fantom i lampa
i det runda rummet
kring det hårda bordet
dolda under kupolen
där sitter Hierofanten och de övriga fantomerna
för att vara så förkrympt
är allting härinne
ofantligt rymligt
i mitten lyser
en logisk lampa
i just den kulör som
för tillfället råder
i hela solsystemets relation
till minst halva
galaxen
när den går i ljusgrönt
då har världen kontakt
med sitt innersta motiv
längs de runda väggarna vinklar sig
144 fönster
ut mot Universum
med en fjärrkontroll för varje
"om vi iakttar
genom alla fönstren i samma synk
då förstår vi
vilken kulör det blir"
och först då har man rätt
att fråga Hierofanten
huruvida man redan nu
skola vrida
på lampans reglage
eller invänta framtidens 145:e fönster
fantomerna roterar
och prövar att trycka
på bortglömda knappar
och prövar att trycka
dolda under kupolen
när rummet glimrar i mörkgredelint
har historien kontakt
med sin yttersta tillblivelse
för att vara så kryptiskt
är allting härinne
mycket klart
"om vi blundar
förbi Universum och vidare in
då märker vi
vilket fönster som är allihop"
byggd på bild jag fick under meditation över "my strategic room"
wWw
26 februari 2012
22 februari 2012
Orationer om Tarot
Ur brev med vän, som också studerar Steve G Jones :
"-Jag
skulle mer använda Tarot för att försöka få reda på saker, som jag
inte redan har potential för att känna till."
Många tycks se tarot som en "påminnelse" av vad man redan (potentiellt) känner till. I vilken utsträckning man kan få tillgång till helt okänd information, information där ens egen kunskap /erfarenhet /förväntan inte alls är inblandad i processen, det har jag ingen bra aning om. Lottorader har vi ju som typexemplet på irrelevant nyfikenhet (genom akasha-kursen). Men förmodligen inte för att det vore förbjuden info, kanske inte ens omoralisk, utan snarast onödig - därför att man ska ta risker och investera en del av sin egen horisont i den visdom man vill uppnå.
En extremt extravert person kommer nog få svårast att dra nytta av tarot - om han tror att svaren hänger som facit på färdiga krokar därute, att det är som att gå ut och shoppa ett nytt klädesplagg eller få ett gratis mirakelmedel av Gud om man bara ler riktigt lagom inbjudande :-)
Den vanemässiga bild man har kommer att influera vilka svar man får. Samtidigt är svaren till för att förvandla ens inrotade föreställningar. Dragningen måste ju tillföra medvetenheten omvälvningar, något som man i viss mån förträngt eller missat att ta på allvar - annars vore det mest bara mental onani.
...
"-Din fråga känns lite konstig för mig."
Värt reflektion! Motivet naturligtvis, och ännu mer formuleringen...? Samtidigt
vill jag ju inte fastna alltför många minuter i själva
formulerandet och framtänkandet som jag brukar göra, utan ägna mer
tid åt processen, det faktiska utbytet av andlig materia...
"-Pratar
boken eller Steve något om vilka frågor som är lämpliga respektive
olämpliga?"
Tad Mann får ordet genom boken :
"Om vi bara kunde komma ihåg och förstå våra exakta motiv då vi ställer en fråga om livet, skulle vi kunna upptäcka svaret där och då. Eftersom detta sällan är möjligt måste stor vikt läggas vid formuleringen av frågan...
...Tillämpandet av tarot för med sig insikten att om man förstod frågans natur skulle denna i sig utgöra svaret. I praktiken avslöjar ofta sättet på vilket en fråga ställs svaret, som om svaret på något mystiskt sätt vore dolt i frågan. På liknande sätt blir vi när vi använder tarot medvetna om att svaren finns i bilderna, där de bara väntar på att bli igenkända av oss, liksom vår framtida själsfrände i en väldig magisk balsal.
Formuleringen av frågan har den grundläggande uppgiften att fokusera sinnet på självet och dess viktiga problem. Ofta är fallet att ju mer exakt en fråga är, desto mer förutbestämt är svaret. De personer som uppenbarligen behöver exakta svar ställer ofta vaga frågor..."
Så lämpligheten eller olämpligheten beror väl helt enkelt på vad du vill veta?!?
Värdet hos en viss fråga kan bli högst olika för vars och ens belägenhet. Trots allt ett typexempel på en bristfällig = OSPECIFIK fråga:
"I vissa situationer har den som frågar ingen speciell fråga. Den ständiga visan hos många som frågar tarotkorten för förta gången är: "Vad kommer att hända mig i framtiden?" I detta fall kommer själva funderandet över en möjlig fråga att åtminstone fokusera sinnet och koncentrera medvetandet på nuet...
...Om du kräver en striktare formulerad fråga kommer detta ofta att skapa motstånd och genombrott som kommer att påbörja en process av introspektion.... ...När du försöker formulera frågan, känn och iaktta vad som sker inom dig, vilka områden ditt sinne täcker på sin väg mot upptäckten av frågan. Ofta kommer du att granska möjliga svar medan du formulerar frågorna eller känna dig blockerad inför att ställa vissa frågor. Det är mycket troligt att korten i en tarotläggning kommer att symbolisera denna process."
18 februari 2012
TornUgglan
kung i kort
den slocknade kungen
i sin tornglugg sitter
fastklämd
i ett sista försök att lämna korridorerna
för en strimma sol
nu under honom
breder hundratusen teveskärmar ut sig
som speglar
för hans ofantliga fantasi
att landa i
i ena ögat bittraste tvivel
i andra ögat gladaste tilltro
i tredje ögat erfarenheten
av forna fartyg
och en äkta mystisk
hel jäkla kortlek
som kungen åter tar åt sig och eftertänksamt drar ut
och fort in
likt ett dragspel
får svårt att andas
för han står i schack matt
mot sig själv
på ena foten en brandgul strumpa
på andra foten en stövel gredelin
på tredje dagen en helt vanlig
grå måne
som ensam försäkrar
att allt återigen
är som det ska
går kungen då omkring i korridorerna
kliar sig i mustaschen
och småplockar
med sina största visioner
vackra bakom glas
= första kortet i en ny serie inspirerad av tarot-korten. Det finns tendenser i böcker att beskriva varje kort som en tavla, en arketypisk bild. Hälften lär bli min egen fantasi, hälften vad som brukar förknippas med figurerna. Jag kommer leka lite med fenomenen, blanda dem och ge på meta-nivå.
wWw
den slocknade kungen
i sin tornglugg sitter
fastklämd
i ett sista försök att lämna korridorerna
för en strimma sol
nu under honom
breder hundratusen teveskärmar ut sig
som speglar
för hans ofantliga fantasi
att landa i
i ena ögat bittraste tvivel
i andra ögat gladaste tilltro
i tredje ögat erfarenheten
av forna fartyg
och en äkta mystisk
hel jäkla kortlek
som kungen åter tar åt sig och eftertänksamt drar ut
och fort in
likt ett dragspel
får svårt att andas
för han står i schack matt
mot sig själv
på ena foten en brandgul strumpa
på andra foten en stövel gredelin
på tredje dagen en helt vanlig
grå måne
som ensam försäkrar
att allt återigen
är som det ska
går kungen då omkring i korridorerna
kliar sig i mustaschen
och småplockar
med sina största visioner
vackra bakom glas
= första kortet i en ny serie inspirerad av tarot-korten. Det finns tendenser i böcker att beskriva varje kort som en tavla, en arketypisk bild. Hälften lär bli min egen fantasi, hälften vad som brukar förknippas med figurerna. Jag kommer leka lite med fenomenen, blanda dem och ge på meta-nivå.
wWw
1 januari 2012
2012 i Fiktivt Retrospektiv
episod I
Jag minns tydligt hur 2012 började, som ett sista stort pepparkakshus, på väg att bli uppätet redan från start. Yr i glasögonen blev jag, fastän allt såg ut precis som det brukar. Jorden hade ännu inte förts bort till vårt nuvarande solsystem. Emellertid kunde man känna hur himlen var på upphällningen. Sydliga stormar och varma orkanbyar svepte undan varje ansats till snöfall. Brasilianska balettdansöser lindade in den ena tomtegubben efter den andra i sina obefintliga garderober. Där stod de helt förtrollade, som mumier i mänsklighetens saga. Vår nya verklighet närmade sig. Snöns skyddande hinna skulle ju behövas desto bättre snart, under den historiska förflyttningen.
Rädslan hade växt år från år - skulle det komma en tid när jag inte längre kunde sitta och lugnt iaktta film efter film?!!? Raketerna samlades fler och fler, parkerade kors och tvärs i vår omloppsbana. Nätkablarna hade allt smidigare kopplats ihop med databaserna. Framemot februari var det mer än blotta föreställningen. Vid det laget kände vi i njurarna hur dragningskraften omvandlades, hur urinen närapå sprutade ut genom öronen. När människan passerat Uranus och knäppt sina sista kort på Neptunus, då blev jag förundransvärt lugn. Somliga började få sitt livs chock först så dags. Uppenbarligen balanserar vi varandra. Förtroendet kalibrerar sitt teleskop efter hurpass stark oro där råder att kämpa mot, medan misstänksamheten fokuserar på all befintlig dogmatism i dess eget synfält.
Det är med grönt hjärta som jag konstaterar att skogarna funkar även här ute. Också trapporna rullar på i liknande städer som 2012. Egentligen den enda enorma skillnaden består i att alla har blivit trebenta. Stenbockarna har blivit trebenta, skalbaggarna har blivit trebenta, sjöjungfrurna har blivit trebenta. Vi valde att få ha tre armar istället för tre ben. Det dröjde flera år innan man kunde märka effekter i byggnadsteknikerna, ehuru det fyrhörniga höll i sig av tryggt inrotad vana. Ändå finns vissa spår bevarade från 2012 av världens första tresidiga vinylskivor. Även medaljonger med tre sidor började 2013 bäras av de mest kreativa kvinnorna, som strax också uppvisade tre stjärthalvor. Naturligtvis kände jag mig länge kluven och längtade tillbaka till platsen där det mesta bara var ja eller nej, av eller på. Men det nya solsystemet var tillräckligt målmedvetet i sitt etablerande av den trigitala strukturen, baserad på nollor, ettor och tvåor. Så nu känns det som hemma här.
wWw
Jag minns tydligt hur 2012 började, som ett sista stort pepparkakshus, på väg att bli uppätet redan från start. Yr i glasögonen blev jag, fastän allt såg ut precis som det brukar. Jorden hade ännu inte förts bort till vårt nuvarande solsystem. Emellertid kunde man känna hur himlen var på upphällningen. Sydliga stormar och varma orkanbyar svepte undan varje ansats till snöfall. Brasilianska balettdansöser lindade in den ena tomtegubben efter den andra i sina obefintliga garderober. Där stod de helt förtrollade, som mumier i mänsklighetens saga. Vår nya verklighet närmade sig. Snöns skyddande hinna skulle ju behövas desto bättre snart, under den historiska förflyttningen.
Rädslan hade växt år från år - skulle det komma en tid när jag inte längre kunde sitta och lugnt iaktta film efter film?!!? Raketerna samlades fler och fler, parkerade kors och tvärs i vår omloppsbana. Nätkablarna hade allt smidigare kopplats ihop med databaserna. Framemot februari var det mer än blotta föreställningen. Vid det laget kände vi i njurarna hur dragningskraften omvandlades, hur urinen närapå sprutade ut genom öronen. När människan passerat Uranus och knäppt sina sista kort på Neptunus, då blev jag förundransvärt lugn. Somliga började få sitt livs chock först så dags. Uppenbarligen balanserar vi varandra. Förtroendet kalibrerar sitt teleskop efter hurpass stark oro där råder att kämpa mot, medan misstänksamheten fokuserar på all befintlig dogmatism i dess eget synfält.
Det är med grönt hjärta som jag konstaterar att skogarna funkar även här ute. Också trapporna rullar på i liknande städer som 2012. Egentligen den enda enorma skillnaden består i att alla har blivit trebenta. Stenbockarna har blivit trebenta, skalbaggarna har blivit trebenta, sjöjungfrurna har blivit trebenta. Vi valde att få ha tre armar istället för tre ben. Det dröjde flera år innan man kunde märka effekter i byggnadsteknikerna, ehuru det fyrhörniga höll i sig av tryggt inrotad vana. Ändå finns vissa spår bevarade från 2012 av världens första tresidiga vinylskivor. Även medaljonger med tre sidor började 2013 bäras av de mest kreativa kvinnorna, som strax också uppvisade tre stjärthalvor. Naturligtvis kände jag mig länge kluven och längtade tillbaka till platsen där det mesta bara var ja eller nej, av eller på. Men det nya solsystemet var tillräckligt målmedvetet i sitt etablerande av den trigitala strukturen, baserad på nollor, ettor och tvåor. Så nu känns det som hemma här.
wWw
8 oktober 2011
Erfarenhet föregår Fantasi som föregår Erfarenhet
ur den parapsykologiska mästaren Dénis Lindbohms Trollmakt (1987)
nedtecknat genom lyssning på inläsning av författaren själv [kap 18]:
"Detta med trollguld som blir till vissna löv är något som andra har råkat ut för långt före min mor. Det går ju rentav igen i många sagor, och ofta är sagorna byggda på verklighet.
När en del människor med trosvissa och överlägsna leenden säger att vättar, troll och älvor bara är sagopåhitt, så vänder de på fakta. De menar att om någon ser en vätte så har denne ingen verklighet utan är kommen ur sagorna.
Men ur min synvinkel är sagorna komna ur verkligheten - vätten fanns före sagan."
[kap 17]
"I vår tid hånar man med massiv självsäkerhet den som anser att magin är verklig. Men exakt samma sorts människor som nu hånar magin, skulle under magins tid ha hånat en materialism. Flertalet tänker mycket litet, de tror på auktoriteter. Det beror på epoken vilka som är auktoriteter...
Förr såg man trolldomsfolket i alla dess märkliga och ofta skrämmande skepnader. Numera ser man besökare från andra planeter... -Är dessa rymdvarelser i själva verket desamma som förut tog gestalt som älvor, vättar och troll...?...
...att det kanske fanns en osynlig gränsöverskridare i den där gläntan, och denne introjicerade en hypnotisk illusion i min mors psyke. Hon såg därvid vad hon hade förutsättningar för att kunna se. Men en ufolog hade kanske inte kunnat föreställa sig existensen av trollbarn...
...har jag hänvisat till filosofen Immanuel Kant och dennes tes att vi endast kan föreställa oss sådant för vilket vi redan har element i psyket. Om vi konfronteras med något för vilket vårt psyke saknar element, kan vi helt enkelt inte uppfatta detta. Tesen har bevisats av modern varseblivningspsykologi...
Verklighet är vad vi har förmåga att uppfatta som verklighet. Vad som är gediget guld för den ene är vissna löv för den andra."
wWw
nedtecknat genom lyssning på inläsning av författaren själv [kap 18]:
"Detta med trollguld som blir till vissna löv är något som andra har råkat ut för långt före min mor. Det går ju rentav igen i många sagor, och ofta är sagorna byggda på verklighet.
När en del människor med trosvissa och överlägsna leenden säger att vättar, troll och älvor bara är sagopåhitt, så vänder de på fakta. De menar att om någon ser en vätte så har denne ingen verklighet utan är kommen ur sagorna.
Men ur min synvinkel är sagorna komna ur verkligheten - vätten fanns före sagan."
[kap 17]
"I vår tid hånar man med massiv självsäkerhet den som anser att magin är verklig. Men exakt samma sorts människor som nu hånar magin, skulle under magins tid ha hånat en materialism. Flertalet tänker mycket litet, de tror på auktoriteter. Det beror på epoken vilka som är auktoriteter...
Förr såg man trolldomsfolket i alla dess märkliga och ofta skrämmande skepnader. Numera ser man besökare från andra planeter... -Är dessa rymdvarelser i själva verket desamma som förut tog gestalt som älvor, vättar och troll...?...
...att det kanske fanns en osynlig gränsöverskridare i den där gläntan, och denne introjicerade en hypnotisk illusion i min mors psyke. Hon såg därvid vad hon hade förutsättningar för att kunna se. Men en ufolog hade kanske inte kunnat föreställa sig existensen av trollbarn...
...har jag hänvisat till filosofen Immanuel Kant och dennes tes att vi endast kan föreställa oss sådant för vilket vi redan har element i psyket. Om vi konfronteras med något för vilket vårt psyke saknar element, kan vi helt enkelt inte uppfatta detta. Tesen har bevisats av modern varseblivningspsykologi...
Verklighet är vad vi har förmåga att uppfatta som verklighet. Vad som är gediget guld för den ene är vissna löv för den andra."
wWw
Sinnesfokus och Bokkontakt
kring trenne inlärningsstilar [återfinns i grunden inom fältet NeuroLinguisticProgramming, men verkar också blivit allmän psykologi och studieteknik]
I pissiga regnet härommorgonen uppfångade jag Jones sköna stämma i öronkuddarna. Greppat några smulor mer om triaden auditiv - visuell - kinestetisk. Översköljdes av hundratals exempel på hur varje inlärningsstil kan uttrycka sig. Kändes redan det som en typiskt auditiv grej (och det är ju från Yyy jag fått smakprovet :)).
Här ger jag mig i kast med ett fysiskt-kinestetiskt språkbruk. Gillar de coola ordval Jones kör på den fronten, känns så mycket mer levande än de visuella o auditiva pusselbitarna. Nu kommer jag emellertid inte in och tuggar om att jag skulle vara kinestetisk i första hand, nix, sticker inte under stol med att jag egentligen är mest visuell. För det kan nog mina närmast bekanta se?!
Inte desto mindre bidrar en kinestetiskt färgad terminologi till klarast förståelse (för mig, av andras motiv). Föredrar att någon uttrycker sig så, i sinnliga banor med konkret koppling till kroppen och rummet. Ytterst handlar det säkert om jag vill ha eller behöver fler kinestetiskt laddade personer omkring mig.
Och chanserna att hålla kvar deras naturliga uppmärksamhet, lär enligt Jones bli maffigare om man låter tungan tangera de dimensioner som deras kroppslighet redan är inpejlad på. Sålunda skola jag/vi uppnå bättre effekt på umgängen genom att tillmötesgå andras främsta inlärningsstil. Om de har en motsvarande bild av detta fält, så låter de ana visuella linjer i sitt språkbruk, blixtbelyser viktiga punkter i kommunikationen - allt för att tillmötesgå mig.
Fast reagerar jag verkligen bäst på visuella signaler...? Den mindre visuelle, auditive Yyy är ju uppenbart MER benägen än mig att raskt tillgodogöra sig visuella intryck, liksom skyltar, och affischer, personpositioner och bordsplaceringar. Och då oaktat lokalsinne samt ansiktsigenkänning, där jag ofta får föregå med goda iakttagelser. Lokalsinne är väl i stort sett en fysisk-kinestetisk förmåga?! i kontrast till kartläsning eller skyltkoll som är av visuell natur.
Visst processar jag världen visuellt, genom texter och bilder, men mest sker detta i deras introspektiva aspekt. Jones nosar på en motsvarande aspekt även för kinestetiska tillvägagångssätt. Där ställs typ det yttre känselsinnet parallellt med den inre känslan typ.
Vad som tenderar starkast störa min koncentration är ljud och då i synnerhet prat, med andra ord den parameter jag är minst benägen att fatta omvärlden genom. Ska jag prata med Yyy om hur vi just förhåller oss till människorna omkring oss, vilket Yyy så väl behöver, så förmår jag ej längre observera och känna av just dessa människor. Den visuelle pratar visserligen gärna, men i stort sett om det han redan ser/sett, medan den auditive snarast konverserar för att överhuvudtaget börja förhålla sig till omgivningen. Det problemet har mitt medvetande stött på under flera års förlopp.
Fast frågorna i diverse test inom ämnet, de brukar spika fast att även det man stör sig på ingår i ens primära inlärningsstil. I tio år har jag dessutom lyssnat på ljudböcker i rejält vidare omfattning än jag suttit med näsan över textböcker. Nå, det må bero på att lurarna blivit ett smart nyttjande av min arbetssituation. Och datorn hänger ju mina ögon minst lika frenetiskt över som öronen vid inläsningarna.
En fysiskt påtaglig bok plockade jag däremot fram inatt, för första gången på många år känns det som. (I själva verket rörde det sig om ett magasin, nova science-fiction, höll mig till novellen av Ray Bradbury). Internets strömmar är som vi vet svårgörliga att hålla i sina händer, fast jag har långt ifrån saknat tidningar och böcker så som jag tidigt befarade, snarast inte ett dugg saknad.
Ändå känns det faktiskt, när jag väl sjunker ner i fåtöljen med boken lite varstans längs kroppen, på skiftande avstånd från hjärnan, att kvaliteten på läsandet stiger ett par trappor. Samt att min muns egna nynnande + fingerstrykningar tycks tillta där inför de fasta stumma sidorna, bortom skärmens i sig mer rörliga matris.
Om det hela så bara handlar om återupplevelsens behag, alltså påfyllning av den tomma tanken, eller huruvida bokklossen verkligen erbjuder mig lämpligare sinnesgrund att bygga kunskap genom - återstår att se /höra /känna.
wWw
I pissiga regnet härommorgonen uppfångade jag Jones sköna stämma i öronkuddarna. Greppat några smulor mer om triaden auditiv - visuell - kinestetisk. Översköljdes av hundratals exempel på hur varje inlärningsstil kan uttrycka sig. Kändes redan det som en typiskt auditiv grej (och det är ju från Yyy jag fått smakprovet :)).
Här ger jag mig i kast med ett fysiskt-kinestetiskt språkbruk. Gillar de coola ordval Jones kör på den fronten, känns så mycket mer levande än de visuella o auditiva pusselbitarna. Nu kommer jag emellertid inte in och tuggar om att jag skulle vara kinestetisk i första hand, nix, sticker inte under stol med att jag egentligen är mest visuell. För det kan nog mina närmast bekanta se?!
Inte desto mindre bidrar en kinestetiskt färgad terminologi till klarast förståelse (för mig, av andras motiv). Föredrar att någon uttrycker sig så, i sinnliga banor med konkret koppling till kroppen och rummet. Ytterst handlar det säkert om jag vill ha eller behöver fler kinestetiskt laddade personer omkring mig.
Och chanserna att hålla kvar deras naturliga uppmärksamhet, lär enligt Jones bli maffigare om man låter tungan tangera de dimensioner som deras kroppslighet redan är inpejlad på. Sålunda skola jag/vi uppnå bättre effekt på umgängen genom att tillmötesgå andras främsta inlärningsstil. Om de har en motsvarande bild av detta fält, så låter de ana visuella linjer i sitt språkbruk, blixtbelyser viktiga punkter i kommunikationen - allt för att tillmötesgå mig.
Fast reagerar jag verkligen bäst på visuella signaler...? Den mindre visuelle, auditive Yyy är ju uppenbart MER benägen än mig att raskt tillgodogöra sig visuella intryck, liksom skyltar, och affischer, personpositioner och bordsplaceringar. Och då oaktat lokalsinne samt ansiktsigenkänning, där jag ofta får föregå med goda iakttagelser. Lokalsinne är väl i stort sett en fysisk-kinestetisk förmåga?! i kontrast till kartläsning eller skyltkoll som är av visuell natur.
Visst processar jag världen visuellt, genom texter och bilder, men mest sker detta i deras introspektiva aspekt. Jones nosar på en motsvarande aspekt även för kinestetiska tillvägagångssätt. Där ställs typ det yttre känselsinnet parallellt med den inre känslan typ.
Vad som tenderar starkast störa min koncentration är ljud och då i synnerhet prat, med andra ord den parameter jag är minst benägen att fatta omvärlden genom. Ska jag prata med Yyy om hur vi just förhåller oss till människorna omkring oss, vilket Yyy så väl behöver, så förmår jag ej längre observera och känna av just dessa människor. Den visuelle pratar visserligen gärna, men i stort sett om det han redan ser/sett, medan den auditive snarast konverserar för att överhuvudtaget börja förhålla sig till omgivningen. Det problemet har mitt medvetande stött på under flera års förlopp.
Fast frågorna i diverse test inom ämnet, de brukar spika fast att även det man stör sig på ingår i ens primära inlärningsstil. I tio år har jag dessutom lyssnat på ljudböcker i rejält vidare omfattning än jag suttit med näsan över textböcker. Nå, det må bero på att lurarna blivit ett smart nyttjande av min arbetssituation. Och datorn hänger ju mina ögon minst lika frenetiskt över som öronen vid inläsningarna.
En fysiskt påtaglig bok plockade jag däremot fram inatt, för första gången på många år känns det som. (I själva verket rörde det sig om ett magasin, nova science-fiction, höll mig till novellen av Ray Bradbury). Internets strömmar är som vi vet svårgörliga att hålla i sina händer, fast jag har långt ifrån saknat tidningar och böcker så som jag tidigt befarade, snarast inte ett dugg saknad.
Ändå känns det faktiskt, när jag väl sjunker ner i fåtöljen med boken lite varstans längs kroppen, på skiftande avstånd från hjärnan, att kvaliteten på läsandet stiger ett par trappor. Samt att min muns egna nynnande + fingerstrykningar tycks tillta där inför de fasta stumma sidorna, bortom skärmens i sig mer rörliga matris.
Om det hela så bara handlar om återupplevelsens behag, alltså påfyllning av den tomma tanken, eller huruvida bokklossen verkligen erbjuder mig lämpligare sinnesgrund att bygga kunskap genom - återstår att se /höra /känna.
wWw
31 juli 2011
Hästar i Kosmos
komet 1
Hästar i yttre rymden
rider från fjärran solsken
drar våran farkost mot jord
Hästar som ville världen
längtar hem till Kentucky
återstår sjutusen dygn
Himlen såg drömsk deras dans
hästarna högre än berg
varsin raket som pistol
Flying Burrito Brothers
sänder längs strängar i blom
Hör ni Buffalo Springfield...?!
Hästar på färd i ny rymd
tröttnat planet på planet
Jupiter hoppas finns kvar
Hästar förälskade hårt
genomskar snurrig galax
kommer närmare hemkomst
Kosmos har nu dammats av
ljus ur djupaste svarta
plockar oss stolt tillbaka
komet 20
i Chicago köptes upp
hela vintergatan nyss
av glasskiosk med störst solsting
hopplar Scott Joplin från svart
till vit tangent, sån klangfärg
gömd i ärmen spelar allt
på Startrip Aniara
jordavärldens sista häst
bäst i universum snart
startar nästa galaxsvärm
på parallella skärmen
rider Redford ruter svart
raggar nya tidevarv
i äldsta dataspelen
syntes 100 år efter
ur friskt tokig honky-tonk
framspringer rappa trappor
under felskodda fötter
rullar kulissen mot mål
i aldrig sinande sand
betar skeppsgossar klöver
komet 10
Samma sol som såg oss då
genom damm och magasin
dyker upp på nytt omslag
Tiofotade stoet
med högt uppsatta svansar
stod stillare än bordet
tills tennsoldater i brand
från Texas till Tennessee
galopperade hit in
Rider de upp i rymden
på hennes himlakroppar
yoddlar bortom Yupiter
javisst, det vill vi, Jimmie!
såväl till skepps som mobil
ta världens vidaste varv
Trashanken räddar livet
på dockan som blivit kvar
får knapphålsögda ungar
Så sluts då spegeln igen
men sista indianen
glömt stänga teleskopen
mot slutet inspirerad av fantastiska filmen Coraline
777
Hästar i yttre rymden
rider från fjärran solsken
drar våran farkost mot jord
Hästar som ville världen
längtar hem till Kentucky
återstår sjutusen dygn
Himlen såg drömsk deras dans
hästarna högre än berg
varsin raket som pistol
Flying Burrito Brothers
sänder längs strängar i blom
Hör ni Buffalo Springfield...?!
Hästar på färd i ny rymd
tröttnat planet på planet
Jupiter hoppas finns kvar
Hästar förälskade hårt
genomskar snurrig galax
kommer närmare hemkomst
Kosmos har nu dammats av
ljus ur djupaste svarta
plockar oss stolt tillbaka
komet 20
i Chicago köptes upp
hela vintergatan nyss
av glasskiosk med störst solsting
hopplar Scott Joplin från svart
till vit tangent, sån klangfärg
gömd i ärmen spelar allt
på Startrip Aniara
jordavärldens sista häst
bäst i universum snart
startar nästa galaxsvärm
på parallella skärmen
rider Redford ruter svart
raggar nya tidevarv
i äldsta dataspelen
syntes 100 år efter
ur friskt tokig honky-tonk
framspringer rappa trappor
under felskodda fötter
rullar kulissen mot mål
i aldrig sinande sand
betar skeppsgossar klöver
komet 10
Samma sol som såg oss då
genom damm och magasin
dyker upp på nytt omslag
Tiofotade stoet
med högt uppsatta svansar
stod stillare än bordet
tills tennsoldater i brand
från Texas till Tennessee
galopperade hit in
Rider de upp i rymden
på hennes himlakroppar
yoddlar bortom Yupiter
javisst, det vill vi, Jimmie!
såväl till skepps som mobil
ta världens vidaste varv
Trashanken räddar livet
på dockan som blivit kvar
får knapphålsögda ungar
Så sluts då spegeln igen
men sista indianen
glömt stänga teleskopen
mot slutet inspirerad av fantastiska filmen Coraline
777
28 april 2011
ett Månvarv från Venus (den franska episoden)
VII
På något vis visste du att allt skulle sluta och börja i en fransk metropol. Universum visar sig vara en blandning mellan museum, nöjespark och konstinstallation. Ni sitter i en radiostyrd bil, en pucklig liten historia i gråturkos, från någonstans mellan 50- och 60-talet. Bubblan rullar fram mellan filmskärmar, närmar sig en komedi för att brutalt slungas tillbaks in sf-thrillern. Särskilt söta matriser går och dammvippar på sidorutorna, erbjuder er chokladbitar mellan varven. Grammofonplattorna roterar, som de nya satelliter de är, så svarta att de inte är synliga för blotta örat.
Grundforskaren bakom projektet skapade sju upptäcktsresande figurer. Dessa skulle finna solen vid regnbågens ände. Istället hittade de evighetens medelpunkt. Den befann sig i så gott som mitten av regnbågen, något i nederkant. Turkos är den nyans som inbegriper alltings absoluta centrum. För en oerfaren rymdfarare som du är det svårt att veta vart turen går vidare från turkost - hur man överhuvud taget kommer ut ur kulören. Men in kom du minsann, från något sorts mintgrönt minne. Och inte sedan renässansen har du varit i Toulouse, den rosa staden. Det börjar bli bråttom att måla om dina tusen idolbilder, för imorgon går swingoplanet som ska ta er till Toulouse och vidare mot Bordeaux. Ombord föreställer du dig bordeller, en bordell där damerna drullar runt i rymddräkter. Rymdtrikåerna har sytts av transparent gummi, de modernaste modellerna har slangar in och ut ur vartenda hål. På så vis må damerna beskådas i allt sitt finaste svett, men blir lika omöjliga att vidröra som hon den mystiskt leende på museet. Ingens saliv kommer levande in eller ut ur kapseln. Bara tangenterna pressas allt intimare in i fingrarna. Topplistan är proppfylld med schlagers som aldrig nådde NASA.
Ni resonerar som så att Venusmånen finns åtminstone som fantasi - vilket tyder på att den måste ha sin förebild hos den verkliga verkligheten - om så än den bara bygger på någon annans fantasi. Detta framstår ännu tydligare när filmdukarna börjar rotera kring era organismer, ehuru sjuka idéer stryker sig mot era friska feromoner. Demonerna i form av omättliga mademoiseller väller ut ur garderoberna. Ni får lust att döda föda för att föda döda. Du klyver äpplet mitt itu. Dock hör den läckra häcken icke hemma i någon skräckfilm. Det räcker gott med surrealism för att bli kåt på potentiellt näraliggande innebörder. Du etiketterar varenda liten muskel som hon någonsin låtit röra sig. Mitt i lindansen håller Venus på att bli galen på riktigt, har redan gått ner i spagat och upp som ett paraply mot solen - så vilka trick återstår i själva verket? Fransoserna strosar ut ur vintergatornas gränder, upp mot junis ljusaste krön, dess snart åter rodnande korona.
454
På något vis visste du att allt skulle sluta och börja i en fransk metropol. Universum visar sig vara en blandning mellan museum, nöjespark och konstinstallation. Ni sitter i en radiostyrd bil, en pucklig liten historia i gråturkos, från någonstans mellan 50- och 60-talet. Bubblan rullar fram mellan filmskärmar, närmar sig en komedi för att brutalt slungas tillbaks in sf-thrillern. Särskilt söta matriser går och dammvippar på sidorutorna, erbjuder er chokladbitar mellan varven. Grammofonplattorna roterar, som de nya satelliter de är, så svarta att de inte är synliga för blotta örat.
Grundforskaren bakom projektet skapade sju upptäcktsresande figurer. Dessa skulle finna solen vid regnbågens ände. Istället hittade de evighetens medelpunkt. Den befann sig i så gott som mitten av regnbågen, något i nederkant. Turkos är den nyans som inbegriper alltings absoluta centrum. För en oerfaren rymdfarare som du är det svårt att veta vart turen går vidare från turkost - hur man överhuvud taget kommer ut ur kulören. Men in kom du minsann, från något sorts mintgrönt minne. Och inte sedan renässansen har du varit i Toulouse, den rosa staden. Det börjar bli bråttom att måla om dina tusen idolbilder, för imorgon går swingoplanet som ska ta er till Toulouse och vidare mot Bordeaux. Ombord föreställer du dig bordeller, en bordell där damerna drullar runt i rymddräkter. Rymdtrikåerna har sytts av transparent gummi, de modernaste modellerna har slangar in och ut ur vartenda hål. På så vis må damerna beskådas i allt sitt finaste svett, men blir lika omöjliga att vidröra som hon den mystiskt leende på museet. Ingens saliv kommer levande in eller ut ur kapseln. Bara tangenterna pressas allt intimare in i fingrarna. Topplistan är proppfylld med schlagers som aldrig nådde NASA.
Ni resonerar som så att Venusmånen finns åtminstone som fantasi - vilket tyder på att den måste ha sin förebild hos den verkliga verkligheten - om så än den bara bygger på någon annans fantasi. Detta framstår ännu tydligare när filmdukarna börjar rotera kring era organismer, ehuru sjuka idéer stryker sig mot era friska feromoner. Demonerna i form av omättliga mademoiseller väller ut ur garderoberna. Ni får lust att döda föda för att föda döda. Du klyver äpplet mitt itu. Dock hör den läckra häcken icke hemma i någon skräckfilm. Det räcker gott med surrealism för att bli kåt på potentiellt näraliggande innebörder. Du etiketterar varenda liten muskel som hon någonsin låtit röra sig. Mitt i lindansen håller Venus på att bli galen på riktigt, har redan gått ner i spagat och upp som ett paraply mot solen - så vilka trick återstår i själva verket? Fransoserna strosar ut ur vintergatornas gränder, upp mot junis ljusaste krön, dess snart åter rodnande korona.
454
11 april 2011
ett Månvarv från Venus
episod 1
Inatt regnar det på Mars men är solsken över Venus. Du sitter mittemellan, ombord på ett skyddat café, och iakttar den tilltagande trafiken. Alldeles strax är det morgon i Rymden. De håller på att flytta den ena av Mars månar till Venus, så att hon också får en. Du tjuvlyssnar på hur matrisen diskuterar med matroserna hur man kommer att uppleva systemet. Med en skranglig fast barnslig gest reser du dig, drar i spaken för att betala, trycker på knapparna tills jackan är stängd. Ute i Rymden är det rättså ljummet, känns hur april närmar sig maj, men klimatet står alltjämt och väger i dörröppningen. Vilket håll skall du ta idag?
Svävaren sparkar igång redan på första uppmaningen. Det får bli Venus eftersom de är i färd med att grundmura månen där. Någon kanske behöver ditt perspektiv. Bilderna från förra försöket har du kvar i innerfickan, från när man flyttade en måne ända från Jupiter till Tellus. Det var ett lyckat exempel, emedan jordemånen fortfarande funkar. När svävaren har sjunkit ned några lager längs Venus och låtit sig parkeras under en buske med nakna frukter, då smälter plasten i dina skor, omvandlas till aluminium men behåller sin ljusgröna kulör som du alltid har burit. Skorna studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Blott luften är lite väl sirapsartad för att andas per automatik. Nog för att du älskar lätt regn snarare än obarmhärtigt solsken, men marsregnet är på tok för kallt. Du vill ha den här värmen nu, så du får stå ut med solen på köpet.
Såvitt du inte missminner dig ska de ha kratrar här i trakterna. Där kan man klättra ner och få sig en smula skugga, hinner du tänka innan du ramlar ner i en krater. Du blinkar till några gånger och får syn på massa bokstäver över väggarna, de flesta V, vissa W, i övrigt alla möjliga kombinationer mellan S och Z. Somliga väggar buktar in eller ut som speglar. De inramar en grottliknande korridor där du går mot dörren. Bakom dörren bor en klonad version av Stephen King. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten av Stephen King. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, balansen mellan logik och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur. Hursomhelst minns hur du var med i ett relativt seriöst forskarteam. Kanske har du kommit tillbaks för att ställa framtiden tillrätta...?
episod 2
Du öppnar dörren från andra sidan. Du kommer ut i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett monster. Monstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt. Rör det sig om någon Garbage Pale Kid eller bara en gammal fotbollsfantom?? Nejdå, det uteblivna leendet tillhör Marlon Brando. I utbyte får du Marilyn Monroe. Inte minns du att du hade henne i bunten!?! Och där ligger både Harpo, Pink Schimpanze, Kizz och Vira Blåtira om vartannat. Uppenbarligen behåller bilderna sin struktur även i Venus atmosfär, trots ett hiskeligt högt tryck. Hur de erotiska molnen kan segla så lättfärdigt övergår ditt samtidiga förstånd.
Under de vansinnigt vackra ridåerna dolde sig en stenöken. Det kändes snöpligt i några decennier. Sedan vande du dig vid kärleken till allt som omvälver själva ytan, ofantligt djupa lager av varmaste vindars varseblivelser. Du stoppar pipan med marsipan. Doften får hundratals venusiskor att sippra ut ur bergväggarna. Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till månen. De har börjat få den på plats nu. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. Hur det går till har du ingen bra aning om. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusiskan gör allt hårdare magplask och låter bara sitt tredje lår ledas av din fjärrkontroll. Misstanken dyker upp att du trots allt vistas på Mars. Måhända tog du andra hållet hemifrån utan att vara medveten om just det?!
Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier. Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ett sexögdat spökmonster glider upp ur en krater och vill byta tillbaks klistermärket. Men du insisterar på att Monroe-porträttet är din souvenir. De vill väl att folk ska plocka med sig bra reklam från den nya månen?! Jodå, du får en bumerang på köpet, så att du vet vart du ska återvända. Spökmonstret tar elevatorn ner igen i sitt upp- o-nedvända torn. Du har just insett att du kan åka och ragga upp Marilyn på riktigt. Frågan är först om du behöver byta planet eller om hon dväljs i detta djävulska klimat någonstans...
011
Inatt regnar det på Mars men är solsken över Venus. Du sitter mittemellan, ombord på ett skyddat café, och iakttar den tilltagande trafiken. Alldeles strax är det morgon i Rymden. De håller på att flytta den ena av Mars månar till Venus, så att hon också får en. Du tjuvlyssnar på hur matrisen diskuterar med matroserna hur man kommer att uppleva systemet. Med en skranglig fast barnslig gest reser du dig, drar i spaken för att betala, trycker på knapparna tills jackan är stängd. Ute i Rymden är det rättså ljummet, känns hur april närmar sig maj, men klimatet står alltjämt och väger i dörröppningen. Vilket håll skall du ta idag?
Svävaren sparkar igång redan på första uppmaningen. Det får bli Venus eftersom de är i färd med att grundmura månen där. Någon kanske behöver ditt perspektiv. Bilderna från förra försöket har du kvar i innerfickan, från när man flyttade en måne ända från Jupiter till Tellus. Det var ett lyckat exempel, emedan jordemånen fortfarande funkar. När svävaren har sjunkit ned några lager längs Venus och låtit sig parkeras under en buske med nakna frukter, då smälter plasten i dina skor, omvandlas till aluminium men behåller sin ljusgröna kulör som du alltid har burit. Skorna studsar fint mot de tegelröda molnen, som om det var ett gammalt skolområde du åter beträder. Blott luften är lite väl sirapsartad för att andas per automatik. Nog för att du älskar lätt regn snarare än obarmhärtigt solsken, men marsregnet är på tok för kallt. Du vill ha den här värmen nu, så du får stå ut med solen på köpet.
Såvitt du inte missminner dig ska de ha kratrar här i trakterna. Där kan man klättra ner och få sig en smula skugga, hinner du tänka innan du ramlar ner i en krater. Du blinkar till några gånger och får syn på massa bokstäver över väggarna, de flesta V, vissa W, i övrigt alla möjliga kombinationer mellan S och Z. Somliga väggar buktar in eller ut som speglar. De inramar en grottliknande korridor där du går mot dörren. Bakom dörren bor en klonad version av Stephen King. Det minns du med största säkerhet, men vad du inte vet är från vilken sida du kommer att öppna dörren. Måhända befinner du dig redan därinne?! I så fall är det du som är varianten av Stephen King. Klonen blev icke helt perfekt när de gjorde den, balansen mellan logik och vansinne fick delvis annorlunda proportioner. Fast det är möjligen i full enlighet med sakens natur. Hursomhelst minns hur du var med i ett relativt seriöst forskarteam. Kanske har du kommit tillbaks för att ställa framtiden tillrätta...?
episod 2
Du öppnar dörren från andra sidan. Du kommer ut i kraterkorridoren och möter dig själv i form av ett monster. Monstret räcker fram ett klistermärke mot dig. Det tycks som att du vill byta märke med dig. Precis som de har bytt måne vissa planeter emellan. Du känner dig skeptisk till ditt motiv. Förmodligen har du dubletter helt enkelt. Rör det sig om någon Garbage Pale Kid eller bara en gammal fotbollsfantom?? Nejdå, det uteblivna leendet tillhör Marlon Brando. I utbyte får du Marilyn Monroe. Inte minns du att du hade henne i bunten!?! Och där ligger både Harpo, Pink Schimpanze, Kizz och Vira Blåtira om vartannat. Uppenbarligen behåller bilderna sin struktur även i Venus atmosfär, trots ett hiskeligt högt tryck. Hur de erotiska molnen kan segla så lättfärdigt övergår ditt samtidiga förstånd.
Under de vansinnigt vackra ridåerna dolde sig en stenöken. Det kändes snöpligt i några decennier. Sedan vande du dig vid kärleken till allt som omvälver själva ytan, ofantligt djupa lager av varmaste vindars varseblivelser. Du stoppar pipan med marsipan. Doften får hundratals venusiskor att sippra ut ur bergväggarna. Den ena sötare än den andra intar de spännande former framför dina glasögon. En stund retas du med dem, hittar på olika djur åt skönheterna, får figurerna att vränga ut ännu farligare kurvor. Tills allas intresse nått toppen av vulkanen - då drar du med dig en av venusiskorna upp till månen. De har börjat få den på plats nu. Ni ristar in ett väldigt W bland de andra i det redan så vältrafikerade månstoftet. Avlägsna toner från någons tramporgel påminner er om den varmaste våren någonsin. Bowie sjunger "We scanned the skies with rainbow eyes and saw machines of every shape and size. We talked with tall venusians passing by...". Du hånglar med henne tills läpparna är som en badbassäng. Hur det går till har du ingen bra aning om. Inte en enda slang har lossnat ännu från din rymdkostym. Hennes fruktfulla rumpa känns mer och mer som ett par såpbubblor. Venusiskan gör allt hårdare magplask och låter bara sitt tredje lår ledas av din fjärrkontroll. Misstanken dyker upp att du trots allt vistas på Mars. Måhända tog du andra hållet hemifrån utan att vara medveten om just det?!
Venusberget vibrerar som av oräkneliga batterier. Så släpper ballongen ur sig all konstgjord luft, sjunker ihop till ännu mera stoft över venusmånen. Ett sexögdat spökmonster glider upp ur en krater och vill byta tillbaks klistermärket. Men du insisterar på att Monroe-porträttet är din souvenir. De vill väl att folk ska plocka med sig bra reklam från den nya månen?! Jodå, du får en bumerang på köpet, så att du vet vart du ska återvända. Spökmonstret tar elevatorn ner igen i sitt upp- o-nedvända torn. Du har just insett att du kan åka och ragga upp Marilyn på riktigt. Frågan är först om du behöver byta planet eller om hon dväljs i detta djävulska klimat någonstans...
011
10 april 2011
Resan till Rymden via Såpbubbla
syntes 87, episod 6
For jag verkligen till Venus?! Ända sen vi skulle sy rymddräkter i textilslöjden har jag ibland förväxlat vänster från höger hand. Så kanske lät jag helt enkelt skeppet ta andra hållet... Rent fysiskt ska Mars hysa ett vänligare klimat än Venus. Eller åtminstone ett mer mänskligt - förutom för dem som tycker om att knycklas ihop likt flygplansskrot eller få sin ring nedsmält på nolltid. Och här sitter jag trots allt med drömbilden intakt från alla håll. Inte ens Stephen King lyckas förvränga figuren, transformera mitt motiv, få ramarna att krackelera av mara. Fast han får gärna göra ett försök! Nå, emedan Venus esoteriskt sett funkar snarare som en spegel eller en projektor än som sig själv, så kanske det inte är så konstigt om allt verkar våldsammare här på Venus än på Mars personligen. Inunder Venus förvillande vackra atmosfär återfinns en öken. Och där rider en clown på sin krokodil, inväntar apornas dans. Jag trodde kvinnorna bar extra gott om frukt här, men än så länge synes de vara osynliga. Får nöja mig med min synthesizer som sällskap, fastän den inte ens fanns då som musiken här utspelar sig ifrån. Vrider på smaragdringen ännu ett varv. /Jon-Stefan Zurr
011
For jag verkligen till Venus?! Ända sen vi skulle sy rymddräkter i textilslöjden har jag ibland förväxlat vänster från höger hand. Så kanske lät jag helt enkelt skeppet ta andra hållet... Rent fysiskt ska Mars hysa ett vänligare klimat än Venus. Eller åtminstone ett mer mänskligt - förutom för dem som tycker om att knycklas ihop likt flygplansskrot eller få sin ring nedsmält på nolltid. Och här sitter jag trots allt med drömbilden intakt från alla håll. Inte ens Stephen King lyckas förvränga figuren, transformera mitt motiv, få ramarna att krackelera av mara. Fast han får gärna göra ett försök! Nå, emedan Venus esoteriskt sett funkar snarare som en spegel eller en projektor än som sig själv, så kanske det inte är så konstigt om allt verkar våldsammare här på Venus än på Mars personligen. Inunder Venus förvillande vackra atmosfär återfinns en öken. Och där rider en clown på sin krokodil, inväntar apornas dans. Jag trodde kvinnorna bar extra gott om frukt här, men än så länge synes de vara osynliga. Får nöja mig med min synthesizer som sällskap, fastän den inte ens fanns då som musiken här utspelar sig ifrån. Vrider på smaragdringen ännu ett varv. /Jon-Stefan Zurr
syntes 87, episod 3
Jojomen, de upptäckte hur jag smög runt inne på anläggningen. Men istället för att låta robotarna lyfta ut mig, blev jag instängd i denna kapseln. Idag installerar de massa paneler här inuti Såpbubblan, som den officiellt omnämns. Rymdprogrammet går tydligen vidare för fulla spakar. Laboratörerna har börjat ta min närvaro på allvar. Det hade jag inte räknat med. Eller jo, naturligtvis måste de inse en sådan självskriven astronaut jag är, men det här blir närapå alltför konkret. Trodde farkosten skulle få vara en fantasi. Ingalunda! Ett par medresenärer har rentav blivit utsedda. Båda verkar vara människor. Vi förväntas sköta Såpbubblan ihop, hålla ett forskningsprojekt levande inom dess ramar. Fan, jag vill ju sitta i min egen kabin! Hoppas åtminstone bägge är honor. Har inte fått se några kopior av deras utseenden, bara obegripliga namn hittills. Och så ska det provas ut magnetiska skor, såna som man kan klättra med på alla håll och kanter. Det kunde blivit riktigt skojigt - om ej kapseln varit så otroligt rund. Jojo, försöker skilja på ner och upp, men jag tycker mer än hälften ska vara upp.
Hade sett fram emot spiralgalaxer. Å andra sidan älskar jag nog månglober allra mest. Drömmer om att trä Såpbubblan om en god månglob. Alla dessa knappar lyser i ohyggligt många avdelningar. Raderna av rektanglar gör mig hemskt snurrig. Jag vill ha på sin höjd två knappar, plus en spak. Och varje gång jag räknar dem så ska det uppstå nya nyanser. I en en aldrig sinande variation på ett o samma tema trivs jag bäst. Mitt keyboard faller aldrig överbord, för det slingrar sig i båda ändar. Jo, kommer från en trygg gammal måne. Minns hur där var massa träd uppbyggda. Önskar bara att återfinna månen. Då ska träden vrida sig på ovanliga vis kring varann. Vi svävar från ena trädet till tredje. Solen öga är vid fullt medvetande om varenda rotation, men stör oss inte alls med sitt sken. Jag nästlar in mig i månljus och kommer fram i månljus. /Jon-Stefan Zurr
011
4 april 2011
Resan till Rymden via Synthesizer
syntes 87, episod 1
Jag ska fara till Rymden, precis som den försvunne mästerförfattaren också ska. Kommit in på en parallell utbildning. På hans ska de studera hur kålrötter betér sig i tyngdlöst tillstånd. På våran kommer vi kolla huruvida kokosnötter smälter på Sirius. Så nu övar jag ivrigt i den konstgjorda kapseln. Har åter installerat mitt gamla keyboard, som jag fick av far. Det har zzovit i ett par dezzennier, men funkar trots det omedelbart, om möjligt ännu mer fantastiskt nuförtiden. Låter keyboardet oscillera mellan kyrkorgel och vanligt synthsound. Om än guldplätterade så byggde man fortfarande förbaskat pålitliga system då på 80-talet. Fick med ett liggunderlag i samma resväska. Det medförde att jag äntligen kom igång med sit-upsen, 10 + 11 varje dygn under hittills ett dygn. Min mage är allting annat än en astronauts. Björnefink har börjat med kolkapsyler i yoghurten, hörde jag. Ska nog ta och skapa en zignaturmelodi. Känns lättare att tänka när handen har sällskap av ackompanjemang i samma rum. De flesta problem hänger ihop. Närmaste tangenterna går att spela samtidigt som de redan nedtryckta, medan dem fjärran ger inget återsken. Nå, vi lär oss säkert uppfånga och frammana dem också... Tillika min klocka var CASIO när det begav sig. Snart inrymmer våren mer framtid än någonsin. Hararna grönskar ikapp här utanför kapseln inatt. De gredelina grisarna drömmer om sommaren. Vi ses förmodligen i Rymden, du mästerförfattare och andra gamla kompanjoner! /Jon-Stefan Zurr
Jag ska fara till Rymden, precis som den försvunne mästerförfattaren också ska. Kommit in på en parallell utbildning. På hans ska de studera hur kålrötter betér sig i tyngdlöst tillstånd. På våran kommer vi kolla huruvida kokosnötter smälter på Sirius. Så nu övar jag ivrigt i den konstgjorda kapseln. Har åter installerat mitt gamla keyboard, som jag fick av far. Det har zzovit i ett par dezzennier, men funkar trots det omedelbart, om möjligt ännu mer fantastiskt nuförtiden. Låter keyboardet oscillera mellan kyrkorgel och vanligt synthsound. Om än guldplätterade så byggde man fortfarande förbaskat pålitliga system då på 80-talet. Fick med ett liggunderlag i samma resväska. Det medförde att jag äntligen kom igång med sit-upsen, 10 + 11 varje dygn under hittills ett dygn. Min mage är allting annat än en astronauts. Björnefink har börjat med kolkapsyler i yoghurten, hörde jag. Ska nog ta och skapa en zignaturmelodi. Känns lättare att tänka när handen har sällskap av ackompanjemang i samma rum. De flesta problem hänger ihop. Närmaste tangenterna går att spela samtidigt som de redan nedtryckta, medan dem fjärran ger inget återsken. Nå, vi lär oss säkert uppfånga och frammana dem också... Tillika min klocka var CASIO när det begav sig. Snart inrymmer våren mer framtid än någonsin. Hararna grönskar ikapp här utanför kapseln inatt. De gredelina grisarna drömmer om sommaren. Vi ses förmodligen i Rymden, du mästerförfattare och andra gamla kompanjoner! /Jon-Stefan Zurr
syntes 87, episod 4
Mitt i 80-talssimulatorn har de mixat in en stumfilm från 20-talet, med minst dubbelt så snabbt exponerade kroppsdelar. Jag stänger av pianot, ty alla gamla spolar som snurrar så surreellt fyller varenda vindling av min uppmärksamhet. Mannen med filmkameran klättrar fram överallt: på höghus, mellan tåg, i telefontrådar, längs badstranden, genom skyltdockor, i gruvschakt, ur vodkakaraffer, mitt i biopubliken. Han är som en kosmonaut på människornas uppväxande planet. Om man kunde arbeta under sådana skratt, koppla ihop karuseller i sådana höga farter, så kan man garanterat resa till Rymden. Men är det längre någon som vill följa med? Vi har ju redan större delen av Universum på internet - så varför installera ännu fler stjärnsystem?! Nej, jag är inte ironisk. Utsätter mig många ljusår gånger hellre för en japansk dokumentär om en merkuriansk dokumentär, än jag far ut och försöker bo ihop med främmande kvarkar i någon antimateriell såpa. Därför är det särskilt beundransvärt med de kosmiska soldater som beger sig genom verklighetens stratosfär ut till andra verkligheter. Utan hjul som törs rulla över nya ytor skulle vi inte ha några gamla filmklipp att spola omkring oss bland. Då skulle alla scenerna utspela sig på den planet vi befinner oss på. Visserligen mer än gott nog, men bara sålänge perspektiv snurrar i bakhuvudet - tills framtida kuggar kan kroka i de förgångna. Hoppar vi inte över ribban nu så kan vi istället stöta kula i liknande banor. Revolution bygger på klassiska axlar att rotera kring. Allting är nytt under solen. Huvudsaken säger radion är att övandet utvecklar övandet. Vågor går i cirklar underifrån, virvlar i spiral. Tror jag ska bygga raketen av ett kyrktorn, orgla organismen till orgasm. Nu måste jag sluta. Det går alltid att minnas ett roligare steg. /Jon-Stefan Zurr
[just kollat Dziga Vertov's "Man With A Movie Camera"]
011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
