Grenströms Sista Mysterium, 10e o 11e kapitlet

101


Grenström befann sig i San Francisco. Hur det gick till var ett mysterium. De nordsvenska slottsväggarna omgärdade honom inte längre. Han måste ha slungats ut ur kroppen, högt över havet. Här for Grenström fram över stadens stupande backar på en lätt motorcykel. Terrängbilen han brukade åka i var som bortblåst. Dimman genombröts av såpbubblefärger. I luften låg sent 60-tal, kanske tidigt 70-tal. Trots det kändes det som i ett dataspel, hemskt detaljrikt. Var hela matrisen här en dröm? Den tycktes skifta för varje gatukrök. Prismat vred sig baklänges eller invärtes.

Nu kändes det som om han for runt i filmen Vertigo, i jakt på Kim Novak. Fast hon hade redan så påpassligt fångats upp av Tre Deckare. De levererade henne hem till Hitchcock. Men hon visade sig vara en docka. Den riktiga Novak fanns bara på några unika bilder, merparten var små dubletter. I det aktuella mysteriet var det Anne-Liv Villermark som Grenström skulle utreda. Under sitt röda hår hade hon haft grönt hår. Nu lossnade även det gröna håret ett par kvartér längre ner. Villermark hävde sig fram minst lika fort på sin motorcykel som han själv på sin. Under det gröna var håret silvervitt. Fröken ifråga såg med ens äldre och yngre ut på samma gång, dvs det silvervita avslöjade att ett så ungt ansikte omöjligen kunde vara lika gammalt som håret. Hon måste ha ytterligare ett hår inunder. Och när klänningen blåste åter upp, då hade trosornas nyans ändrat sig redan från förra kvartéret.

Grenström hette numera Gusten i förnamn. Tidigare hade han hetat Peter. Eller var det senare? Någonstans under pojkåren hade han förläst sig på Ole Lund Kirkegaard, slukat de skrangligt översvallande karaktärerna. Den danske författaren hade tydligen varit sjöman och gillade Pippi. Hursomhelst hade Grenström en dansk ådra. Varför stavade han inte Grenstroem? Kopplingen till Sverige fanns där lika starkt. Fast ingalunda på skånskt vis, för här for han ju omkring längs San Franciscos klippbranter! Motorcykeln åkte upp förbi en spårvagn. Ner på andra sidan krönet glimrade västkusten. Alexandersson, DeGeer o co stod och strulade tokigt i ett konditori som byggts om till psykklinik. En gammal magister gjorde i farten honnör med en skrivbok, som såg ut att vara Gusten Grenströms egen. Han skrattade.

Faktiskt måste Grenström vara pojke nu. Åter måste han ha blivit liten, mitt i en ohejdbar uppväxtfas, ett barn på oerhörda äventyr. Fattades bara nu att Gusten fann två polare, en tjej och en till pojke. Då skulle de på en enda sommar förmå lösa varenda gåta som fanns. Då skulle det bli slut på detta evinnerliga mysterium, så att ett nytt kunde uppbådas.




I en dimma eller dröm knallade Gusten Grenström omkring i San Francisco. Skarp som en detektiv var han i såväl inre sinnet som de yttre sinnena. Därmed var det ingen dröm, resonerade Gusten. Gåtan var ett mysterium som han skulle skriva. Allting handlade om den nutida horisonten av hans minnens samlade verkan. Motorcyklarna stod parkerade mot varsin rostig men välornamenterad fasad, både hans egen och fröken Villermarks. Nu flöt hennes fötter transliknande längs gatorna, som sökte hon ett spöke. Grenström följde henne ner och upp, ibland in genom porten till något konstigt muséum. Där skred Villermark korridorerna fram, direkt till en av miljoner montrar, och blev stående i djup kontemplation. Då måste Gusten också låtsas meditera.

Ute i staden gick en hel del folk i kortbyxor, såväl killar som tjejer. Det var många år sedan Grenström hade haft shorts på sig, och han tänkte inte prova i första taget. Likadant var kortärmad tröja längesen. Här bar studenterna till och med t-shirten ovanpå sweatshirten. Gusten mindes hur han kunnat ha samtidigt knallrött och kraftigt grönt, mildare mint och turkos, orange eller guld, då i sina yngre år. Sedan hade det blivit brunare nyanser, murrigt vingredelint eller rentav svart. Det vita var likaså längesen. I bästa fall var Gusten på väg in i en ljusblå period nu. Alla former av blått och grått hade synts honom totalt otänkbara under alltför många år, inte minst jeans. Men nu gick han ju omkring i denim-materialets födelseland. Guldgrävarna hade behövt lite slitstarkare saker. Spanjackerna som koloniserat USA:s sist upptäckta område, Kaliforninen, var visserligen av eld och blod i Grenströms världsbild - inget blått droppande där. Nå, med eller utan regnbågslogik fanns själva historien. Och nu höll Gusten gladeligen på att bränna sig på allt han aldrig vetat något om. Eller allt han glömt att återutforska...

Ett annat fenomen som Grenström undvikit kontakt med var havet, eller ens bäcken. Åtskilliga somrar hade förrunnit sedan Gusten senast badade. Kring kroppen ville han det torrt, ty in i hans psyke trängde redan de mest underliga strömvirvlar varje dag. I San Francisco fanns den skog och de backar han behövde. Men aldrig att Gusten gav sig ut bland surfarna, nej! Mysteriet tycktes hålla sig på stranden, på gränsremsan. Gärna stod han kvar och lyssnade ut över bukten. Därifrån kom stämmorna som Beach Boys fiskat upp, sirénerna som dansade på ett så skönt jordfast vis att man föga fattade vad det hade med vattnet att göra. Ändå var det ju sant att den lyckligast sprudlande perioden i Grenströms liv sammanföll med att han övervann sin simskräck, åkte rinnande rutschbanor med växlande kompisar, hoppade från torn och fattade att tjejerna kunde bli nakna.

Nu var här hög tid att hitta kompanjonerna, Gustens närmaste deckarkamrater. En kvinna skulle det vara, och en annan man. Då blev de tillsammans tre, som i barndomens riktiga mysterieböcker. Anne-Liv Villermark som han jagat sedan första kapitlet - kunde hon trots allt vara en vän? I nästa muséum skulle Gusten inleda ett samtal med henne. Tills dess rymde hon alla svar han kunde önska sig, och inget alls. Om Villermark var en resande doktor eller bofast missbrukerska, en medveten utomjording eller mänskligt förglömd - det var för tidigt att fastslå. Kaptén Källbjörk hade dock blivit kvar hemma i de norrländska markerna. Här i stora hippiestaden måste Gusten hitta en inhemsk kännare, smart nog att befinna sig utanför drogernas garn, men som samtidigt sympatiserade med de psykedeliska skikt som Grenström så många år varit på väg att förstå sig på.





101