Joni soon in Sun of a faraway June

And here's the painting a female friend made for me last spring, inspired by my instructions of a mix of Joni Mitchell's album covers. © Sandra Magnusson and Andreas Gustafsson 2007

Är en sån morgon när alla musklerna fungerar samtidigt

¤¤
¤


Är en sån morgon när solen kikar in från ett nytt håll
Är en sån morgon när glädjen pussar rädslan på rumpan
Är en sån morgon när man lyckas både telefonsamtala och se träden
Är en sån morgon när skogen ruvar på de städer jag kommer besöka
Är en sån morgon när livets alla minnen lätt följer med i jackfickan
Är en sån morgon när naveln håller hela solsystemet på plats
Är en sån morgon när varenda grej blir bättre än allting annat


¤
¤¤

Rutinmässig Galenskap

¤¤


Varför festar folk blott i mörkrets stroboskopiska sken...?
Varför går man inte ut i förmiddagssolen och startar sitt party...?
Eller dansar med arbetsredskapen en tråkigtrött eftermiddag...?
Är det bara A-lagare som vågar berusa sig när alla kan iaktta...?
Har samhällsRutinerna sån absolut kontroll
över t o m den galnaste lössläpptheten
att den liksom måste ske på burk...!?
Eller upprätthållas med kniv...!?
Varför längtar folk hela veckan efter frigörelse
men skambelägger andra som försökt pröva på allvar
och helt enkelt misslyckats...?
Det finns fack för alla former av missnöje och anti-aktiviteter
men fortfarande så få forum som frossar i positiv tilltro...?
Skönt att det trots allt finns jävligt mycket musik...
...jäkligt massa skapande på alla fronter!!
Bara lite ont om samtidig kommunikation...?
Tänk om pensionärerna kunde knalla ut i månskenet
och kackla trädgårdskultur hela kvällen, rulla garnnystan natten lång,
utan att stångas blodiga
av revirpinkande, livrädda barn,
ja, lika gemytligt gemensamt som det kan vara i Italien.
Jag har aldrig riktigt förstått reglerna
men så har jag extremt sällan festat loss heller,
för jag behöver inga droger
till att sinnesutvidga verkligheten.
Min fantasi har alltid gjort hela jobbet.


¤¤

pianoPonken den SpegelHändige TangentRyttaren

88


Det slår mig:
om jag vore musiker
skulle jag nog oförvitligen varit pianist..!?
Ty mitt skrivande handlar hemskt mycket om att hamra
mellan intilliggande klanger,
smekande söksamt
men hela tiden spänt, utan att begagna allra
bullrigaste slagverken och hellre än sjunga med lång luft eller oav-
brutna drag ut,
flyglar jag fram med emellanåt allra
värst vackra oväsendet av alla.
Älskar ständigt att spegelvända
fram och åter figurer, språngande små krumelurer
som genom osynliga strängar
strålar liv åt musikens marionett.
Kanhända dock kunna hela konstitutionen
stämma in på
mångahanda instrument i universum.
Då menar jag emellertid
i något i mer vardalig ton
att jämt har jag lyssnat minst lika tydligt till
ackompanjemanget
som själva melodins linjer
och i hela kroppen känner jag starkast för å använda fingerlederna å
i viss mån tåtrådarna
då det kommer till kritan att uttrycka abstrakta makter
med konkretast koncentration.
Pianino är enda instrument som denna pojken
på egenhändigt bevåg suttit och spelat någorlunda evinnerliga stunder på
(inklusive digitala varianter),
även om vissorlunda tillgången till cello, oboe o trombon
såväl som andra anderika redskap
icke precis funnits förhanden
likaså ingalunda hammondorglar
(dock blockflöjter).
Och:
uppskattar bäst gör jag agera från underliggande katakomberna
som bakomkompis
ja, från övergripande styrbordet
som färgband och harmoni-silare,
men känner jag hur ingen är på långa stigar såpass passionerad
som slottets alla trappors kandelabrar kräver
då
kan jag lätt rusa upp, springa fram och sprida ut
mitt solo
det intrikatast explosivast oändligaste
någonsin skådats spelats hörts.......




88

HiSNANDE BAKOM KULiSSERNA {näst sista akten}

[smått omskriven 18-19 augusti, efter återmöte med Sus....]


INSTÄNGDA I KORRiDORERNA går vi. Genom dörr efter dörr.. Vi är två personer, vi är skådespelerskan och jag. De andra försvann efter föreställningen tog slut. Nu går vi genom korridorerna. Genom dörr efter dörr efter dörr... Det är hon som har nycklarna. Jag känner full tillit till att hon hittar, att skådespelerskan för oss igenom. Det måste ske innan larmet sätter igång vid midnatt. I annat fall blir hon av med sitt arbete, och jag kommer aldrig kunna bli manusförfattare. Ännu finns chansen...

Skådespelerskan skall visa mig kammaren med de fantasifullaste dräkterna i hela staden. Hon säger att hon nästan minns var de finns. Än så länge har jag ingen anledning att misstänka henne för storhetsvansinne, än mindre för att vilja lura på mig en roll. Ändå blir jag hemskt lättad när nästa dörr inte omedelbart går upp. Och när nästa dörr tycks ha fått galna siffror... Jag vill egentligen stanna här inne med henne. Dörrarna bakom oss går enbart att öppna från det håll vi redan kommit ifrån. Fungerar inte nästa dörr så är vi totalt jävla inlåsta..!! Det känns som en djup bekräftelse varenda gång det strular, som att marionettskötaren bakom allt det här är med oss. Har han valt denna skådespelerska att göra någonting med mig!?

Jag undrar varför hon gör dethär. Kan ju omöjligen vara bara för min skull. Såpass känd är jag ingalunda på långa vägar. Skådespelerskan är dessutom 8 1/2 år yngre än mig. Likafullt rör sig den lilla kvinnan som Octopussy i hemtamt vatten, ja, dessutom mycket smidigare. Hon säger att hon aldrig passerat just här förut, fastän alla logerna flyter förbi som vinklar i hennes egna vardagsrum. Som om det var alldeles naturligt att ha tillgång till varenda liten privat vrå i det offentliga livet...! Samtidigt vet jag ju att det är jag som kommer utifrån, som har extremt ringa erfarenheterer för min ålder...

Larmet har fortfarande inte gått. Vi passerar glasskåp med uppspända strumpbyxor i. Från små små hål i taket hänger hårslingor från bortglömda peruker. De postmoderna pipen svindlar mellan mina öron, allteftersom dörrarna går i lås bakom oss. Visserligen jobbar skådespelerskan som scenograf vid sidan om, men ansvaret för denna föreställning är likt förbannat hennes första riktiga uppdrag innanför scenen. Det vet hon lika väl som jag, och borde aldrig ta en sådan här risk. Vi hade kunnat gå ut den vanliga entrén, som vilken publik somhelst, och sammanstrålat ett annat tillfälle. Nu måste hon ha fått för sig, ja, inbillar sig uppenbarligen att jag är en långt skickligare manusförfattare än jag i själva verket är. Eller är jag...?

Vi inser att vi inte har några klockor här, inga mobiltelefoner. Hur nära larmet, hur långt ifrån tolvslaget är det nu...? Skådespelerskan ledsagar mig allt djupare ut ur labyrinten. Bakom nästa hörn visar sig en hiss. Där står att vi befinner oss på våning 11. Det är omöjligt. Scenen låg en trappa ned från entrén. Sedan dess har vi näppeligen stött på en enda trappa. Men denna kvinna ser inte alls överraskad ut, så det måste vara jag som behöver ändra på mitt minne. Det har satt sig alltför djupt i musklerna. Kommer ihåg hur denna skådespelerska såg på mig, på en gång ömsint och kritiskt, som ville hon spela med mig, agera min lärarinna i någon sorts drömspel. Det var precis efter föreställningen, när vi stod och pratade med ljussätterskan. Då var jag bara publik och ingenting mer. Ljussätterksan sa något intressant om våra hår. Vad var det!? Sedan försvann allesammans, och skådespelerksan och jag började gå genom korridorerna. Genom dörr efter dörr efter dörr efter dörr efter dörr efter dörr efter dörr.......




¤¤
¤¤

SEPTOPUSSY'S NEWLYEST SEEN CINEMA {{{....sjätte inseglet...}}}} NsYsaxar uppTRädda vecka 14-16(17)

¤¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤¤

8.
"the OCTOPUSSY"
who scares me a bit and squeezes my curiousity into thrilling, delightful pieces:

KILL BILL (volume I)
Quentin Tarantino (2003)
which almost every friend already had rated so very high...

7.
"the SOLARiS"
who is shining so soulfully that my heart can't remember anything hotter:

ALMOST FAMOUS
Cameron Crowe
(USA 2000)
about Penny Lane, who also inspiRed me to see it

6.
"the HYPERCUBE"
which seems very well-constructed, super-beautiful, a mysterious machine far from clear what it tries to tell:

"EXTRAORDINARY MACHINE"
video with Fiona Apple's song
+
"MYRIAD HARBOUR"
video with The New Pornographers' song
+
"HEIMDALSGATE LIKE A PROMETHEAN CURSE"
video with Of Montreal's song

and many other videos via youtube via iLike on facebook
dedicated to friends

9.
"the RiNGU"
which I've already experienced one, two, three or more times before, and still don't know how to be free from:

JACK
Janne Halldoff
fritt efter Uffe L.
(Sweden 1976)

0.
"the VIDEODROME"
which I never saw all the way through (because I was more occupied with my dreams of seeing it, than with the work of actually watching it), but still look forward to complete for real:

BARNEN SOM INTE FANNS
[DAREMO SHIRANAI]
Hirokazu Kore-Eda
(Japan 2004)

1.
"the iKiRU"
from which I learn much about life, even though I don't find the film so exciting in itself:

BATTLE OF ALGER
Gillo Pontecorvo
(Algeria /France 1965)

2.
"the PERSONA"
which tells me who I pretend to be, or even is a miRror I cannot escape - because it is my mask:

CHARLIE AND THE CHOCOLATE FACTORY
by Tim Burton
with Johnny Depp
(USA 2005)



3.
the THEATRE
which occupied my present being body with real living phantasms, outside the movie-screen:

SAGAN OM RAMA
av Nasrin Barati
baserad på berättelse ur Ramayana
marionettspel på Sesam Dockteater
(Gothenburg 2008)

+

INGEN KÄRLEKSHISTORIA
baserad på Stephen Kings "Carrie"
Teater AktÖR
med Åsa Gustafsson i enda rollen
(Gothenburg 2008)

4.
"the Christina Lindberg"
which I forced myself to see while appreciating mostly the main actor, not really the film:

EDWARD SCISSORHANDS
by Tim Burton
with Johnny Depp
(USA 1990)

5. "the Lili"

the very very most wonderful, in it's own little way

THE LAST KNIT
short film animation
by Laura Neuvonen
(via emoria via youtube)

¤¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤¤

interpersonell inomslighet

¤


Gillar ha människor inom mig
mer än ha dem utanför mig.
Njuter att undersöka människors röster med min
hellre än direkt instormning.
Därför är internet en sån fin mellanform,
för då kan ni komma utifrån
och samtidigt vara helt och hållet i mitt inre.
Då gör jag om er som jag vill,
men vill gärna testa sen om det stämmer...
Enda kruxet är tidsaspekten
och det kroppsliga förstås;
ty det blir en smula svårt att dansa tillsammans
när min fantasi bestämmer varenda steg.
Så därför föredrar jag tillfälliga instormningar,
följda av lugn kontemplation.
Om du gör din gest och skickar över den till mig
så känns det ändå som tillsammans
eller i närheten...
Om inte annat kommer jag känna mig
någon minut eller dag
som jag inbillar mig du känner dig.
Ja, nej, jo,
jag stjäl gärna all energin, varenda liten figur
som sitter invälvd i identiteten din. Åtminstone så länge som
du ingalunda saknar dig själv...



¤¤

VAD FÖR SORTS FENOMEN ÄR VÅRA FANTASIER...?

.......undrade jag i form av en statistisk undersökning här ombord på bloggen. Ehuru emellertid nästan ingen svarar (...någon kryssade för "Kreativ Kraft som Befriar Oss" och en ansåg "Tidens Asymmetriska Relationer till Rummet".......) så plockar jag bort frågan ur marginalen. Man får numera skriva kommentar om ni önskar svara i vederbörande enkät:



1. LÄTTJEFULLA LÅTSASLEKAR

2. FÖRSÖK ATT PÅ ALLVAR FÖRSTÅ

3. HALVT OTILLFREDSTÄLLDA BEHOV FRÅN BARNDOMEN

4. KREATIV KRAFT SOM BEFRIAR OSS

5. INVANDA IDÉKOMPLEX GENOM MASSMEDIA, RELIGION, SAGOR OSV

6. KÄNSLORNAS SAMLAG MED TANKARNA

7. NEDÄRVDA STRUKTURER (SYMBOLER O FIGURER) I MÄNNISKOPSYKETS KOLLEKTIVT OMEDVETNA (se C.G.Jung)

8. FANTASINS INRE, ISOLERADE CIRKELGÅNG

9. LUDDIGT DEFINIERADE IDENTITETER

10. INGENTING, TY FANTASIERNA FINNS INTE

11. SANNA BILDER AV MÖTEN MED ANDRA VÄRLDAR

12. LEVANDE MINNEN FRÅN FÖREGÅENDE LIV

13. TIDENS ASYMMETRISKA RELATIONER TILL RUMMET



¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤

Fyrkantiga virvelFlingor (eller dylik lyrik)

¤¤
¤¤


imorse kom snön snett in
snurrade ett kvarts varv
så att året i själva verket började nyss
i skyltfönstren stod skridskoåkarinnorna redo
på trottoarerna satt stråkkvartetterna
de gned på Schumanns tredje och jag tänkte
att det var längesen jag hittade på en riktigt händelserik dikt
så jag sätter mig ner i mitt hjärta
drivorna har redan blåst bort med en jitterbug
kring brunnen springer ungarna april
medan duvorna blandar sig med hattarna närmare skorstenspipan
grönskar det i gråmolnen
folket hinner äntligen ikapp sin stad
under fyra sekunder flyger nervösa trioler lugnt mellan fantasierna
där som ingenting försvinner



¤
¤
¤
¤

LIFE WANDERER

¤¤¤¤
¤¤¤¤
¤¤¤¤
¤¤¤¤




I Am Becoming Aware of Which Side of The miRRor I Am on

Then I Will Walk Through The miRRor

Then Repeating Same Procedure With Every miRRor in Universe

But in a Different Order Each Time




¤¤¤¤
¤¤¤¤
¤¤¤¤
¤¤¤¤

Pusslets gränslösa likheter

¤¤¤
¤



Känns sällan märkligt att miljarder människor finns
men förunderligt hur var o en har sin egen röstklang.
Känns knappast märkligt med all ofantlig mängd musik
men så sällsamt att inga melodier blir alldeles samma,
aldrig samma som varann.
Känns aldrig märkligt att två bär är olika,
bara så besynnerligt när likheterna närmar sig varandra i oändlighet
men någonsin inte byter plats.
Känns märkligt att pusslet kan läggas på alla dessa sätt
och ändå passa ihop.



¤
¤¤¤