21 januari 2010

Drömmen om SkolSkrivandet (inklusive TidningsTrappan)

Tolkning av ännu en dröm jag hade nyss
Relativt sammanhangsfylld




Gick i skolan igen. Alla andra var snart klara med uppsatsskrivandet. Jag hade knappt börjat än. Vi satt ute på skolgården, på knäna, vända mot murarna så ingen kunde se. Men när fler blev färdiga fick jag uppenbarligen vandra omkring, för att finna en egen plats. Att få ihop de fyra dikterna på en timme hade jag ju fixat förr, fast aldrig i skolan. Problemet var nu dessutom hur vissa ville prata med mig. Det fick vi ju inte. Eller de fick prata, men jag var långt ifrån färdig. Närsomhelst kunde någon magister dyka upp och avslöja allt.

Visste precis hur min poesi skulle vara, men förmådde ej koncentrera mig. Så är det nästan alltid i drömmar. En tjej utbredde sig högljutt över livet. När jag satte fart mot nästa busshållplats följde hon efter. Inne bland radhusen trixade jag bort markattan. Mötte min vän Alina och beklagade belägenheten inför henne. Vi gick härligt lugnt och samtalade intensivt. Funderade på att fuska, med andra ord gå hem till mig och skriva riktigt som jag ville. Men Alina ville inte följa med in. Och så kom hennes väninna.

Så jag promenerade ensam längs kullarna och rutschkanorna. De dyrare hyreshusen hade nybyggda fasader i fantastiskt gammaldags stil. Smög in bland rododendronen och kissade. Någon från huset såg, kom omedelbart gående åt mitt håll, men log. Vi delade en hemlighet. Visste hur jag egentligen kunde skriva bättre än de flesta. Och nu var tiden snart helt ute. Jag fortsatte bort längs de soliga bänkarna, över en liten vägbro. Den slutade inte på andra sidan, bara tvärt mitt i.

Fick världens svindel, men noterade hur yttersta biten bars upp av en bunt tidningar. Det var den högsta bunt jag någonsin skådat. För miljoner gubbar - vem hade ordnat en sådan bro?! Först såg det ut som om man skulle kliva på varje tidning, likt trappsteg. Fast ju mer jag försökte urskilja vilka sorters exemplar det rörde sig om, desto mer ihoptryckt tycktes massan, av hela tyngden. Och gatan därnere var ändå inget för mig. Så jag vågade bara gå tillbaka, knappt ens det. För nu var bron den smalaste hängbro, förutan räcken, som gungade för varje steg...









101

Inga kommentarer: