sugproppar till himlakroppar,
upplysandes hela havets svarta hål.
Avslöjar härmed att det är jag som
har skickat alla dessa fiktiva vykort,
från påhittad person till påhittad
person. Från början var det mest
ett nödvändigt spänningsmoment,
ungefär som flaskpost. Sedermera
trodde jag på djupt allvar att meddel-
andena skulle föra figurerna närmare
varandra. Sådan är min sanna roll i
sagan. Eller som författaren Arthur
bakom 2001 lär ha uttryckt : "Vi har inget
emot att fly från verkligheten, om det sker
vid rätt tillfällen... Men sci-fi är ofta något
helt annat än verklighetsflykt. Man skulle
faktiskt kunna påstå att sci-fi handlar om
en flykt in i
verkligheten. Sci-fi sysselsätter sig med
de verkliga problemen : människans ur-
sprung och hennes framtid." Jag tar just
en sjöstjärna av choklad och för sjutus-
ende gången försöker jag suga i så många
sekunder som möjligt, men lyckas inga-
lunda. Godnatt kapten och hoppas att
ni inte har drunknat i Nautilus bland alla
dina djupa kunskaper och deras eviga yta...
/Mimans omskötare mimaroben
wWw
19 november 2013
21 oktober 2013
Minutmakaren Tillbaka i Tornet
mellan de tolv väggarna
Tredje kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria
Från den älskogsfyllda stunden i stadens utkant, hade nu Minutmakaren återgått till sitt klocktorn. Hela den lilla sommaren hade han blivit kvar hemma hos Fladdermusan, låtit henne ta mått på hela hans väsen, fastän hon bara skulle sy hans hatt. Så nu var det hög tid att koncentrera sig på allt det egentliga arbetet. Det skulle bli en hård höst. Minutmakaren vred nervöst på sina mustascher tills den ena pekade rätt ned i bänkskivans skruvsamling och den andra rakt upp mot takkupolens guldstjärnor.
Kronokontoret hade begärt reglering av det närmaste tidevarvet. Hösten skulle hålla på i tolv år minimum, i fyrtioåtta år maximum. Vilken exakt volym var rimligast i relation till den allmänt önskade vintersnön? Denna mörka morgon började Minutmakaren med att hälla upp några glas julmust i laboratoriets olika provrör. Resultaten blev entydiga : istället för redan oktober var det bara oktober. Professorn ifråga knäppte på sin innersta lampa. Visserligen lös den väldigt svagt, men man kunde konstatera hur dess lugna sken fick varenda fackla att upphöra med sitt fladdrande.
Ur var och en av de tolv väggarna framträdde ett djur. Som på levande tavlor visade kalkstenen var någonstans som djuren just höll hus. På så vis kunde man följa längs hela staden, utan att ens hålla torngluggarna öppna, hurpass väl varje djur uppfyllde sin roll. Eller längs åtminstone halva staden... Just nu iakttog professorn den varelse som han visste minst om. Grävlingen tycktes uppenbarligen vara en detektiv, i värsta fall spion. Aldrig tidigare hade Minutmakaren lagt märke till denna grävling så tydligt, vare sig på väggtavlan eller ute i skogsgläntorna där riket övergick i något annat. Nu framträdde Grävlingen som under ett förstoringsglas, påminnande om en hemskt stor igelkott med kattlik smidighet. Vad kunde den bära för identitet? Gusten? Gerhard? Gärdestad? Eller var han en kvinna?
För ett par ögonblick fick Minutmakaren för sig att hans egna hjärnsynapser hade skapat varelsen. I det tredje ögonblicket såg han hur Grävlingen slank in under en trappa, en av marmortrapporna som ledde upp till Kronokontoret. Dessa tunga steg var alltför påtagligt verkliga för att professorn skulle ha uppfunnit sceneriet. Trapporna hade legat där sedan långt före Minutmakarens födelse, även fast själva huvudbyggnaden var av nyare art. Det borde inte kunna betvivlas huru Gerhard just hade smitit in och gömt sig under den kantiga marmorns släta uppenbarhet.
Orolig i håg fiskade professorn upp sin senaste snäcka ur västfickan och ringde till Rådjuret. Detta syntes på väggen stå och spana några kvartér bortanför Kronokontoret. Rådjuret fungerade som väktare för Minutmakarens räkning, ett val som han åtskilliga gånger haft anledning att omvärdera. Emellertid stod förtroendet för Ragnar Rådjur fortfarande högre än för diverse hundar som ägdes av andra herrar. Det var inte direkt hundarna han hyste farhågor för - däremot att herrarna skulle passa på att koppla hans sysslor till någon högre kontrollinstans. Så nu var det Ragnar som fick uppdraget att skugga den snaggade spionen, eller vad den än var.
Knappt hann Minutmakaren slicka bort samtalet och koppla upp sig mot stjärnkupolen, förrän en annan av väggtavlorna började blinka. Den växlade helt frenetiskt mellan limegrönt och vinrött. Blinkandet försiggick icke på riktigt därute i gränderna, men indikerade likafullt att någon svävade mellan liv och död. Den här gången var det en sköldpadda som hade halkat ned i ett hål. Där låg den på rygg mitt i kloaksystemet och sprattlade med fötterna så att hela skeppet gungade, kom varken upp mot himlen igen eller stadigt ner i helvetet.
Sköldpaddorna var andliga vägledare, de flesta med flera hundra år på nacken, och bland dessa hade professorn en favorit som han brukade följa : Siris. Precis som övriga sköldpaddor såg Siris ut som en kullersten vilkensomhelst - ända tills man zoomade in dess minsta rörelse. Så gjorde nu Minutmakaren och fick till sin förskräckelse se att det var just Siris, den skönaste och klokaste av dem alla som fallit i kloaken. Visserligen var det där nerifrån som sköldpaddorna härstammade - men hur kunde detta snedsteg få ske just nu?! Minutmakaren kände hur det gick hål i tiden.
Sedan fylldes Siris skal av nya små speglar. Deras bilder hade aldrig ljugit, alltid visat hur Siris stod i intim relation till någon saga eller fabel som redan fanns. Ingen ände tycktes föreligga på hur de kunde skifta, från sanning till sanning. Säkerligen ljög ej speglarna nu heller. Emellertid påminde de just om ingenting som professorn hade skådat förut, ingen fladdermus, inga grävlingar, ingen bläckfisk, icke ens kugghjul. Det hela liknade möjligen ett komplett mysterium?
Nå, i så fall måste Minutmakaren ändå kunna skapa en lösning! Även om den inte fanns... Han fick bara inte förblindas av problemet, av det mörklagda slammet som sköljde allt tätare. Siris borde inte behöva ligga därnere många minuter till. Skulle professorn göra ett djupt personligt ingrepp i historien? Eller skulle han be alla djuren om samlad hjälp? Varför inte både och?!
Fjärde kapitlet (tillkommet i november)
Gerhard Grävling hade i en handvändning arbetat sig ner till samma olycksaliga nivå på vilken sköldpaddan låg och försökte kravla upp mot solen. Därnere fanns förundransvärt många färger, fast varje kulör var så mörk att den lätt kunde förväxlas med svart. Minutmakaren observerade varje tänkbar och otänkbar rörelse inifrån sitt klocktorn. Den käre professorn hade ingen aning ifall Siris skulle bli räddad eller uppäten nu. Gerhard Grävling var en främling på kartan, även fast han alltid ingått bland de tolv djuren. Denne figur gled omkring i de underjordiska korridorerna som om allihop tillhörde hans personliga gryt. Längs stupande stegar, upp och ner genom luckor, behärskade Gerhard varje liten kanal. Somliga var så enormt trånga att man kunde tro sig vara ombord på en U-båt. Dessutom var grävlingen fet som ett fanskap, inne i sin mest välgödda höstsäsong. Ännu gåtfullare än dess smidighet syntes själva grundmotivet till Gerhards hastiga infinnande. Ville han bli beryktad som en hjälte i nöden eller var han trots allt bara hungrig hela tiden?
Vidare kunde professorn inte riktigt begripa hur denne grävling kände till sköldpaddans belägenhet. Gerhard hade ju befunnit sig i motsatta änden av staden, dold under en trappa, när alarmet dök upp om Siris fall. Chansen fanns förstås att grävlingen var en fruktansvärt skicklig detektiv, vars luktsinne tolkade spåren som fortplantades från vindil till vindil. Alternativt att här förekom fler grävlingar än Gerhard, vilka understödde honom med information i form av utplanterade maskar, bruna vinbär eller via självpinkade revirstämplar. Men Minutmakaren lutade snarare åt misstanken att Gerhard måste ha monterat in övervakningskameror längs varje gränd, såväl ovan som under kullerstenarna. I värsta fall ett minst lika magiskt system som Minutmakarens eget - måhända redo att avläsas varsomhelst, mot varenda sorts vägg i förbifarten...? Teorin föll möjligtvis på att grävlingar är extremt närsynta. Det insåg professorn medan han skruvade åt en mutter som lossnat från inzoomningsreglaget.
I sina svarta, avlånga ögonlappar, såg grävlingen ut som om den kommit direkt från någon fånig maskerad. Ansiktet påminde Minutmakaren om en fantom från en galen operaföreställning. Ett stycke överromatiserat människoliv, vars styrka visserligen hade känts mer fantastisk än han ville minnas nu... Det rörde sig om en påhittad pjäs, en sådan som professorn lika gärna hade kunnat uppfinna på egen hand, om ej så redan hade ombesörjts av någon fransman eller någon britt eller av bägge. Kloaksystemet tycktes synkronisera flera kulturskikt. Alltmedan Minutmakaren iakttog hur Gerhard med nosen knuffade till Siris, så att den älskade började åka i sin sköldpadd likt en båt, flöt hans egna associationsbanor närmare vissa nederländska influenser. Doctor Snuggles hade alltid haft en grävling som kompanjon, även om den höll sig oförskämt snäll, hjälpte vareviga maskin och aldrig gjorde minsta gnagare förnär. Van Der Graaf Generator var från början ett annat fenomen än det engelska bläckfiskband som kunde skrika i orgelpiporna tills också monstren flydde ut genom kyrkporten och blott det vackraste lugnet återstod. Ytterligare en reflektion kring den mänskliga psykedelikans rike tickade fram mellan Minutmakarens skallben. I grevens tid återtog han närvaron och kom ihåg sin allra påtagligaste uppgift som Ringare.
Från katedraltornet klingade i rättan sekund de urgamla ackord, som inte desto mindre syntes skrämma slag på Gerhard Grävling därnere i sina katakombiska gångar. Det märkliga var icke att klockljuden nådde ända ner bland dödens jordlager. Det märkliga var nu vad grävlingen grymtade och smackade om, som medföljde bildflödet upp till Minutmakarens laboratorium. Först lät det som en primitiv mix mellan tyska och franska. Efter några nedprintade sidor förstod professorn plötsligt hur det rörde sig om ett kodspråk, ett urgammalt sådant, tillräckligt för att Minutmakaren skulle ha förträngt det, men inte glömt bort helt och hållet. Gerhard höll som bäst på att be sköldpaddan utplåna alla provrör i professorns kemiska kammare, alltså den som låg inhyst i tornrummets åttonde vrå, precis bakom den trasiga orgeln. Innehållet i varenda kolv och karaff skulle omintetgöras, liksom samtligt material som dröjt sig kvar i pipor och retortrar. I gengäld skulle Siris få ett supersnyggt och hypermodernt skal, plus massa guldplätterade hörlursomkopplare som bonus - hur de nu skulle hinna komma till användning allihop... Vad var nu detta för påhitt?! Minutmakaren kände sig ömsom road, ömsom bekymrad. Han vred och snurrade på sina mustascher, tills de visade en ohyggligt ovanlig tidpunkt.
wWw
Tredje kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria
Från den älskogsfyllda stunden i stadens utkant, hade nu Minutmakaren återgått till sitt klocktorn. Hela den lilla sommaren hade han blivit kvar hemma hos Fladdermusan, låtit henne ta mått på hela hans väsen, fastän hon bara skulle sy hans hatt. Så nu var det hög tid att koncentrera sig på allt det egentliga arbetet. Det skulle bli en hård höst. Minutmakaren vred nervöst på sina mustascher tills den ena pekade rätt ned i bänkskivans skruvsamling och den andra rakt upp mot takkupolens guldstjärnor.
Kronokontoret hade begärt reglering av det närmaste tidevarvet. Hösten skulle hålla på i tolv år minimum, i fyrtioåtta år maximum. Vilken exakt volym var rimligast i relation till den allmänt önskade vintersnön? Denna mörka morgon började Minutmakaren med att hälla upp några glas julmust i laboratoriets olika provrör. Resultaten blev entydiga : istället för redan oktober var det bara oktober. Professorn ifråga knäppte på sin innersta lampa. Visserligen lös den väldigt svagt, men man kunde konstatera hur dess lugna sken fick varenda fackla att upphöra med sitt fladdrande.
Ur var och en av de tolv väggarna framträdde ett djur. Som på levande tavlor visade kalkstenen var någonstans som djuren just höll hus. På så vis kunde man följa längs hela staden, utan att ens hålla torngluggarna öppna, hurpass väl varje djur uppfyllde sin roll. Eller längs åtminstone halva staden... Just nu iakttog professorn den varelse som han visste minst om. Grävlingen tycktes uppenbarligen vara en detektiv, i värsta fall spion. Aldrig tidigare hade Minutmakaren lagt märke till denna grävling så tydligt, vare sig på väggtavlan eller ute i skogsgläntorna där riket övergick i något annat. Nu framträdde Grävlingen som under ett förstoringsglas, påminnande om en hemskt stor igelkott med kattlik smidighet. Vad kunde den bära för identitet? Gusten? Gerhard? Gärdestad? Eller var han en kvinna?
För ett par ögonblick fick Minutmakaren för sig att hans egna hjärnsynapser hade skapat varelsen. I det tredje ögonblicket såg han hur Grävlingen slank in under en trappa, en av marmortrapporna som ledde upp till Kronokontoret. Dessa tunga steg var alltför påtagligt verkliga för att professorn skulle ha uppfunnit sceneriet. Trapporna hade legat där sedan långt före Minutmakarens födelse, även fast själva huvudbyggnaden var av nyare art. Det borde inte kunna betvivlas huru Gerhard just hade smitit in och gömt sig under den kantiga marmorns släta uppenbarhet.
Orolig i håg fiskade professorn upp sin senaste snäcka ur västfickan och ringde till Rådjuret. Detta syntes på väggen stå och spana några kvartér bortanför Kronokontoret. Rådjuret fungerade som väktare för Minutmakarens räkning, ett val som han åtskilliga gånger haft anledning att omvärdera. Emellertid stod förtroendet för Ragnar Rådjur fortfarande högre än för diverse hundar som ägdes av andra herrar. Det var inte direkt hundarna han hyste farhågor för - däremot att herrarna skulle passa på att koppla hans sysslor till någon högre kontrollinstans. Så nu var det Ragnar som fick uppdraget att skugga den snaggade spionen, eller vad den än var.
Knappt hann Minutmakaren slicka bort samtalet och koppla upp sig mot stjärnkupolen, förrän en annan av väggtavlorna började blinka. Den växlade helt frenetiskt mellan limegrönt och vinrött. Blinkandet försiggick icke på riktigt därute i gränderna, men indikerade likafullt att någon svävade mellan liv och död. Den här gången var det en sköldpadda som hade halkat ned i ett hål. Där låg den på rygg mitt i kloaksystemet och sprattlade med fötterna så att hela skeppet gungade, kom varken upp mot himlen igen eller stadigt ner i helvetet.
Sköldpaddorna var andliga vägledare, de flesta med flera hundra år på nacken, och bland dessa hade professorn en favorit som han brukade följa : Siris. Precis som övriga sköldpaddor såg Siris ut som en kullersten vilkensomhelst - ända tills man zoomade in dess minsta rörelse. Så gjorde nu Minutmakaren och fick till sin förskräckelse se att det var just Siris, den skönaste och klokaste av dem alla som fallit i kloaken. Visserligen var det där nerifrån som sköldpaddorna härstammade - men hur kunde detta snedsteg få ske just nu?! Minutmakaren kände hur det gick hål i tiden.
Sedan fylldes Siris skal av nya små speglar. Deras bilder hade aldrig ljugit, alltid visat hur Siris stod i intim relation till någon saga eller fabel som redan fanns. Ingen ände tycktes föreligga på hur de kunde skifta, från sanning till sanning. Säkerligen ljög ej speglarna nu heller. Emellertid påminde de just om ingenting som professorn hade skådat förut, ingen fladdermus, inga grävlingar, ingen bläckfisk, icke ens kugghjul. Det hela liknade möjligen ett komplett mysterium?
Nå, i så fall måste Minutmakaren ändå kunna skapa en lösning! Även om den inte fanns... Han fick bara inte förblindas av problemet, av det mörklagda slammet som sköljde allt tätare. Siris borde inte behöva ligga därnere många minuter till. Skulle professorn göra ett djupt personligt ingrepp i historien? Eller skulle han be alla djuren om samlad hjälp? Varför inte både och?!
Fjärde kapitlet (tillkommet i november)
Gerhard Grävling hade i en handvändning arbetat sig ner till samma olycksaliga nivå på vilken sköldpaddan låg och försökte kravla upp mot solen. Därnere fanns förundransvärt många färger, fast varje kulör var så mörk att den lätt kunde förväxlas med svart. Minutmakaren observerade varje tänkbar och otänkbar rörelse inifrån sitt klocktorn. Den käre professorn hade ingen aning ifall Siris skulle bli räddad eller uppäten nu. Gerhard Grävling var en främling på kartan, även fast han alltid ingått bland de tolv djuren. Denne figur gled omkring i de underjordiska korridorerna som om allihop tillhörde hans personliga gryt. Längs stupande stegar, upp och ner genom luckor, behärskade Gerhard varje liten kanal. Somliga var så enormt trånga att man kunde tro sig vara ombord på en U-båt. Dessutom var grävlingen fet som ett fanskap, inne i sin mest välgödda höstsäsong. Ännu gåtfullare än dess smidighet syntes själva grundmotivet till Gerhards hastiga infinnande. Ville han bli beryktad som en hjälte i nöden eller var han trots allt bara hungrig hela tiden?
Vidare kunde professorn inte riktigt begripa hur denne grävling kände till sköldpaddans belägenhet. Gerhard hade ju befunnit sig i motsatta änden av staden, dold under en trappa, när alarmet dök upp om Siris fall. Chansen fanns förstås att grävlingen var en fruktansvärt skicklig detektiv, vars luktsinne tolkade spåren som fortplantades från vindil till vindil. Alternativt att här förekom fler grävlingar än Gerhard, vilka understödde honom med information i form av utplanterade maskar, bruna vinbär eller via självpinkade revirstämplar. Men Minutmakaren lutade snarare åt misstanken att Gerhard måste ha monterat in övervakningskameror längs varje gränd, såväl ovan som under kullerstenarna. I värsta fall ett minst lika magiskt system som Minutmakarens eget - måhända redo att avläsas varsomhelst, mot varenda sorts vägg i förbifarten...? Teorin föll möjligtvis på att grävlingar är extremt närsynta. Det insåg professorn medan han skruvade åt en mutter som lossnat från inzoomningsreglaget.
I sina svarta, avlånga ögonlappar, såg grävlingen ut som om den kommit direkt från någon fånig maskerad. Ansiktet påminde Minutmakaren om en fantom från en galen operaföreställning. Ett stycke överromatiserat människoliv, vars styrka visserligen hade känts mer fantastisk än han ville minnas nu... Det rörde sig om en påhittad pjäs, en sådan som professorn lika gärna hade kunnat uppfinna på egen hand, om ej så redan hade ombesörjts av någon fransman eller någon britt eller av bägge. Kloaksystemet tycktes synkronisera flera kulturskikt. Alltmedan Minutmakaren iakttog hur Gerhard med nosen knuffade till Siris, så att den älskade började åka i sin sköldpadd likt en båt, flöt hans egna associationsbanor närmare vissa nederländska influenser. Doctor Snuggles hade alltid haft en grävling som kompanjon, även om den höll sig oförskämt snäll, hjälpte vareviga maskin och aldrig gjorde minsta gnagare förnär. Van Der Graaf Generator var från början ett annat fenomen än det engelska bläckfiskband som kunde skrika i orgelpiporna tills också monstren flydde ut genom kyrkporten och blott det vackraste lugnet återstod. Ytterligare en reflektion kring den mänskliga psykedelikans rike tickade fram mellan Minutmakarens skallben. I grevens tid återtog han närvaron och kom ihåg sin allra påtagligaste uppgift som Ringare.
Från katedraltornet klingade i rättan sekund de urgamla ackord, som inte desto mindre syntes skrämma slag på Gerhard Grävling därnere i sina katakombiska gångar. Det märkliga var icke att klockljuden nådde ända ner bland dödens jordlager. Det märkliga var nu vad grävlingen grymtade och smackade om, som medföljde bildflödet upp till Minutmakarens laboratorium. Först lät det som en primitiv mix mellan tyska och franska. Efter några nedprintade sidor förstod professorn plötsligt hur det rörde sig om ett kodspråk, ett urgammalt sådant, tillräckligt för att Minutmakaren skulle ha förträngt det, men inte glömt bort helt och hållet. Gerhard höll som bäst på att be sköldpaddan utplåna alla provrör i professorns kemiska kammare, alltså den som låg inhyst i tornrummets åttonde vrå, precis bakom den trasiga orgeln. Innehållet i varenda kolv och karaff skulle omintetgöras, liksom samtligt material som dröjt sig kvar i pipor och retortrar. I gengäld skulle Siris få ett supersnyggt och hypermodernt skal, plus massa guldplätterade hörlursomkopplare som bonus - hur de nu skulle hinna komma till användning allihop... Vad var nu detta för påhitt?! Minutmakaren kände sig ömsom road, ömsom bekymrad. Han vred och snurrade på sina mustascher, tills de visade en ohyggligt ovanlig tidpunkt.
wWw
15 oktober 2013
Franska Sånger som jag Älskat (med)
Försöker här välja fram mina favorit-franska musikstycken, eller åtminstone dem jag kommit i kontakt med och hört flest tillfällen. Merparten är från 60- o 70-talet.
Kompositörerna bifogas också - visst arbete att ta reda på vem. Sångarna och musikerna lämnar jag emellertid därhän i detta fall, eftersom ofta flera har framfört samma melodi - även i icke-franska versioner.
Som regel är sångerna skapade av fransoser i Frankrike, men plockar också med franska teman tillkomna annorstädes (varav några fortfarande är franskspråkiga. Medan t.ex. Les Misérables är fransk musikal gjord helt till engelska.)
Relaterar här musikbitarna till varsitt chakra, som jag i sin tur zoomat in i sju chakra-delar: 7 x 7 = 49 stycken chansons, schlagers osv.
Dem jag glömt kommer snart komplettera (ersätta) några av dessa oersättliga pärlor.
KRON- /HJÄSS-CHAKRAT
Hjässans Hjäss-aspekt : LA CANTIQUE DE NOËL [O HELGA NATT]
av Adolphe Adam
Hjässans Öga-aspekt : I DREAMED A DREAM
ur Les Misérables
av Claude-Michel Schönberg & Alain Boubil
Hjässans Strup-aspekt : CENT MILLE CHANSONS
av Marnay & Magne
Hjässans Hjärt-aspekt : LOVE STORY (WHERE DO I BEGIN...)
av Francis Lai
Hjässans Mag-aspekt : LA MALADIE D'AMOUR
av Michel Sardou, Jacques Revaux
Hjässans Köns-aspekt : IL ÉTAIT UNE FOIS... L'ESPACE = DET VAR EN GÅNG : RYMDEN (serie-signatur)
av Michel Legrand
Hjässans Bas-aspekt : LE FIACRE ["HÄSTDROSKAN"]
av Léon Xanrof
blev sedermera signaturen för solens upp & nedgång i Aktuellt
TREDJE ÖGAT /PANN-CHAKRAT
Ögats Hjäss-aspekt : LA FILLE AUX CHEVAUX DE LIN = FLICKAN MED LINHÅRET
av Claude Debussy
Ögats Öga-aspekt : THE WINDMILLS OF YOUR MIND
musik av Michel Legrand
till engelska av Bergman & Bergman
Ögats Strup-aspekt : MAGNETIC FIELDS part IV
av Jean-Michel Jarre
Ögats Hjärt-aspekt : (DREAMS ARE MY) REALITY
från LA BOUM
av Vladimir Cosma
Ögats Mag-aspekt : SYMPHONIE FANTASTIQUE, andra satsen UN BAL
av Hector Berlioz
Ögats Köns-aspekt : [DRÖM] RÊVE
av Tuca & Francoise Hardy
Ögats Bas-aspekt : GUESS WHO I SAW IN PARIS
av Buffy Sainte-Marie
STRUP-CHAKRAT
Strupens Hjäss-aspekt : TURANGALÎLA SYMPHONIE (särskilt sjätte satsen samt finalen)
av Olivier Messiaen
Strupens Öga-aspekt : THE LOUVRE
av Ron Mael [Sparks]
Strupens Strup-aspekt : JANINE I + JANINE II + JANINE III
av Camille
Strupens Hjärt-aspekt : DOMINIQUE
av Jeanine Deckers "The Singing Nun"
Strupens Mag-aspekt : COMPLAINTE POUR SAINTE CATHERINE
av Tatartcheff, Kate & Anna McGarrigle
Strupens Köns-aspekt : CRIMES OF PARIS
av Elvis Costello
Strupens Bas-aspekt : NO REGRETS [NON, JE NE REGRETTE RIEN]
av Vaucaire
HJÄRT-CHAKRAT
Hjärtats Hjäss-aspekt : LES PARAPLUIES DE CHERBOURG : "I WILL WAIT FOR YOU"
av Michel Legrand
Hjärtats Öga-aspekt : L'AMOUR EST BLEU = LOVE IS BLUE
av André Popp & Pierre Cour
Hjärtats Strup-aspekt : SHE [TOUS LES VISAGE DE L'AMOUR]
av Charles Aznavour
Hjärtats Hjärt-aspekt : MICHELLE (Ma Belle)
av Paul McCartney
Hjärtats Mag-aspekt : (I love him, but only) ON MY OWN
ur Les Misérables
av Claude-Michel Schönberg & Alain Boubil
Hjärtats Köns-aspekt : UN BANC, UN ARBRE, UNE RUE
av Bourtayre & Dessca
Hjärtats Bas-aspekt : PAVANE FÖR EN DÖD PRINSESSA = PAVANE POUR UN INFANTE DÉFUNTE
för alla möjliga ensembler
av Maurice Ravel
SOLAR PLEXUS /MAG-CHAKRAT
Magens Hjäss-aspekt : JE CHANGERAIS D'AVIS
av Ennio Morricone, De Chiara Costanzo, Francoise Hardy
Magens Öga-aspekt : Ledmotivet till LE MÉPRIS [FÖRAKTET]
även kallat "THEME DE CAMILLE"
av Georges Delerue
Magens Strup-aspekt : FÖRSPEL TILL EN FAUNS EFTERMIDDAG = PRÉLUDE À L'APRÈS-MIDI D'UN FAUNE
av Claude Debussy
Magens Hjärt-aspekt : VOILÀ (je t'aime, je t'aime, je t'aime!!!)
av Francoise Hardy
Magens Mag-aspekt : Signaturen till serien CHATEAUVALLON (Makt & Rikedom)
av Vladimir Cosma
Magens Köns-aspekt : JE SUIS VENU TE DIRE QUE JE M'EN VAIS
av Serge Gainsbourg
Magens Bas-aspekt : YOU'VE GOT TO LEARN
av Charles Aznavour
KÖNS-CHAKRAT
Könets Hjäss-aspekt : bitar ur baletten DAPHNIS & CHLOÉ
av Maurice Ravel
Könets Öga-aspekt : EMMANUELLE (flera filmteman, men hittar inte just det som måste varit ur någon där?)
av Pierre Bachelet eller Francis Lai
Könets Strup-aspekt : CA POURRAIT CHANGER
med B.B.
av Riviére & Bourgeois
Könets Hjärt-aspekt : CHANSON D'AMOUR (Ra-ta-ra-ta-ra)
av Shanklin
Könets Mag-aspekt : FLASH [ONE LOVE TO GIVE]
för Prinsessan Stephanie av Monaco
av Romano Musumarra & Roberto Zaneli
Könets Köns-aspekt : JE T'AIME MOI NON PLUS
av Serge Gainsbourg
Könets Bas-aspekt : LA FILLE AVEC TOI
av Francoise Hardy
BAS /ROT-CHAKRAT
Basens Hjäss-aspekt : RUE DES CASCADES
av Yann Tiersen
Basens Öga-aspekt : L'ETE INDIEN [INDIAN-SOMMAR]
av Claude Lemesle & Toto Cutugno
Basens Strup-aspekt : MASTER OF THE HOUSE
ur Les Misérables
av Claude-Michel Schönberg & Alain Boubil
Basens Hjärt-aspekt : UNDER THE BRIDGES OF PARIS
av Vincent Scotto
Basens Mag-aspekt : NE ME QUITTE PAS
av Jacques Brel
Basens Köns-aspekt : BABY POP
av Serge Gainsbourg
Basens Bas-aspekt : C'EST SI BON
av Hornez, Seelen, Betti
wWw
13 september 2013
Mina Figurer med Relativt Påhittade Namn
I mina historier förekommer relativt sällan mänsklighetens befintliga namn. Ofta har jag utgått ifrån ganska vanliga namn eller befintliga begrepp, och förvrängt en smula till egna varianter. Emellertid i viss mån tagit ordinära rakt av.
Här samlas nu minst fyra dussin av alla mina figurers halvutvecklade identiteter. De flesta har blott blivit tre episoder på sin höjd. Några har dykt upp i dikter, i dialoger, som maskotar och etiketter snarare än i berättelser. Somliga återkommer genom åren, från sent 80-tal fram till nu. En stor dos tillrann 2005-07 i samband med resor till Italien och Prag plus bloggens begynnelse.
Inte alla återfinns här på "poeter", men många ändå emedan jag gör om de redan påhittade spåren hela tiden... (inom parentes presenteras min nuvarande tolkning av figuren bakom namnet, vilken inte behöver motsvaras av hur jag såg karaktären medan jag skrev den) ...hälften är tämligen okonkreta, fastän alla är grundläggande för min begreppsvärld.
Relaterar varelserna till varsitt chakra, som i sin tur inzoomats i sju chakra-delar. 7x7 = 49 potentiella namn. Med andra ord ett litet urval... bland litterära gestalter. Sådana som framkommit vid inspelning av låtsade program eller olika lekar skall vi inte prata om.
KRON- /HJÄSS-CHAKRAT
Hjässans Hjäss-aspekt : VI (som skriver mig /som skriver dig)
Hjässans Öga-aspekt : SiRiS oRiGo (världssjäl)
Hjässans Strup-aspekt : CISOLIA alternativt SOLICIA (sagan om sagan)
Hjässans Hjärt-aspekt : LJUSILIA (ängel i julkalender)
Hjässans Mag-aspekt : MAPYHZIA (rymdresenär som aldrig blir färdig)
Hjässans Köns-aspekt : MAREJONI (marionettspelerska)
Hjässans Bas-aspekt : RAGNAR (ung farbror från 1987, som liknar mig idag)
TREDJE ÖGAT /PANN-CHAKRAT
Ögats Hjäss-aspekt : MINUTMAKAREN (hittills utan namn, förvriden professor i klocktorn)
Ögats Öga-aspekt : MR. MIRRORMIND aka MAXWELL WALRUS (photographer inspired by Beatles)
Ögats Strup-aspekt : NOWHERE MAN (Lennon-listener)
Ögats Hjärt-aspekt : JEANETTE CHARDIER (akvarellmålerska)
Ögats Mag-aspekt : YAMI ("jag" i japansk, tilltalad bemärkelse)
Ögats Köns-aspekt : VERONICA (grå gryning i glädjeflickans ögonvrå)
Ögats Bas-aspekt : ANDRI alt. ANDRIJS alt. ANDRIGO (alter-ego)
STRUP-CHAKRAT
Strupens Hjäss-aspekt : JAMON alt. SMALONS (pojkman med mystiskt arbete)
Strupens Öga-aspekt : PETER GRENSTRÖM (privatdetektiv i terrängbil)
Strupens Strup-aspekt : IRENE REINDEER (lärodjur)
Strupens Hjärt-aspekt : ANNE-LIV VILLERMARK (spöke, misstänkt norrländsk arkivarie)
Strupens Mag-aspekt : SYLVESTER (snobbig kille västerifrån)
Strupens Köns-aspekt : ILLOUISE VILLERMARC (kriminal-laboratorieprof. i fransk-amerikansk region)
Strupens Bas-aspekt : GUSTEN (privatdetektiv i husvagn)
HJÄRT-CHAKRAT
Hjärtats Hjäss-aspekt : GUDMAR (gud eller sjöman som skriver brev till Susanni o Cisolia)
Hjärtats Öga-aspekt : SIRIUS (sköldpadda alternativt en katt)
Hjärtats Strup-aspekt : ÄLVA ÄLGSKOG (fröken för lärodjuren)
Hjärtats Hjärt-aspekt : AGNES INGALUNDA (snäll gumma)
Hjärtats Mag-aspekt : FAMILJEN HJORTRONMYR (bärplockare, inkl barnen PÄR & SMULTRA)
Hjärtats Köns-aspekt : FABIAN (clown eller mimare)
Hjärtats Bas-aspekt : JON eller JENS (yngling, en bortkommen dubbelgångare)
SOLAR PLEXUS /MAG-CHAKRAT
Magens Hjäss-aspekt : YUL (indian som kan förväxlas med såväl Jesus som Tomten)
Magens Öga-aspekt : IAMO ("jag" i italiensk, tilltalad bemärkelse)
Magens Strup-aspekt : PETER CRUEL, JOHNNY BEE, NICK FREEMOUNT & MICHAEL MORROW (Rockartister 1988)
Magens Hjärt-aspekt : SIRJLA MIRDANI (flicka förtrollad till kattkropp)
Magens Mag-aspekt : JILJAM DÄNKFLASKA (potentiell skurk)
Magens Köns-aspekt : ADRIANO (trollkarl eller smått djävulsk kille)
Magens Bas-aspekt : OSMOND (frukost-missbrukande gubbe från gammalt band)
KÖNS-CHAKRAT
Könets Hjäss-aspekt : FLADDERMUSAN (hattmakerska, hittills ganska namnlös, med en fjortonårig motorcykel till dotter som kan kallas Marion Mon-Rue)
Könets Öga-aspekt : OCTOPUS och/eller OCTOPUSSY (bläckfiskar)
Könets Strup-aspekt : MIRJA-SLIKKA HALLONEN (granne)
Könets Hjärt-aspekt : SUSANNI INUTI (docka eller hemlig flicka)
Könets Mag-aspekt : PESCATORE SCORPIONI (lärodjur)
Könets Köns-aspekt : JAIMIE (stripteasedansös)
Könets Bas-aspekt : BEMBO (docka eller liten grabb)
BAS /ROT-CHAKRAT
Basens Hjäss-aspekt : ELOV (spöke, gubbe som reinkarnerar som unge)
Basens Öga-aspekt : BJÖRNBACKE (privatdetektiv o polare)
Basens Strup-aspekt : FÅREVER BÄVER (lärodjur)
Basens Hjärt-aspekt : RAMNGAR (troll eller utomjording som förälskar sig i älva)
Basens Mag-aspekt : BJÖRNBÄRSBÄCK (ännu en bärplockande familj, inkl Birger, Elisabeth, Sebastian, Björkla, samt morfar Brynolf som egentligen är en Hjortronmyr)
Basens Köns-aspekt : SOMMAR-TOMTEN (tomtenisse som är kär i Ljusilia)
Basens Bas-aspekt : KLAUS TROFOBI (U-båtskaptén)
eLe
3 september 2013
Mirror of Madness
How/when can a "weak" mind be more healthy than a "strong" mind??
Quote from movie A Matter of Life And Death (Powell & Pressburger -46). The doctor speaks with the doctor:
"-Insanity?
-Yes.
-Why?
-...He spends all his time in my library. He only sleeps when I drug him. The boy has a fine mind, but it's taxed. That's the trouble, it's too good a mind. A weak mind isn't strong enough to hurt itself. Stupidity has saved many a man from going mad.
-Yes, you're right there.
-And he's had several talks with his heavenly messenger. ...Here's the intreresting point : He never steps outside the limits of his own imagination. Nothing he invents is entirely fantastic. It's invention, but logical invention."
Besides that the whole movie is the actual masterpiece, I find these words very worth a refletion. But what then in our world and our minds is "entirely fantastic"?
wWw
2 september 2013
Frustrationer som må Omfokuseras
Övning från en ännu en kurs av W. Woodsmall och Eben P. (i att leda sig själv åtminstone):
Frustration 1
Lyckas sällan synka med någon.
Hur hittar vi gemensam nämnare för olika intressefält samtidigt?
Frustration 2
Börjat
bli besviken på saker/möten även när de äntligen blir genomförda (för
att de sällan synkar med mina minnen eller förväntningar).
Hur finner jag världen därute nu lika meningsfull som mina minnen samt förväntningar?
Frustration 3
Varför får/kan man ej fortsätta vara nöjd med sin belägenhet och samtidigt självutvecklas?
[skriver medvetet "man" och "sin" här, emedan min frustration rör (för ovanlighetens skull) en viss del av deras filosofi de tar upp inledningsvis]
Hur alstrar jag kreativ frustration utan att döda min positiva livskänsla och min motiverande levnadsrutin?
...i
sista fallet gjorde jag liknande misstag som en av deltagarna där - att
jag även i vändningen hade med de negativa begreppen "frustration" och
"utan att..." [det undermedvetna förstår inte "inte"].
Bland de tre skulle väljas ut en som ger mest aha! De vete fan om någon gjort ännu...
Fast själva övningen skänker förstås gott mod och tilltro till att bli mer kreativ på riktigt!
Fast själva övningen skänker förstås gott mod och tilltro till att bli mer kreativ på riktigt!
wWw
13 maj 2013
Minutmakarens Sista Sekund (Första kapitlet)
i min fantasy-mässiga historia
Minutmakaren har just skapat den sista sekunden. Den sitter inglasad i en flaska i en monter mitt i laboratoriet. Fortfarande skeptisk stryker Minutmakaren sina mustascher, likt två visare på en klocka, men iakttar ändå nöjd sitt lilla storverk. Vad skulle hända om den sista sekunden får utspela sig i världen? Kommer staden härutanför att gå sönder då - eller blott övergå i nästa stad? Nå, utfallet beror ju alldeles på när... och hur och vem, tänker han. Och varför skulle man uppleva sekunden som den sista, till skillnad från vilken sekund somhelst?
Laboratoriet ligger inrymt i ett urgammalt kyrktorn. Tornet hade redan en modern klocka, vilket underlättade för uppkopplingen av hela institutionen. Bland hundratals kugghjul och ofantliga manicker fick Minutmakaren flytta in sin verksamhet. Det var i samma veva som Biskopen blivit för gammal för att bo kvar. Den gloriaklädde farbrorn tog tunnelbanan ut till hospitalet, det nybyggda sjukhus där flera andra städers präster hade installerat sig. Biskopen plockade aldrig med sig de tolv lärjungarna, så dem föll det på Minutmakarens roll att förvalta. Man kan gott säga att han förtrollade dem, en i sänder, först nu alla tolv.
Med närmast japansk noggrannhet ser Minutmakaren till att glasmontern vrids ett kvarts varv av ett kvarts varv av ett kvarts varv, allt för att följa månstrålarnas spel. Det är av yttersta vikt att den genomskinliga flaskan behåller sin bild av solen utan att slå knut på dess bana. Och Minutmakaren avskyr för sin del att tappa kontrollen, slungas in mot kaos som han så ofta tillät sig göra på yngre dar. Då var det visserligen icke lika farligt, eftersom han knappt hade ansvar för en enda av alla de människor som står under tidens inflytande. Numera är 98 % av folket beroende av hur Minutmakaren gör varje rörelse korrekt, eller åtminstone att han omedelbart korrigerar missgrepp. Ingenting får gå helt snett, men inte heller alltför rakt - små avvikelser är livsviktiga. Hela balansen mellan mikrosekvenserna håller sekunden gående.
Den sjunde lärjungen knackar strax Minutmakaren på axeln, så att det rycker till ända ner i knäskålarna. Där höll världen på att falla överbord, medan den ouppfostrade får sig en rejäl läxa. Lärjungen ifråga ville bara låna nyckelknippan till orgelläktaren, för att smörja musiken en smula. -Varför i helvete har änglarna ej givit dig en egen nyckel? undrar Minutmakaren. Sålunda kommer han att tänka på ytterligare en säkerhetsaspekt för den inglasade sista-sekunden. Hur enkelt skulle det inte vara för någon invigd att låsa upp montern medan Minutmakaren tar sin sedvanliga minuts sömn, och skamlöst byta ut sekunden mot en förfalskad?! Fasansfullt förvirrad inser han att det kanhända redan har hänt - hur enda sättet att få klarhet vore att testa ifall sekunden verkligen är den sista...
wWw
12 maj 2013
Minutmakarens Sista Sekund (ett Annat kapitel)
i min fantasymässiga sagohistoria
Hos Fladdermusan
En vacker vårkväll gick Minutmakaren ut för att besöka Fladdermusan i hennes vindsvåning. Längs de kullerstensbelagda gränderna passerade han ett par gamla sköldpaddor som också var ute och rörde på sig. De måste ha permission ifrån sjukhuset - passade säkert på att återse sin kära kyrka medan ingen annan var där - tänkte Minutmakaren. Under rimligare tidevarv borde det ha varit Fladdermusan som hälsat på Minutmakaren i hans klocktorn. Men hon hade nog äntligen förmått ta farväl av sin forna bostad? Och dessutom var det nu som det var med denna stad; knappt ett enda torn låg längre högst på listan. Visarna pekade kompromisslöst österut. Man fick låta bli att snurra på sina mustascher i onödan. Föga hjälpte det att Minutmakaren hade lyckats skapa hela sextiosju sekunder på en minut! Det mesta slukades likafullt upp av de små motorcyklarna, dessa väsen eller oväsen som konstant behövde nytt bränsle för att växa.
Väl inne i vindsvåningen kändes de betungande parfymdofterna som Minutmakaren föreställt sig, snarare likt lätta blomsterskyar. Fladdermusan satt halvt uppflugen i sin fönsterglugg. På glänt hängde klänningstyget av sällsamt fladdrande sort. Denna madame tycktes fullt sysselsatt med att tillskära en hatt. Till sin lättnad iakttog Minutmakaren att det liknade en herrhatt i hans egen storlek? Kreationen föreföll så gott som färdigskuren, men Fladdermusan röjde ej med ett ljud var i processen hon befann sig. Ur grammofonen däremot letade sig tonerna av My Yellow Tambourine med The Tortoises. Stycket hade hunnit bli välbekant även för Minutmakarens öron, rentav njutbart. Fast några sextiosju varv i minuten var det inte tal om. Och mot slutet dök där upp en mörk flöjtslinga som man aldrig fått skymten av innan...? Förvirrad stirrade Minutmakaren på sin framtida hatt i Fladdermusans händer. Nu upptäckte han att hon hade hemskt långa, gredelina handskar på sig. Fingrarna for in och ut, exakt trädda likt symaskinsnålar. Emellanåt skrattade madamen till. Ifall hon hade lust borde hon kunna släppa arbetet och flyga fram över gränderna.
Före den definitiva utflykten ville Fladdermusan förmodligen få ihop tillräckligt med sekunder för att överleva de alltmer tidskrävande åren. Här kunde ju Minutmakaren bli henne behjälplig! Han visste redan att en av stadens motorcyklar var hennes dotter. Fladdermusan hade skaffat sin lilla motorcykel för femton år sen, och nu for dottern omkring ganska ofta för egen maskin över kullerstenarna. Hon nonchalerade titt som tätt sin mors order om att undvika varje form av trappa. En tidig morgon hade Motorcykeln rentav försökt åka upp i klocktornet, men Minutmakaren hade lugnt sett henne backa redan efter tredje steget. Spiraltrappor var i regel för avancerade för väsen med maskinellt blod i ådrorna. Även övriga medborgare kunde ha påtagliga problem med att ta sig runt och uppåt på ett synkront sätt. Tämligen lätträknade var de sköldpaddor som genom tidevarven uppnått den urverksmässiga salen allra högst i den forna katedralen, där som Minutmakaren numera hade inrett sitt laboratorium. Sköldpaddorna var betydligt bättre beskaffade att öppna dolda portar för andra, likt hemliga lärjungar hjälpa omgivningen att uppnå sina mål. Skulle Minutmakaren någonsin lyckas bli som dessa nedstigna biskopar, var och en som fått sin gloria att stelna över hela kroppen, varur ens nyfödda huvud kunde kika fram...?
Fladdermusan kände av Minutmakarens nakna förväntan. Så hon hoppade över de sista stygnen i hatten och placerade den plötsligt sensuellt på hans hjässa. Inte särskilt ödmjukt bankade hans hjärta inför hennes gest; snarast blev det alldeles uppskruvat av jordisk kåthet. Minutmakaren ville minsann överglänsa Fladdermusan genom att ge henne vad hon tålde eller nästan inte. Retsamt men resolut drog han ena vingen åt sidan och smekte sakta hennes spända skulderblad. Fladdermusan hade redan fattat vad som höll på att ske, så hennes nästa drag bestod i att vrida runt Minutmakarens mustascher med sin tungspets. Såhär mystiskt upphetsad och magiskt yr hade han sällan känt sig, åtminstone inte sedan den tiden när det gick tretton sekunder per minut.
Sin andra vinge förde Fladdermusan självmant undan så att bägge skulderbladen kunde bli omhändertagna samtidigt. Kramandes på det mest märkligt intensiva vis, stod de bägge varelserna så, hårt lutade mot fönstergluggen. De ville halvt om halvt falla ut och sväva ner över gatunätet, i det annalkande lyktskenet. Emellertid höll Fladdermusan i en av sina starkaste björntrådar som höll kvar dem i den vibrerande vindsvåningen. Hattarna hade börjat att hoppa på hyllorna och Minutmakaren klurade på hur han skulle klara hela kvällen här borta, utan att några sekunder skulle koka sönder hemma i laboratoriets glaskolvar. Nåja, provrören fick bli ett senare problem, nu när det verkliga livet tycktes stå i fullt skarpladdad blomning.
wWw
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
