SKAMmen föddes före...

[=mina rader ur senaste veckans brevväxlingar, omformulerade flera varv här]


Bästa undran förra veckan jag fick från Y var typ "Vad känner du egentligen?" när jag först avvaktade med att närma mig en dam som satt "omöjligt" till, orolig för vad alla människor runtomkring skall tro, och sedan dessutom inte ville att det tigande paret bredvid oss skulle fortsätta höra allt som vi/Y pratade om, men inte kunde/ville klargöra detta för någon part live.

Jag famlade efter själva känslan, men kom bara på allmän oro att störa dem, rädsla att bli missförstådd, tagen för clown i fel läge, ovilja att bli dömd eller utfrusen ur flocken, ge dem onödiga problem, brännmärkas som idiot osv. Kort sagt tro sig inte ha kontroll över vilka intryck jag ger eller hur jag uppfattas...

Men som de beskriver i Connected kan jag som individ i en grupp inte heller ha sådan kontroll, dvs inte jämt. Ute bland människor måste de andra få göra "felaktiga" bedömningar. Alla är lovliga byten för varandras (miss)uppfattningar. Varenda möjligt närmande och kontakttagande är naturligtvis inte värt att utsätta mig/dem för, men många ÄR, om inte annat så för att kunna ta/få reda på hur stort/litet värdet var.

Hursomhelst kom Y med svaret på den mer grundläggande känslan. Det borde i mitt fall röra sig om SKAM. Och det är precis vad det gör - där har vi själva emotionen!

Skamkomplexet motiverar mig ofta att avstå vissa handlingar, likaväl som att omedvetet dras överdrivet ihärdigt mot sådana situationer. Skam är nog ödvändig drivkraft/stoppkraft ibland, men kan missbrukas på sätt där känslan knappast stämmer överens med omvärldens förväntningar eller reaktioner. Särskilt när skammen kommer inifrån, innan någon egentligen har tyckt/upplevt något...

Denna skamkänsla (eller rädsla för att känna skam) inringas genom observation av själva upplevelsen, innan känslan har hunnit iklädas rationaliseringar eller färgats av ens föreställningar i ord.

Rör sig ej enbart om skam över vad jag själv potentiellt sänder ut, utan även beträffande vad mina vänner gör/säger ibland, hur jag/de/vi uppfattas i sammanhanget. För gruppen har jag ju ännu svårare att kontrollera, fastän jag inte heller förväntas göra det hela tiden.





Fast samtidigt som jag tror starkt på astrologi vill jag ju inte låta dess enskilda uttolkningar bli som Guds inristade ord. Det viktiga är att pröva, observera, se hurpass väl det stämmer eller kan hjälpa till att förändra sig här o var...

Nu är jag mer inne på våra vanliga västerländska horoskop igen. Planetmässigt tycker jag det stämmer bra på mig o andra, medan husen o ascendenterna länge har frustrerat och förvirrat mina uppfattningar om mig och andra.

Intressant - om jag räknar med mitt offentligt angivna klockslag, men "lurar" astro-programmet att jag är född i Italien istället, så blir ascendenten Oxen där istället för Tvillingarna här. Tänk ifall jag andligen är född i Italien, men kroppsligen häruppe?! Tror hursomhaver det var i någon italiensk stad som jag dog senast...

Ungefär samma horoskop får man om man fastslår min födelse till en timma innan jag tog det första andetaget. Fast vem vet, jag andades säkert eterisk luft före jag kom ut i fysiska luften :-) Nå, betvivla att födelsehoroskopet (ascendenten) startar vid första andetaget kan man ju oxå göra. Varför inte när man just är på väg att lämna livmodern, när "man gör sig beredd"?

Med Ox-AC får jag oxå SkorpionSolen i Sjunde huset. Det stämmer mycket bättre med mitt livs strävan, att lära mig hantera relationer och bygga partnerskap, även om jag är långt ifrån bra på det, men får mest energi av det när jag verkligen lyckas.

Och jag ser liksom redan världen med alla intressanta människor som att jag måste välja hur jag vill spegla mig själv, Solen, i dem. Samtidigt som de hela tiden Månemässigt återspeglas i mina mönster... Allt blir för mig en fråga om hur väl det går att kommunicera eller inte, hur det inre kan motsvara det yttre eller ej.








101