18 januari 2010

Gusten goes Motown via Villermarc

101

ur Grenströms Sista Mysterium (Trettonde kapitlet)


Anjulie Villermarc tittade på den lille herren. Grenström ifråga trodde tydligen att han var privatdetektiv. Det var så uppenbart att han var motsatsen, något i stil med en hundhare. Inbillade han sig att man inte alls såg hans språngbenägna ansatser? Fly eller anfäkta - hur det än gått till hade Gusten irrat rakt in i fröken Villermarcs garnnystan, utrullat över halva världen. Nu var hon Madonna eller någon, kanske C Cardinale. Villermarc drog med sig detektiven i sin svarta Ford Spector med alla regnbågens ränder pålackerade. Mysteriet omgrupperade sig på ny kula. Den naturliga porten mellan Frisco och Vancouver skulle ha varit Oregon, där Osho höll hus, där kärlekskranka mereditatörer opererade. Istället for forden till andra sidans gränsmarker. Anjulie skrattade. Detroit pumpade åter in franskt blod, som skönaste olja. Det skedde fastän Gusten försökt slita sin nyfikenhet bort mot det spansklatinska. Men redan på salsakursen brukade han hellre ladda upp med svartpolerad soulpop, som om det var en tidig Tina Ross eller Diana Turner som han skulle dansa med. Ballongmånen gungade i guldstänkta likörstämmor. Och när det sedan hade blivit jitterbug fick Gusten aldrig studsa lika vilt, bara hålla på och vrida och växla. Så nu utgjorde Motown Records magnetfältet mellan Staterna och Canada.

Handlöst föll Grenström in i den lyckligt rullande musiken. Fröken Villermarc körde fort utan minsta darr i knävecken, bara läpparna vibrerade, medan hennes hud alltmer omvandlades från rosavit till mörkbrun. Det högt uppsatta håret föll, halvt av misstag, ut i guldiga fontänkaskader. Dessutom varvades låtarnas ungdomliga ballonggung med sanna melodier, hjärtskärande sentiment, helt i Grenströms smak. Erotiken spirade från rötterna, så smäckert arrangerad, trots att Gusten bar glasögon. Det rörde sig om sådana där lätt hornbågade som man kunde ha på 60-talet, ej att förväxlas med det följande decenniets överdimensionerade historier. Detektiven ifråga såg fortfarande väldigt ynglingmässig ut för att vara närmare fyrtio. Inte desto mindre hade Gusten en riktig kalaskula till mage, nästan som Falo i hagen. Det hade Villermarc iakttagit redan hemma i Norrland. Fast hans uppenbarelse var mer robust smidig än vare sig gänglig eller plufsig. Nerverna var det enda som var i akut olag. Grenström skulle aldrig klara sig igenom en hel scen ur någon enda James Bond-film. Och han hade inga rutiner, inga profesionella i varje fall, bara en massa privata vanor. Gusten såg ut som om han slungades mellan å ena sidan pojkboksmysterier i 50-talsglad harmoni, å andra sidan vildsinnade frosserier i honung, och å tredje sidan existentialpsykologiska problem som knappt ens Gud hunnit lösa ännu. Grenström hade under ett år varit på väg att bli som Tvillingdetektivernas välbeläste kusin Hubert Norlén, en stelare variant av Buddy Holly. Men snart hade Gusten skaffat ovårdat hår, planterat in mörk psykedelika i sin kontext.

Nu kändes det lyckliga motown-stompet som att komma hem till en tidigare ådra, en trumpet som varit sordinerad men äntligen transponerats till trombon. Det pompösaste kunde dingla fritt med klockor i händerna, som en tomte som kom till häst. Här, i det franska, fanns lösningen på hur han skulle få in det danska elementet i det amerikanska, på ett lite mer sensuellt sätt. Montréal syntes vara nästa etapp, men det vore ju synd att lämna Vancouver bakom sig innan han ens hade hunnit komma dit. Nå, man kunde ju alltid mima, för att föreställa det man saknade. Anjulie Villermarc lade in ännu ett vedträ i växellådan. Ut singlade guldmynt ur Gustens öron. Guldet fortsatte i oändligheter att komma ut. Gusten hann inte rafsa ner särskilt många siffror i anteckningsboken, en sådan med svarta vaxpärmar. Men det spelade ingen riktig rock. Ty Grenström visste att varken makten eller materien fick guldet att klirra. Än mindre var det tabellernas abstrakta kopior, inga jämförande grader som fyllde värdet. Det var själva klangen, hela ekot som skänkte upplevelsen. Den kom sig genom minnen, musik, som aldrig ville ta slut.










101

Inga kommentarer: