episod I
Jag minns tydligt hur 2012 började, som ett sista stort pepparkakshus, på väg att bli uppätet redan från start. Yr i glasögonen blev jag, fastän allt såg ut precis som det brukar. Jorden hade ännu inte förts bort till vårt nuvarande solsystem. Emellertid kunde man känna hur himlen var på upphällningen. Sydliga stormar och varma orkanbyar svepte undan varje ansats till snöfall. Brasilianska balettdansöser lindade in den ena tomtegubben efter den andra i sina obefintliga garderober. Där stod de helt förtrollade, som mumier i mänsklighetens saga. Vår nya verklighet närmade sig. Snöns skyddande hinna skulle ju behövas desto bättre snart, under den historiska förflyttningen.
Rädslan hade växt år från år - skulle det komma en tid när jag inte längre kunde sitta och lugnt iaktta film efter film?!!? Raketerna samlades fler och fler, parkerade kors och tvärs i vår omloppsbana. Nätkablarna hade allt smidigare kopplats ihop med databaserna. Framemot februari var det mer än blotta föreställningen. Vid det laget kände vi i njurarna hur dragningskraften omvandlades, hur urinen närapå sprutade ut genom öronen. När människan passerat Uranus och knäppt sina sista kort på Neptunus, då blev jag förundransvärt lugn. Somliga började få sitt livs chock först så dags. Uppenbarligen balanserar vi varandra. Förtroendet kalibrerar sitt teleskop efter hurpass stark oro där råder att kämpa mot, medan misstänksamheten fokuserar på all befintlig dogmatism i dess eget synfält.
Det är med grönt hjärta som jag konstaterar att skogarna funkar även här ute. Också trapporna rullar på i liknande städer som 2012. Egentligen den enda enorma skillnaden består i att alla har blivit trebenta. Stenbockarna har blivit trebenta, skalbaggarna har blivit trebenta, sjöjungfrurna har blivit trebenta. Vi valde att få ha tre armar istället för tre ben. Det dröjde flera år innan man kunde märka effekter i byggnadsteknikerna, ehuru det fyrhörniga höll i sig av tryggt inrotad vana. Ändå finns vissa spår bevarade från 2012 av världens första tresidiga vinylskivor. Även medaljonger med tre sidor började 2013 bäras av de mest kreativa kvinnorna, som strax också uppvisade tre stjärthalvor. Naturligtvis kände jag mig länge kluven och längtade tillbaka till platsen där det mesta bara var ja eller nej, av eller på. Men det nya solsystemet var tillräckligt målmedvetet i sitt etablerande av den trigitala strukturen, baserad på nollor, ettor och tvåor. Så nu känns det som hemma här.
wWw
1 januari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)