Lamarita i Rom

(f.d. Lisabeth i Lissabon)


Lamarita i Rom (stund 3)


Trodde du du
likt naiv härförerska
befann dig i Lissabon, byggd på sju kullar,
men ännu en
lönngång
i kapellets inre kapitel
var det det oglömbara Rom som
lurade dig hem
Lamarita
hit till denna sanna
av förstördhet förborgade
matris:
vi, Guds trenne ögon
stöper din hjässa i ljus,
dyrkar din livmoder med skräck,
minns ditt hjärtas hus.

Lamarita, vackra vakuum,
på vägen mellan oss själva
och vår grupp
där Pluto kämpar emot
Jupiters blivande, enorma sammanhang
och genom sitt sömnlösa
unikum
erbjuder radikalt djupare
tillväxt för
ditt ena ben, två centimeter kortare än ditt andra
tills du står
som barnet obekymrat
inte mot, bara med
den tredje pelaren under änglaelefantens päll,
skall vi glädjas dig
liksom du glädjas oss
förr eller senare...




Lamarita i Rom (stund 4)


Lamarita, flyter du
genom dammtorra gränder
på din solstråle
en fontänfisk som ödelägger sig fram
mellan mycket fria lustar
och väldigt låsta portar
redan insipprad
med mörklila läppar med
ljusrosa innanmäte, in
och in och
ut ur gamla Fellini-filmer
utan slut
före tiden hade gått för långt
vem som nu än
tog död på PPPasolini
är livet underbart
så länge man lyckas med att låtsas
för sitt barns skull
skapar en större verklighet
och inte förrän du
vill, Lamarita
tittar vi
på fondens baksidor
glättighetens fascism
narcissismens altruism
vidöppna speglar
spår av pizza på tapeterna
operor över gravtrappan
där nyss neptuni
andemakter förvirrade sig
i Napoli, nu
hem mot Rom
återkommer näst sista scenen
evigt i vitt





Lamarita i Rom (stund 5)


Vart går det femte hållet?
Hur nu än du
för våra spår
möter dig fyra
hörn, här där
gatorna korsar varandra
i avsaknad av
vrår, i
jämlikaste vinklarnas
räta orättvisa
mot alla dem
oss krokiga
som behöver uppåt
eller neråt att
luta sig
mot, hemåt
eller bortåt för att utvecklas
och icke förblandas,
Lamarita,
mitt i det uppenbara,
i den perfekt lättöverblickade labyrinten
utan varken mål
och förgrening
eller drivande motiv,
rak,
rentav rakare
än under
Romarriket, då kampen
mellan helgonen
trots allt höll möjligheten
till gudagnistor
vid liv
tills det fredligare utbytet
av bokstäver, kryddor
och stjärnor
gav saligaste musik. Ty
på din tid
mellan det fjortonde eller
femtonde århundradet
i nyfödda Florens
visste vi
huru strålarnas sol
bryts
annorlunda för varje gata,
följer välvda fasader
eller löper diagonalt,
silas
i cirkeln
tills varje huvud har fått höja vår gloria
och sänka vår dolk.
Bakom evigheten
blinkar torn
till torn,
sålänge varje kvartér
är sin egen del av
kvintessensen.









101