Sagan om GULA STADEN eller La Città Giallo

där ingen lyckats STÄNGA AV SOLEN



Första episoden

Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Längs varenda gatugränd glimtade minst en gulklädd människa fram. På reklamaffischerna lös stora gula bokstäver och i butikerna sålde man gula skjortor och gula kjolar. Vi fann det till en början väldigt bekvämt att välja färg. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Giallo ägde en cykel som nästan var gul. Giulietta ägde en cykel som också nästan var gul. Emedan Giallo och Giulietta ännu inte var helt färdigvuxna, så gick det för sig. Annars hade de fått tillbringa fjorton dygn i gula fontänen. Man hade inget riktigt fängelse i staden, men fontänen dög gott. Maten liknade citrusfrukter, pasta och ost, fast vi tyckte att smakerna var av en hel annan värld.

De enda fenomen som inte alls var gula var människornas ansikten och händer, i somliga fall deras armar eller ben. De var rosa, så det var lätt att urskilja människorna - betydligt lättare än var vi egentligen gick någonstans. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Det såg vi fram emot att också förmå. Än så länge hade vi bara vistats i staden i sju dygn, helt utan sömn. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stoppa solen från att lysa. Vi fick bevittna små desperata försök här och var; t ex klädde en grupp av sig vartenda gult plagg, som trodde de att solen skulle få en chock och blunda. Det gula blev blott några nyanser mörkare om kvällen. Ingen vare sig kunde eller behövde sova, eftersom det gula ljuset gav människorna sin energi ideligen. Vi mådde tillika prima - åtminstone såvitt vi upplevde situationen.



Andra episoden

Ganska länge nu hade vi varit i staden, staden där allting gick i gult. Vi hade upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Butikernas nyanser varierade i enlighet med varorna. Ibland mellan dag och afton, natt och morgon, syntes de gula gräsmattorna brinna i en närapå orange kulör. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Det var inte tungt, men det var ofrånkomligt. Giallo och Giulietta kom titt som tätt cyklandes i backarna. När de plingade på ringklockorna så blixtrade det till i våra skallar, som fylldes av gul färg. Men det var inget mot vad de större barnen på sina motorcyklar åstadkom. Det kändes ungefär lika ohyggligt som skönt, och en smula klurigt också. Blixtarna skar in i nervbanorna. I det tillståndet kunde man lätt tro att folk var seriefigurer. Särskilt som många flög förbi oss, även de vuxna, som om vi inte fanns i samma värld. Eller såg de oss som någon sorts djur? De första sju dygnen hade vi knallat omkring i en bubbla mellan gula bilar, på trottoarer smala som kritstreck, överrumplade över att aldrig bli påkörda.


Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Inte minst solen var medskyldig. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser. Ändock var gult vardag för allesammans. Att bära rosa trosor skulle ha varit höjden av kardinalsynd. Där måste plagget till varje pris förbli fullkomligt gult. Andra kläder kunde människorna förlåta varandra om något rosa råkade färga av sig på, så trosor var det bäst att byta flera gånger om dygnet. Det fanns triangulära hytter utplacerade i varenda gränd. Kalsonger förhöll det sig inte lika noggrant med. Hos männen måste snarast huvudbonaden bytas hela tiden. De flesta bar hatt, av mellanhög storlek, där de satt och svettades sin rosa svett på sina illgula kontor. I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Specifika byggnader fanns uppförda med enbart arbetsbalkonger utanpå. Inuti dessa byggnader verkade få veta vad som försiggick. Alla hade en aning, men ingen aning liknade den andra.


En vacker gulorange kväll mötte vi en grupp varelser som det fungerade att kommunicera med. Gunilla och Solveig hette två vanliga tanter som i likhet med oss var på besök i denna stad. Deras gubbar hette Gudmar och Sixten, men dessa höll mest hus vid hotellobbyns spelbord, där alla gäster brukade satsa på gult. Således behövde ingen förlora, dvs om man inte ville förlora förstås. Då skulle man satsa på rosa, fastän den färgen inte fanns på spelbordet. Det där med rosa var en hemlighet som bara de riktiga invånarna visste om. De njöt av att framstå som förlorare, för då kunde de ta desto mer överraskande revansch. Vinsten brukade vara en banan eller ett par potatisar, sällsynta i dessa trakter där man odlade massa margarin samt citrus blott. Vi ville inte vinna något annat än vidare kunskap om staden och dess invånare. Så vi satt med varsin halva citronlikör och iakttog hur det gula hjulet snurrade.



Tredje episoden

Våran visit i gula staden hade pågått i flera veckor redan. Det kändes ännu längre, emedan solen såg till så att ingen någonsin sov. Blott Giallo o Giulietta och de andra barnen kunde ibland stå och blunda helt offentligt. Vid någon riktigt bra blomma tog det bara ett par sekunder, så var maximal livskraft ett faktum på nytt. Varsin gul cykel hade vi också skaffat. På så vis undvek vi att framstå som rena besökare, och dessutom lyckades vi hänga med i tempot hela tiden. Vissa människor arbetade dygnet runt ute på balkongerna. Andra cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Inte förrän nu reagerade vi över den sysslan, eller rättare sagt dess bakomliggande fenomen. Någon annan färg måste ha trängt igenom underifrån - annars fanns det väl ingen mening att pensla på gult på det gula?! Åtminstone inte med sådan omedelbar iver...


Logiska och fritt fantiserande varelser som vi var, föreställde vi oss rosa som grundfärgen. Där rådde ju en parallell till medborgarnas nakna, rosa hud. Säkerligen skulle husen också visa sig vara rosa, om man bara skrapade på fasaderna en god stund. Följaktligen, nästa gång som någon som bäst höll på att fylla i gult, försökte våra blickar befinna sig inom räckhåll. Och strax lyckades vi få syn på en förbryllande företéelse. Det var ett par av de medvetna förlorarna från den gulgula rouletten som kom strykandes längs katedralen med en liten dosa i näven. Nej, givetvis varken Gudmar o Gunilla eller Sixten o Solveig, för de var med oss nu, där vi stod och spanade. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen, så tuggade med slutna ögonlock, och till sist spottade in materialet i sina dosor. Proceduren utspelade sig precis före de penslade över med gult, som om ingenting hänt. Men i dosorna fanns det fördolda sparat.


En annan solig natt smög vårt lilla sällskap efter ett par män med sina dosor. De cyklade faktiskt raka spåret till kontorskomplexet, där de tog hissen upp till sina respektive arbetsbalkonger. Hade de dubbla jobb?! Till synes satt männen liksom övriga kontoret och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. Sixten ville knalla tillbaks till hotellobbyn och spela på gult, men vi övertalade honom att ge oss till tåls. Som lön för mödan fick vi strax skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger, dock icke i hiss som brukligt. Istället klev de rätt in i byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra. På deras platser satt nu uppblåsbara dockor, i samma hattar som deras egna. Vad tusan fanns i arbetsplatsens inre...? Skulle de öppna dosorna och använda det rosa materialet, medan de befann sig därinne, bortom allas blickar...??



Fjärde episoden

Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunna kontorsarbetarnas balkonger. Det fanns åtskilliga hundra att chansa mellan; dessutom var samtliga siffror gula. Som tur var kände vi Gudmar o Gunilla som besökt staden under längre tid än oss. Fastän de inte var lika intresserade av själva mysteriet så bistod de oss gärna med erfarenheter av såväl gult som gult. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - inte ens ett larm satte igång. Vi sammanstrålade därinne. Här var det gula sällsynt mörkt. Det kändes som om någon, nästan, hade förmått stänga av solen. Istället blev vi varse ett matt rosa skimmer, som kom som från djupt inne i en korridor. Långsamt urskiljde vi var trapporna började, eller slutade.

Tydligen hade vi redan bestämt oss för att följa en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Murbruket som tätnade omkring oss luktade av en mysk som vi inte hade känt på hur många år somhelst. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Det fjärran ristandet av nutida, illgula siffror blev kvar högt ovanför våra huvuden. Vi kunde ha drunknat här i det alltmer glanslösa innanmätet. Men ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut. Strax bleknade varje enskild blomma och uppgick i ett matt rosa skimmer, allomfattande. Vi mindes. Männen förslöt sina dosor och klättrade åter uppåt. Nu skulle vi ofrånkomligen stöta ihop med dessa hemliga agenter. Skulle vi visa oss vara deras konkurrenter eller kompanjoner??









101