ur den parapsykologiska mästaren Dénis Lindbohms Trollmakt (1987)
nedtecknat genom lyssning på inläsning av författaren själv [kap 18]:
"Detta med trollguld som blir till vissna löv är något som andra har råkat ut för långt före min mor. Det går ju rentav igen i många sagor, och ofta är sagorna byggda på verklighet.
När en del människor med trosvissa och överlägsna leenden säger att vättar, troll och älvor bara är sagopåhitt, så vänder de på fakta. De menar att om någon ser en vätte så har denne ingen verklighet utan är kommen ur sagorna.
Men ur min synvinkel är sagorna komna ur verkligheten - vätten fanns före sagan."
[kap 17]
"I vår tid hånar man med massiv självsäkerhet den som anser att magin är verklig. Men exakt samma sorts människor som nu hånar magin, skulle under magins tid ha hånat en materialism. Flertalet tänker mycket litet, de tror på auktoriteter. Det beror på epoken vilka som är auktoriteter...
Förr såg man trolldomsfolket i alla dess märkliga och ofta skrämmande skepnader. Numera ser man besökare från andra planeter... -Är dessa rymdvarelser i själva verket desamma som förut tog gestalt som älvor, vättar och troll...?...
...att det kanske fanns en osynlig gränsöverskridare i den där gläntan, och denne introjicerade en hypnotisk illusion i min mors psyke. Hon såg därvid vad hon hade förutsättningar för att kunna se. Men en ufolog hade kanske inte kunnat föreställa sig existensen av trollbarn...
...har jag hänvisat till filosofen Immanuel Kant och dennes tes att vi endast kan föreställa oss sådant för vilket vi redan har element i psyket. Om vi konfronteras med något för vilket vårt psyke saknar element, kan vi helt enkelt inte uppfatta detta. Tesen har bevisats av modern varseblivningspsykologi...
Verklighet är vad vi har förmåga att uppfatta som verklighet. Vad som är gediget guld för den ene är vissna löv för den andra."
wWw
8 oktober 2011
Sinnesfokus och Bokkontakt
kring trenne inlärningsstilar [återfinns i grunden inom fältet NeuroLinguisticProgramming, men verkar också blivit allmän psykologi och studieteknik]
I pissiga regnet härommorgonen uppfångade jag Jones sköna stämma i öronkuddarna. Greppat några smulor mer om triaden auditiv - visuell - kinestetisk. Översköljdes av hundratals exempel på hur varje inlärningsstil kan uttrycka sig. Kändes redan det som en typiskt auditiv grej (och det är ju från Yyy jag fått smakprovet :)).
Här ger jag mig i kast med ett fysiskt-kinestetiskt språkbruk. Gillar de coola ordval Jones kör på den fronten, känns så mycket mer levande än de visuella o auditiva pusselbitarna. Nu kommer jag emellertid inte in och tuggar om att jag skulle vara kinestetisk i första hand, nix, sticker inte under stol med att jag egentligen är mest visuell. För det kan nog mina närmast bekanta se?!
Inte desto mindre bidrar en kinestetiskt färgad terminologi till klarast förståelse (för mig, av andras motiv). Föredrar att någon uttrycker sig så, i sinnliga banor med konkret koppling till kroppen och rummet. Ytterst handlar det säkert om jag vill ha eller behöver fler kinestetiskt laddade personer omkring mig.
Och chanserna att hålla kvar deras naturliga uppmärksamhet, lär enligt Jones bli maffigare om man låter tungan tangera de dimensioner som deras kroppslighet redan är inpejlad på. Sålunda skola jag/vi uppnå bättre effekt på umgängen genom att tillmötesgå andras främsta inlärningsstil. Om de har en motsvarande bild av detta fält, så låter de ana visuella linjer i sitt språkbruk, blixtbelyser viktiga punkter i kommunikationen - allt för att tillmötesgå mig.
Fast reagerar jag verkligen bäst på visuella signaler...? Den mindre visuelle, auditive Yyy är ju uppenbart MER benägen än mig att raskt tillgodogöra sig visuella intryck, liksom skyltar, och affischer, personpositioner och bordsplaceringar. Och då oaktat lokalsinne samt ansiktsigenkänning, där jag ofta får föregå med goda iakttagelser. Lokalsinne är väl i stort sett en fysisk-kinestetisk förmåga?! i kontrast till kartläsning eller skyltkoll som är av visuell natur.
Visst processar jag världen visuellt, genom texter och bilder, men mest sker detta i deras introspektiva aspekt. Jones nosar på en motsvarande aspekt även för kinestetiska tillvägagångssätt. Där ställs typ det yttre känselsinnet parallellt med den inre känslan typ.
Vad som tenderar starkast störa min koncentration är ljud och då i synnerhet prat, med andra ord den parameter jag är minst benägen att fatta omvärlden genom. Ska jag prata med Yyy om hur vi just förhåller oss till människorna omkring oss, vilket Yyy så väl behöver, så förmår jag ej längre observera och känna av just dessa människor. Den visuelle pratar visserligen gärna, men i stort sett om det han redan ser/sett, medan den auditive snarast konverserar för att överhuvudtaget börja förhålla sig till omgivningen. Det problemet har mitt medvetande stött på under flera års förlopp.
Fast frågorna i diverse test inom ämnet, de brukar spika fast att även det man stör sig på ingår i ens primära inlärningsstil. I tio år har jag dessutom lyssnat på ljudböcker i rejält vidare omfattning än jag suttit med näsan över textböcker. Nå, det må bero på att lurarna blivit ett smart nyttjande av min arbetssituation. Och datorn hänger ju mina ögon minst lika frenetiskt över som öronen vid inläsningarna.
En fysiskt påtaglig bok plockade jag däremot fram inatt, för första gången på många år känns det som. (I själva verket rörde det sig om ett magasin, nova science-fiction, höll mig till novellen av Ray Bradbury). Internets strömmar är som vi vet svårgörliga att hålla i sina händer, fast jag har långt ifrån saknat tidningar och böcker så som jag tidigt befarade, snarast inte ett dugg saknad.
Ändå känns det faktiskt, när jag väl sjunker ner i fåtöljen med boken lite varstans längs kroppen, på skiftande avstånd från hjärnan, att kvaliteten på läsandet stiger ett par trappor. Samt att min muns egna nynnande + fingerstrykningar tycks tillta där inför de fasta stumma sidorna, bortom skärmens i sig mer rörliga matris.
Om det hela så bara handlar om återupplevelsens behag, alltså påfyllning av den tomma tanken, eller huruvida bokklossen verkligen erbjuder mig lämpligare sinnesgrund att bygga kunskap genom - återstår att se /höra /känna.
wWw
I pissiga regnet härommorgonen uppfångade jag Jones sköna stämma i öronkuddarna. Greppat några smulor mer om triaden auditiv - visuell - kinestetisk. Översköljdes av hundratals exempel på hur varje inlärningsstil kan uttrycka sig. Kändes redan det som en typiskt auditiv grej (och det är ju från Yyy jag fått smakprovet :)).
Här ger jag mig i kast med ett fysiskt-kinestetiskt språkbruk. Gillar de coola ordval Jones kör på den fronten, känns så mycket mer levande än de visuella o auditiva pusselbitarna. Nu kommer jag emellertid inte in och tuggar om att jag skulle vara kinestetisk i första hand, nix, sticker inte under stol med att jag egentligen är mest visuell. För det kan nog mina närmast bekanta se?!
Inte desto mindre bidrar en kinestetiskt färgad terminologi till klarast förståelse (för mig, av andras motiv). Föredrar att någon uttrycker sig så, i sinnliga banor med konkret koppling till kroppen och rummet. Ytterst handlar det säkert om jag vill ha eller behöver fler kinestetiskt laddade personer omkring mig.
Och chanserna att hålla kvar deras naturliga uppmärksamhet, lär enligt Jones bli maffigare om man låter tungan tangera de dimensioner som deras kroppslighet redan är inpejlad på. Sålunda skola jag/vi uppnå bättre effekt på umgängen genom att tillmötesgå andras främsta inlärningsstil. Om de har en motsvarande bild av detta fält, så låter de ana visuella linjer i sitt språkbruk, blixtbelyser viktiga punkter i kommunikationen - allt för att tillmötesgå mig.
Fast reagerar jag verkligen bäst på visuella signaler...? Den mindre visuelle, auditive Yyy är ju uppenbart MER benägen än mig att raskt tillgodogöra sig visuella intryck, liksom skyltar, och affischer, personpositioner och bordsplaceringar. Och då oaktat lokalsinne samt ansiktsigenkänning, där jag ofta får föregå med goda iakttagelser. Lokalsinne är väl i stort sett en fysisk-kinestetisk förmåga?! i kontrast till kartläsning eller skyltkoll som är av visuell natur.
Visst processar jag världen visuellt, genom texter och bilder, men mest sker detta i deras introspektiva aspekt. Jones nosar på en motsvarande aspekt även för kinestetiska tillvägagångssätt. Där ställs typ det yttre känselsinnet parallellt med den inre känslan typ.
Vad som tenderar starkast störa min koncentration är ljud och då i synnerhet prat, med andra ord den parameter jag är minst benägen att fatta omvärlden genom. Ska jag prata med Yyy om hur vi just förhåller oss till människorna omkring oss, vilket Yyy så väl behöver, så förmår jag ej längre observera och känna av just dessa människor. Den visuelle pratar visserligen gärna, men i stort sett om det han redan ser/sett, medan den auditive snarast konverserar för att överhuvudtaget börja förhålla sig till omgivningen. Det problemet har mitt medvetande stött på under flera års förlopp.
Fast frågorna i diverse test inom ämnet, de brukar spika fast att även det man stör sig på ingår i ens primära inlärningsstil. I tio år har jag dessutom lyssnat på ljudböcker i rejält vidare omfattning än jag suttit med näsan över textböcker. Nå, det må bero på att lurarna blivit ett smart nyttjande av min arbetssituation. Och datorn hänger ju mina ögon minst lika frenetiskt över som öronen vid inläsningarna.
En fysiskt påtaglig bok plockade jag däremot fram inatt, för första gången på många år känns det som. (I själva verket rörde det sig om ett magasin, nova science-fiction, höll mig till novellen av Ray Bradbury). Internets strömmar är som vi vet svårgörliga att hålla i sina händer, fast jag har långt ifrån saknat tidningar och böcker så som jag tidigt befarade, snarast inte ett dugg saknad.
Ändå känns det faktiskt, när jag väl sjunker ner i fåtöljen med boken lite varstans längs kroppen, på skiftande avstånd från hjärnan, att kvaliteten på läsandet stiger ett par trappor. Samt att min muns egna nynnande + fingerstrykningar tycks tillta där inför de fasta stumma sidorna, bortom skärmens i sig mer rörliga matris.
Om det hela så bara handlar om återupplevelsens behag, alltså påfyllning av den tomma tanken, eller huruvida bokklossen verkligen erbjuder mig lämpligare sinnesgrund att bygga kunskap genom - återstår att se /höra /känna.
wWw
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
