Stanna upp Stunden en Stund

¤¤
¤


I alla tänkbara situationer vill jag hela tiden stanna upp. När vi dansar, när vi spelar teater, när vi ser på film, när jag läser böcker, när jag förevisar eller redovisar något, när vi just har inlett kontakt, när vi lever....... Jag vill ideligen återvända in i mitt huvud, och där njuta av att smälta intrycken genom fantasin. Sedan vill jag ihärdigt ut och kommunicera igen från där vi var, men då är de andra inte längre kvar i samma tidrum.

Man har låtit mig förstå att jag är mästare i att ta kontakt med vilken människa somhelst. Emellertid, efter några sekunder släpper jag greppet om den kontakt vi faktiskt får. Inte för att jag blir besviken eller att blygheten slår till i efterhand, nej, bara för att jag vill spara, känna efter, tänka efter, och fortsätta senare...

Att begrunda medan samtalet pågår, medan dansen pågår, upplever jag att jag aldrig hinner med, eller att den andre inte hinner med, och denna saknad låter jag omedelbart frustrera mig till att stanna upp. Uppenbarligen ser jag i första hand händelser och möten som inspirationer för någonting mer än det som utspelar sig.

När jag intensivt iakttar någons kroppsspråk hör jag inte längre vad de säger. När jag ställer en fråga till någon så är jag så förtjust över tanken på vad jag just frågat och vad svaret skulle kunna komma att bli att jag omedelbart tappar uppmärksamhet och glömmer att lyssna på svaret (alltså i realtid. Därmed har jag ofta föredragit brev, vilket jag dessvärre är relativt ensam om.)

Behöver inte mycket action för att underhålla mig, snarare så lite action som möjligt, eller allra helst i blixtbelysta scener med lång paus emellan. Älskar att gå in och regissera situationer, hellre än att helt enkelt spela dem enligt klara flödesscheman. Inte minst under teaterkursen märks det hur jag helst väljer roller där jag reflekterar och provocerar och mystifierar och undersöker (i och genom själva rollen).



¤
¤¤